Förlossning nummer 3 - Oktober 2016

Som vanligt vid igångsättning på det sjukhus vi valt att föda våra barn på skulle vi på förmiddagen den 27/10 ringa in till förlossningen för att få en tid. Vi ringde vid 11:00 och ombads befinna oss på plats 16:00. Jag kan ärligt erkänna att jag fortfarande, fem dagar senare, har ont i magen pga stressen jag levt med dessa 9 månader - och framför allt den dagen.

Vid tidigare igångsättningar har vi fått vänta ganska länge och till och med behövt flyttas till avdelning pga fullt på förlossningen men denna gång fick vi komma in ganska så på direkten, kanske pga att vi var sena då Stockholm består av tunnlar under staden för lättare framkomlighet - som alltid är stängda = stopp i trafiken. Tyvärr var min livmodertapp inte så pass mogen att jag slapp börja med Cytotek, vilket jag hela tiden hoppats på att få slippa. Första dosen gavs klockan 17:17. Jag fick värkar i form av ökade (har ju haft såna i veckor) menssmärtor i ryggen direkt och efter fyra doser tas äntligen de fosterhinnor jag velat ta från första början. Klockan är då runt 02:30 på natten, jag är öppen 3cm och har 1cm kvar på livmodertappen. Både bebis och jag har tagit alla värkar hittills med bravur, hon reagerar inte alls på sammandragningarna som kommit regelbundet sedan dos nummer två.

Jag hade, trots tidigare tankar kring epiduralen, återigen bestämt mig för att prova utan (gjorde vid lillebrors förlossning också) trots vetskap om att man lätt kan få vänta länge innan en narkosläkare finns tillgänglig när man väl vill ha den. Att stickas i ryggen i onödan är dock nåt jag vill slippa, jag har haft en del smärtor vid insticksställena sedan tidigare epiduraler och har just nu (ja, det blev epidural ändå) ganska jobbigt med ryggen på samma ställe. Tror inte på att det är så bra att få en stor nål i ryggen på samma ställe flera gånger under några få års tid... Jag tog värkarna som nu såklart ökade i takt och frekvens efter amniotomin väldigt bra genom att bara andas och hela tiden fanns personal på rummet precis som jag önskat. Jag kunde slappna av helt mellan varje värk och berömdes för att jag övat avslappning så bra innan(?). Tyvärr var inte alla värkar jag hade speciellt effektiva, såklart (det är ju min kropp det handlar om), och strax innan 04:00 hängs ett värkförstärkande dropp. Nåt jag skyr än mer än Cytotek pga riskerna...

Epiduralen läggs strax efter 05:00 den 28/10. Den mest otrevliga narkosläkare jag mött men ack så effektiv, och hen var snabbt på plats när jag väl önskade. Jag klarade helt enkelt inte mer men jag klarade att inte drabbas av panik pga värkarna, nåt som var viktigt för mig. Det var dock nära, mycket nära. Efter att epiduralen är lagd undersöks jag och är besviket nog enbart öppen 4cm, såklart... Allt det jobbet med värkarna för så lite på nåt sätt. Jag har dock inte en enda gång varit uppe ur sängen och låtit gravitationen hjälpa till och på slutet, innan epiduralen, kunde jag inte längre slappna av i värkarna utan motarbetade dom istället så jag försöker tänka positivt. Så fort jag kommer upp ur sängen kommer det dra igång! Jag beslutar att prioritera att sova till 07:00 då skiftbyte sker (vi klev upp 07:30 morgonen innan och hade nu då nästan varit vakna ett dygn), sedan äta frukost och sen gå upp och gå. Personalen lämnar oss och vi somnar. Min enormt trötte sambo i en liten fotölj och jag på rygg med en saccosäck under knäna i sängen. Helt smärtfri. Typ som i himlen.

Runt 06:30 "vaknar" (det är ju inte som att man sover speciellt djupt) jag av att jag börjar få ont av värkarna igen och varje värk känns i mellangården, i underlivet samt som ett ytterst obehagligt drag på vänster sida mage (det absolut värsta med alla värkar). Jag tänker att värkarna äntligen är effektiva i och med trycket nedåt och blir glad! Epiduraler är fantastiska. Jag väljer att vänta till skiftbytet 07:00 med att säga till om påfyllnad av epiduralen (jag vet att dom ändå sitter i rapport), vilket behövs när en åter känner värkar. Jag får den strax efter 07:00. Likaså får jag frukost och hinner ta en tugga av den innan jag inser att jag fan har krystvärkar då hela bebisen plötsligt skjuts nedåt i mitt bäcken vid en värk, och inte fan hjälpte ju påfyllningen av epiduralen nåt! Ingen av de epiduraler jag haft hittills har tagit bort krystvärkarna. Nåt som många som aldrig tagit epidural tror, att man skulle föda helt smärtfritt och ha noll koll/känsla pga den. I wish!

Paniken kommer. Härifrån är allt kaos och dödsångest. Jag har återigen, läs om förlossning 2, öppnat mig extremt snabbt på kort tid, från 4cm till 10cm på 1,5 timmar (om än barnmorskan tar sista kanten med fingrarna under en värk - hade kunnat mörda henne pga smärtan), och runt 08:00 andas jag lustgas, skriker om att gå sönder, om att bebisen kommer att dö, om att jag inte vill, om att jag ju skulle äta frukost (är sjukt hungrig), om att jag är rädd osv osv osv. Jag vet inte när eller hur jag ska krysta trots tydliga värkar där kroppen faktiskt arbetar helt själv - hade jag bara kunnat "slappna av", alltså inte haft panik och istället lyssnat på kroppen, hade jag löst det där tillsammans med kroppen. Jag är dock livrädd att göra fel så att jag går sönder. Personalen använder varma handdukar som skydd och smärtlindring så som jag önskat och det gör mig tydligen förbannad - det gör ont som satan. Jag frågar om bebisen rör sig nedåt när jag krystar (eller i alla fall tror att jag krystar) och blir arg när dom ska kolla pga gör ont vid undersökning, inget rationellt alls sker från min sida. Jag mår illa och hulkar samtidigt som jag ofrivilligt krystar och skriker - en stor parodi. Lillasyster står till slut med huvudet precis vid utgången och spänner ut mig i vad som känns en evighet medan jag tror att hon fastnat, det grejas sedan en hel del med hennes axlar (aldrig varit med om förr) och jag blir än mer säker på att vi ska dö nu. Om hon inte sitter fast är det ju helt onödigt att slita och dra i hennes axlar? (Inget av det står med i journalen). Min sambo försöker lugna mig medan jag känner för att mörda honom. Han ser ju att barnmorskorna (hade två) håller emot lillasyster och hjälper henne att göra sista vändningen så att hon inte ska komma ut för fort, med axlarna i bredd, och spräcka hela mig. Men jag är förbannad ändå, vadå snacka med mig om att ta det lugnt när jag håller på att spricka mitt itu! Samtidigt som hennes huvud äntligen då kommit ut avtar värkarna, vilket är naturligt men det fattar ju inte jag där och då. Just det läget i förlossningen är det värsta för mig pga just helt säker på att nåt är fel - ungen är kvar i mig men jag har inga värkar och dom "sliter och drar" = någon av oss dör... 08:21 föds, trots mitt inre kaos och mitt skrikande om döden, lillasyster utan mer komplikationer än ytliga bristningar, kallas grad 1. Jag sprack faktiskt mer under denna förlossning än någon annan konstigt nog, men just nu lider jag inga men av det förutom en lite stram känsla i en av suturerna. Att både kissa och bajsa fungerat felfritt och jag har funnit knipmusklerna (det första jag testade efter att hon var ute). Vi får se framöver. Jag vill gärna kunna njuta vid samlag, hålla tätt och senare träna också. Helt rimliga krav.


Lillasyster är vårt minsta barn på 3620gram och 52cm. Likaså är hennes huvudomfång en hel cm mindre än brödernas 37cm. Hon ammar direkt på förlossningsbordet efter att tydligt ha visat behov av att suga (och har typ inte slutat amma än). Jag är piggare än efter någon tidigare förlossning och hade, om det inte vore för riskerna med förlossningsdepressionens återkomst, lätt kunnat åka hem samma dag. Vilket jag idag är glad över att inte ha gjort trots en helt sjukt obehaglig pappa boendes på BB-avdelningen (kanske mer om det senare). 13:12 den 28/10 befinner vi oss på BB och påbörjar livet som trebarnsföräldrar. Förlossningen är, trots slutet med min panik, ett positivt minne. Jag kommer dock aldrig mer att föda barn.

Visa fler inlägg