Ogynnsam

Första kontrollen inför igångsättningen är gjord och precis som jag visste redan innan var läget icke gynnsamt. Så är det ju, vi är bara i början på vecka 39 och min kropp bär ju barn läääähääääääänge av erfarenhet - av någon märklig anledning. Men jag är inne i rullarna i alla fall och har numer trots det ett definitivt slutdatum då vi kommer att köra oavsett livmodertapps medverkan eller ej (om inte jag tänker om). Helst ser jag ju dock att livmodertappen är med oss, det förenklar för både mig och bebis.
 
Om jag blev ledsen? Jätteledsen. Men jag hade blivit ledsen oavsett vad läkaren sa. Jag är rädd för förlossningen, och less på att vara gravid. Jag gråter mig igenom dagarna och nätterna men får panik av tanken på att förlösas. Jag kan liksom inte vinna i situationen hur jag än gör. Vilken väg som än kunnat väljas där och då i det där läkar-rummet hade gjort mig ledsen. Och jag är ledsen och kommer så att vara till det är över, och säkert lite efter det med. Så som jag och läget varit länge nu, mitt normalstatus gravid. Jag har hela tiden sagt och själv beslutat att jag kommer att göra det läkaren rekommenderar, och hen rekommenderade verkligen att vänta, dels pga riskerna med igångsättningen i sig och dels pga ökade risker för neuropsykiatriska diagnoser på barn födda före vecka 39+0, vilket jag inte hade en aning om pga aldrig hört annars. Före vecka 37 har jag hört, men inte före vecka 39. I sig är det väl inget problem. Jag varken räds eller oroar mig för sådana diagnoser på nåt av mina barn men att vara medveten om ökade risker gör såklart att jag önskar undvika det. Precis som jag aldrig ätit fulldos Alvedon hela graviditeten med storebror om jag vetat om de eventuella riskerna med det, men de tveksamma studieresultaten kom efter hans, och hans lillebrors, födsel; "Under 2014 har en studie på möss och två epidemiologiska studier indikerat att paracetamolanvändning under graviditet skulle kunna påverka barns neuropsykiatriska utveckling. Undersökningarna har fått stort utrymme i medier. Studierna har dock brister och den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, har bedömt att de inte har tillräckligt bevisvärde för att ändra rekommendationerna för paracetamol". - LÄNK
 
Väntan blir helt enkelt först några dagar lång inför ytterligare en kontroll i början på nästa vecka, om ej gynnsamt då är rekommendationen att vänta ytterligare några dagar - sedan kör vi oavsett status innan vecka 40. Ja, om inte jag väljer nåt annat vill säga. Jag har fortfarande möjlighet att köra när jag vill, fortfarande möjlighet till snitt och fortfarande möjlighet att vänta till det startar spontant av sig själv eller jag helt enkelt gått över fulltid (16 dagar) och behöver sättas igång pga moderkakans sämre funktion. Längre än så vill jag helt enkelt inte gå, det finns risker med även det. Jag har fått med mig starka smärtlindrande hem. Tanken var att jag skulle ta dom för att få sova och kan överleveva dagarna men jag blev oerhört opepp på dom när jag själv läste FASS, Janusinfo och andra sidor. Läkemedlet heter Temgesic och i FASS står att man inte vet effekterna på fostret. 1177 skriver att man inte ska ta läkemedlet gravid. Janusinfo informerar om att även låga doser kan ge barnet andningssvårigheter och abstinensbesvär efter förlossningen. Temgesic är ett starkt smärtlindrande läkemedel som ges till bland annat heroinister under graviditet så det är välanvänt och forskat på och den dos jag ordinerats är väldigt låg i jämförelse med den gravida missbrukande kvinnor får, men det står fortfarande att det kan ge barnet problem även vid låga doser om det tas i nära tid inför förlossning. Så jag bangade lite på dom faktiskt... Hade jag orkat eller haft en fungerande telefon hade jag ringt tillbaka till Specialistmödravården och frågat. Jag kikade inte vad det var för läkemedel innan vi väl var i bilen. Har jag haft ont såhär länge så får några dagar till helt enkelt gå då...
 
Trots att bebisen inte är fixerad och jag inte gått över tiden utförde läkaren en så kallad hinnsvepning. Det innebär att läkaren stoppade upp sina fingrar i min icke samarbetsvilliga livmodertapp (som var lite öppen, ganska mjuk men för lång) och vispade runt lite. Jag har gjort hinnsvepningar förr, då över tiden, helt utan resultat så min tro på sådana är låg. Men det skadar ju aldrig så bara köra på. Jag lär få en nästa kontroll också om inte igångsättningen kan äga rum. Den enda effekt jag haft hittills, mindre än 24 timmar efteråt, är mer ont i symfysen (bäckenleden framtill). Helt sjukt mer ont. I övrigt, inte en känsla. Hela situationen känns lite bitterljuv på något sätt. Storebror ville inte pussa mig hejdå när jag gick in på sjukhuset och det gjorde ont, han skulle dock till sitt favoritställe med en av sina favoritpersoner (farmor) så jag förstår att han inte hade tid men mina tårar trillade i väntrummet ändå. I och med att det inte blev av det här med lillasyster just nu så har jag ju nu en chans att få pussa honom hejdå igen, och faktiskt få en puss denna gång... En puss att ha i minnet när jag livrädd ska ordna honom ett syskon till att slåss med på dagarna!
 
Han som idag bara säger; "Pussa inte mig mamma!" och "Nej... Du får inte lukta på mig heller!"
Han har ingen aning om hur mycket jag pussar och luktar på honom när han sover...
Visa fler inlägg