Halvåret

MOBILINÄGG:
 

Så var hon här min lilla skrutt. Ett helt halvår gammal och vad ska jag säga? Jag fullkomligt älskar att hon blir äldre och vill att hon ska bli än äldre NU samtidigt som jag någonstans sörjer det. Jag tror inte jag ska dra mer i dom känslorna än att bara konstatera att jag har dom, och att dom finns. Punkt.

 
Lillasyster kan sitta och hon ropar på sina bröder, dom är tydligen ordet "Ba". Det är i alla fall det hon hojtar när hon hör deras röster eller jag pratar om dom (säger aldrig annars det ordet). Hon förstår ordet "nej", i alla fall när det kommer till att bita mig i bröstvårtorna. Hon har börjat leta leksaker/saker hon tappar och hon är väldigt intresserad av naturen/omgivningen när vi är ute och går. Ett öppet, socialt och nyfiket barn detta. Väldigt positiv till det mesta, så länge ingen rör henne.
 
Det hon inte kan, eller inte gör snarare, som jag trodde alla barn i hennes ålder sysslar med pga hennes bröder gjort är att åla/försöka krypa samt vända på sig. Lillasyster ligger platt som en pannkaka både på rygg och mage och är nöjd så, helt enkelt. Läkaren oroade sig föga för det men en annan är lite fundersam. Hen skrattade dock gott åt lillasyster när jag la henne på mage och hon la ner huvudet på underlaget och vilade där. Det är dock så hon gör varje gång hon hamnar på mage...
 
Separationsfasen är i full blom. Jag kan stå framför henne men behöva vända mig om och då går alarmet. Herrejesus the fas is strong with this one. Men det kommer ju att gå över. Jag ska ba orkar kånka 7,5 stadigt ökande kilon typisch ett halvår till år till. Det är ju lugnt. 64cm mäter hon nu. Storlek 68 (4-6 månader) är på inget sätt för litet ännu. Synd det för i 74 har vi "alla" sommarkläder, blir en del uppvikta ärmar och benslut på denna dam i sommar.
 
Den lilla skrutten pussas en hel massa och utforskar mer än gärna våra ansikten. Bröderna får ofta håret draget i och herregud så fint dom hanterar det. Man skulle kunna tänka sig att en relativt nybliven treåring skulle kunna slå eller knuffa undan det som gör illa honom men icke, mjukt och försiktigt lirkar han loss hennes fingrar ur sitt hår och så säger han åt henne att hon inte för göra så. Hon fullkomligt ÄLSKAR sina bröder och den enda gång jag faktiskt får vara ifred en sekund är när dom är i närheten och dom, dom leker så gärna med henne. Av allt jag gjort i mitt liv är det bästa att ha gett dom varandra. I alla fall just nu.
 
Tiden går och gladledsen för det är jag!
 
 

Rensartagen

MOBILINLÄGG:

Tidigare när jag rensat bort bebis-saker och bebiskläder har det varit skönt, alltid skönt, men med ett sting av "sista gången" och sorg. Alltså efter lillebror. Storebrors saker hann jag inte ens börja rensa bort innan de skulle användas igen och då gjorde det mig ledsen. Jag var ju livrädd för en till bebis, rädd att igen falla till hatet och tårarna. Men det blev ju aldrig så.

Nu rensas här hejvilt efter lillasyster. Storlekarna 50-62 ska upp på vinden, likaså åker en del 68-74 som jag aldrig ändå kommer att använda på henne. Babysittern som hon förr sov i som en liten snorig degklump (life-saver när hon hade RD) skriker hon bara i idag, såklart hon kan ju sitta själv nu, åker upp på vinden i väntan på kusiner. Vi fick den av farmor och farfar - känns dumt att sälja den då. Sambons bror får den, om där blir bebis i framtiden. Kläderna ska tillbaka till min vän, om där blir bebis i framtiden. Vilket vi såklart tummar för! Bumbostolen (Guds gåva till småbarnsföräldern) kastade hon sig ur häromdagen, bokstavligt talat, så även den ska säga hejdå till oss. Hoppas på att få den såld, lillasyster behöver lite sommarkläder. Det vi har i 68 och 74 är allt tänkta till vinterbebisar-isch.

Det som saknas denna rensning är det där stinget. Det finns inte. Jag är så glad över att få rensa bort. Snart har det första halvåret passerat och bebistiden kommer bli roligare! Snart är hon ett år och kommer att prata och gå (förhoppningsvis). Jag gillar pratande barn mycket mer än skrikande barn. Jag fattar inget av gnäll och skrik men förstår ord bättre. Nu gnäller och skriker ju lillasyster enbart pga trötthet, hennes bröder däremot. Hujedamig. Dom gnällde jämt, pga allt. Och inget. Eller så förstår jag lillasyster bättre idag eftersom jag är frisk in tha brain (eller i alla fall friskare), oklart och kommer aldrig få veta.

Snart är mitt hem mitt igen och inte ett hem dränkt av bebisprylar! Wiiihoooiiii!!

Och hon sitter!

Gled in lite hastigt och lustigt på vår familjegrupp via öppna förskolan häromdagen. De stora barnen har ju varit hemma från förskolan och eftersom vi bara går på varandra och bråkar hela tiden behövde vi lite miljöombyte och det passade så bra! Där frågade mina vänner och bekanta om lillasyster satt än, vi ska ta sexmånaderskort på fredag och de tidigare två barnen sitter på sina. Jag svarade nej. Sen satte jag ner ungen på golvet och visst fan sitter hon ju!

Då måste jag ju välja här. Antingen lägga fokus på att jag helt missat att ungen kan sitta pga bär runt henne hela tiden och lägger ner henne på mage eller rygg överallt och vara lite "dålig mamma" pga det. Eller så ba skiter jag i det, accepterar att det inte i vår familj går att ha lika bra koll på barn tre som barn ett gällande... allt..., och går vidare med livet.
 
Nåväl i alla fall. Här är lillasyster, som kan sitta, en hel vecka innan sexmånadersdagen!
 
 
Övrigt slängde hon sig ur sin Bumbostol idag, alltså verkligen hivade sig ur sidled, så den ska säljas och Babysittern packas upp på vinden i väntan på kusiner (fick den av farmor så sparar den). Sambon undrade om det inte var dags för sittdel nu då men nej! Hon är min sista bebis! Hon ska ligga i den till fötterna sticker ut!!! (Skoja ba, men hon trivs i den så har inte så bråttomt plus att sittdelen är svart så sparar den gärna för solblekning as long as possible).
 
 
Visa fler inlägg