Tvåtusensexton

Ptja vad ska man säga? Det har faktiskt varit ett riktigt skitår på många sätt, men också året vi fick vår dotter.

 
Året började ju på nåt sätt med att jag blev gravid... Före det hade jag ju precis hittat jobb (började november 2015) och trivdes väldigt bra. Jag fick enormt bra lön, hade bra arbetskamrater och gick från att vara timmis lite här och där till att få en egen avdelning att ansvara för, och erbjöds tillsvidare men tackade nej pga vill vara fri. Vi tyckte livet var rätt najs nu med "stora barn" och började äntligen se lite av ljuset i tunneln = sova hela nätter, kunna ha barnvakt osv osv. Komma ut. Han och jag. Dom där två första hundåren vi kommit överens om att bara kämpa oss igenom hade precis passerat. På det började vi väl åter finna varandra också, kärleken spirade, och se där - lillasyster var ett faktum. Jag har ju turen i vissas ögon att lätt bli gravid, ibland trots p-piller.
 
Den snoriga lilla varelsen upptäcktes i slutet på februari/början på mars (mitt bäcken började göra ont). Det tog oss några veckor att besluta oss för vad vi ville göra (vad vi orkade göra) och det var få runt oss som vi berättade för som blev glada, dom flesta lät rätt negativa. Vi hade svårt att se oss abortera ett barn som eventuellt skulle kunna tänkas bli den där dottern vi ändå önskat och vi både ryms i hus och bil så vi valde ändå, efter många tårar och djupa samtal, att köra. Och tur hade vi. Det blev den där dottern vi på nåt sätt saknat. Såklart började mina foglossningssmärtor göra sig påminda tidigt, as usual, och förutom dom förlorade jag också förmågan att tänka. Jag har ALDRIG varit med om dess like. Jag glömde min ålder, mitt personnummer. Det ringde i min telefon och jag förstod inte hur man svarade, på riktigt alltså. Jag gick ut från huset och började gå och på vägen glömde jag vart jag skulle... Så som dementa beskriver begynnelsen av sin sjukdom, innan den tar över. Då man vet att man håller på att tappa bort sig själv men ännu inte riktigt har gått över till att inte förstå nåt alls. Jag gav fel läkemedel till en av mina boende och efter det kände jag att jag fan inte kan jobba mer, hur mycket jag än läste ordinationen så förstod jag den tydligen inte. Som tur är hade jag (har kanske) fantastiska chefer som hjälpte mig istället. Trots min dödsångest inför att föda barn beställde jag i maj min drömvagn (Britax Go Big) som skulle finansieras av pengar jag gått plus på från tidigare vagnaffärer, men pga krock med rådjur och halvförsäkring blev det inte så. Vagnen kostade istället skjortan för oss, eller bilen beroende på hur man ser det.
 
Sommaren kom och vi hade beslutat oss för att renovera fasaden på huset. Brunt blev grått och mitt järnvärde rasade. Barnen hade en av sina mostrar här några veckor och det är ju guld värt, både för dom och för oss. Tyvärr är man ju ingen rolig människa med smärtor och järndepåer med ett blodvärde under accepterat samt ett helt hus vars fasad skulle bli klar men sånt är ju livet. Alla pengar jag lyckats arbeta ihop gick åt till renoveringen, skönt att slippa låna om än vi knappt har ett lån på huset i jämförelse med husets värde... Jag krockade också med bilen igen, alltså efter rådjursincidenten. Helt nylackerade front och jag kör rakt in i en annan bil på en parkering. Var en fantastisk dag. Jag hävdar fortfarande att jag som gravid inte borde framföra fordon.
 
Garaget visar den vackra bajsbruna färgen huset hade innan vi satte igång. Man blev typ deprimerad bara av att se huset.
 
 
Det var ett ganska massivt jobb som tog oss hela sommaren, och vi har ännu kupan på taket kvar. Notera den fantastiska utebelysningen från 1970-talet, den ska ner. Så småningom.
 
Hösten kom och allt började handla om den kommande förlossningen. Jag skrek åt barnen, grät på natten, drömde mardrömmar och haltade. Jag tvättade bebiskläder och försökte övertala mig själv att det skulle bo en levande bebis hos oss. Blodvärdet fortsatte sjunka. Jag hade intensiv halsbränna och fruktansvärda smärtor. Fy fan... Efrer förlossningsplanering med barnmorska och läkare blev datum för igångsättning satt, oktober skulle bli hennes månad. Jag arbetade min sista arbetsdag sista september, mina fantastiska chefer hade gett mig administrativa uppgifter att sköta om så att jag kunde få komma hemifrån, få tjäna lite pengar och få känna att jag gjorde någon sorts nytta och inte bara fokuserade på hur ont min kropp gjorde.
 
Ja. Sedan föddes hon och vi har i princip kämpat mot sjukdomar sedan dess. December månad år 2016 kommer att gå till världshistorien som den absolut sämsta månaden. HUR kan det bli såhär? Jag börjar helt ärligt känna mig jävligt förbannad på allt samtidigt som lillasyster kämpar för luft...
 
År 2017 kommer att bjuda på lite annat. Jag har studier jag vill göra klart och förhoppningsvis en arbetsplats att gå tillbaka till. Sambons arbetsplats kommer eventuellt att förändras en del, får se vad som sker där. Storebror och lillebror har förskoleplats och ska skolas in (mitt i toppen av RS-säsongen, yippie!). Sambon kommer att vara ledig varenda, VARENDA, torsdag och fredag med oss hela året (vi har jättemycket föräldradagar som vi måste ta ut på lillebror nu pga får bara spara 96 stycken efter hans fyraårsdag år 2018), barnen ska vara på förskola måndag-onsdag är tanken, 15 timmar/vecka. Om dom vill. Jag hoppas att dom vill så att jag får gå långa promenader och vara ensam med bebis, kanske till och med kan klippa mig! Så ja, livet går förhoppningsvis framåt. Om nu bara lillasyster kan bli frisk!
 
Gott Nytt År!
 
Och tack för alla kommentarer, orkar inte svara på dom just nu...
#1 - - Madelene:

Gott nytt år!

Svar: Detsamma, detsamma - om än lite sent! :)
Ilskna Mamman

#2 - - Astrid:

Önskar er sannerligen ett gott nytt 2017! <3

Svar: Det borde bara kunna bli bättre nu <3 Tack och detsamma :)
Ilskna Mamman