Sista dagen

Jahapp. Knappt ett år hann jag jobba innan det var dags att vara morsa till en bebis igen. Idag gjorde jag min sista dag på obestämd tid framöver. Jag planerar ingen föräldraledighet för sist jag gjorde det blev absolut inget som jag tänkt.

Jag var en riktig karriärkvinna. Rätt sorts feminist som prioriterade mig och min karriär först. Jag skulle aldrig vara hemma med nån unge mer än sex månader och inte fan skulle jag offra min karriär för nåt barn. Ett år skulle ungen vara hemma fördelat 50/50 på mig och ungens far, sen skulle ungen på förskola. Och ut kom en person som på inget sätt passar in på en förskola, som helt förändrade mitt liv. Jag blev hemma längre dels pga honom och den, känns klyschigt att skriva, instinkt kring att inte lämna bort honom som jag utvecklade. Dels också pga ny graviditet tätt inpå den andra med exakt samma fysiska hinder för jobb, och dels pga den sjukdom jag drabbades av såklart. Att lämna bort honom ett år gammal när vi ÄNTLIGEN började lära känna varandra föll sig helt onaturligt för mig, och för hans far. Plötsligt långtidsammade jag (fast 14 månader är egentligen ingen långtidsamning) och plötsligt blev det där med karriär och att pleasa samhället helt sekundärt till mina barns behov. Det blev ca tre år efter min första sjukskrivning gravid som jag klev tillbaka till arbetslivet, och då enbart 50%, med vetskap om att mina barn var med sin pappa i lugn och ro.

"MEN HAR INTE DINA BARN BEHOV AV SIN PAPPA OCKSÅ!?" skriker rätt sorts feminist i örat på mig. Jo, det har dom. Därför är också han hemma mycket mer än föräldrar som heltidsarbetar och har barnen på förskola efter att på 18 månader ha delat 50/50, men jag tar fortfarande mer tid hemma. Pga jag vill, idag tjänar jag mer än honom så vi hade verkligen ekonomiskt gynnats av att jag skulle jobba. "DET BEROR PÅ KÖNSROLLER!" är skriksvaret då. Och ja, kanske. Jag förnekar på inget sätt att jag är en del av min uppfostran och samhällets krav (om än jag uppfostrats av två generationer kvinnor som inte prioriterat barn före yrke). Men jag gick fortfarande från väldigt hård med hur det skulle vara till att idag vara väldigt hård med vad jag mår bäst av och det är inte längre heltidsjobb eller att träffa mina barn kvällar och helger. Instinktivt vill jag vara med dom, och har velat länge. Det där med att inte träffa barnen är inte heller deras fars syn på meningen med livet, och vi har tid, lust och framför allt råd att göra annorlunda. Och trivs med det. Idag är jag helt fel sorts feminist enligt många - fram till november 2015 var jag hemmamamma med hemmabarn. Sedan dess har jag jobbat 50%, med hemmabarn, och ville inte ha mer arbetstid. Jag prioriterar alltid barnen och tiden med dom före vilket jobb som helst = portad från vissa feministiska forum. Jag tycker, jag vet helt enkelt, att förskolan absolut inte är en bättre plats för mina barn än hemma = skuldbeläggande. Ja, det är mycket jag som kvinna gör fel som lätt skulle offra allt för tiden med barnen.

Det har varit riktigt skönt att jobba för att få aktivera huvudet lite mer än en gör hemma med barn. På slutet, innan jag började jobba, hade jag liksom tappat farten i allt det där jag och barnen annars sysslade så flitigt med. Jag fick snabbt lite mer ansvar än jag räknat med och bad själv om att få jobba september månad ut trots att jag inte kunnat arbeta med mer än administrativa uppgifter. Fantastiska kvinnliga chefer som givit mig möjlighet att omplaceras och frihet att komma och gå som jag velat och orkat. Att komma hemifrån två dagar per vecka har också gjort mig till en bättre mamma, jag har haft mer ork till de eviga konflikterna och det har varit kul att få ha varit den som kliver innanför dörren och barnen ba "Heeeeeeeeeej!!" helt överlyckliga. Ljuset i deras ögon när dom berättar om sin dag, exakt samma som när dom är borta hos farmor och farfar då och då. Jag är tacksam över vår möjlighet att kunna kombinera jobb i mängd vi önskar med att ha barnen heltid hemma. Min plan nu är att få återgå till jobb ganska snart efter förlossningen, men jag ska må bra först. Och lillasyster ska kunna ta napp och flaska, nåt mina tidigare barn nekat bestämt. Att amma är inte lika viktigt för mig idag som då. Napp och flaska kan lätt förstöra amning men det är okej denna gång. Mina barns far har MASSOR av föräldradagar att ta ut, bland annat 135 stycken på lillebror med bäst före datum 2017. Vi kommer att, liksom när lillebror föddes, vara hemma en hel del parallellt med varandra också. Han får även äran att skola in de "stora" i vår, om dom vill. Jag hoppas att dom vill. Det finns inte många fyraåringar utanför förskolan och mina barn har inte mycket utbyte av de ettåringar som finns på öppna förskolan idag, vilka alla försvinner nu i januari ändå pga inskolning. Plus att det inte vore helt fel att 15 timmar per vecka få vara med bara lillasyster.

Nåväl. Dags att ta på sig hemmakostymen igen. Det blir några veckor som ensam förälder, sedan kommer deras far också hem med oss. Att bli storebröder till en bebis kan nog vara rätt traumatiskt. Att ha en förälder runt sig som kan ge oändligt med tid är nåt vi prioriterar för våra barn då. Det är verkligen bitterljuvt att inte behöva gå de där 200 metrarna till jobbet två dagar per vecka mer, det har varit tunga metrar denna sista månad.

Visa fler inlägg