Minnen

Jag håller periodvis på med mycket tillbakatankar, minnen helt enkelt. Går tillbaka i tiden och minns den med både glädje och fasa. För mig är det självklart att ens historia, ens bakgrund, lägger grunden till den man är och hur man reagerar i nutid. Det finns saker jag vill ha svar på som jag trots önskan om svar aldrig kommer få svar på, och ibland går det bra att acceptera det. Ibland sämre.

Jag träffade ju la sambo 2009. Före det hade jag en sju år lång relation med en annan kille, jag 15 år och han 19 år när vi började träffas. Han är ett av de största misstag som någonsin passerat mitt liv. För jag tänker inte hävda att JAG gjorde nåt fel. Jag var liten och vilse. Hade en far som inte var närvarande (han var ju ett stort rövhål när jag var liten vilket jag hintat om förr och ska fördjupa oss i så småningom) och en mor som bodde 150 mil bort. JAG är inte ansvarig för att i sju år levt ihop med någon som dagligen markerade för mig hur lite värd jag var, det var liksom bara så det blev. Han är ansvarig. Han var bland annat otrogen och skyllde på mig. Jag fick inte ha de kläder jag ville. Hackade jag tomater hackade jag dom fel och vartenda öre jag drog in tog han "hand om". Då trodde jag såklart att det var mitt fel att han notoriskt sökte sig till andra. Jag till och med skyllde på de andra tjejerna/kvinnorna. Att det var han som var ärkeidioten det slog mig aldrig, eller visst tänkte jag det men i åratal talade ju han om för mig hur värdelös jag var så det var ju klart att han behövde andra också. Det blir så av åratal av nednötning. Till slut står man där och ser sig i spegeln och håller med om att man är för fet, för ful, för tråkig för allt som inte duger. På det var jag på nåt sätt övergiven av mina föräldrar. Jag blev gravid med detta ärkearsle år 2007 och först då slog det mig hur lite jag ville leva så, hur jag aldrig skulle vilja sätta ett barn till världen i sådan miljö. I två år försökte jag lämna honom... I två år jagade han mig när jag var ute, plågade mina vänner. Han gjorde inbrott i mitt hem, stal historik från konversationer jag haft med andra och la ut det för alla offentligt. Han stal min cykel och förstörde min studentoverall. Ja... Även om detta kunde jag skriva en bok. Åtskilliga gånger var polisen inblandade men likt många andra kvinnor valde jag att inte anmäla. Jag skämdes ju. JAG stod och bad om ursäkt för att han betedde sig illa... Så just nu grunnar jag på hur jag idag varit om jag sluppit honom i mitt liv. Idag fanns ju tecken kring hans manipulativa och mästrande sätt redan innan vi ens startade en relation, liksom hans notoriska behov av bekräftelse. Han var liksom "otrogen" (berättade om en annan tjej han gillade men inte "fick") redan INNAN vi egentligen blev vi. Men då, 15 år gammal, hade jag ju ingen aning!
 
Trots att det är en erfarenhet jag gärna varit utan har den ju gett mig nåt jag använder idag. Jag har noll tolerans mot att bli behandlad respektlöst idag, och jag vet precis vart min gräns går. Tyvärr har erfarenheten också gett mig vissa men, en osäkerhet. Jag som idag på inget sätt ser ut som, eller är som, den 24-åriga tjej min sambo först träffade undrar ofta om han saknar henne och om han tänker vända sig till någon annan pga det. Pga mig. Det kommer förmodligen alltid leva med mig det där, trots att jag intellektuellt vet att det aldrig handlar om mig. Någonsin.
 
Eftersom jag idag är väldigt hård med mina gränser om hur jag ska behandlas, mängden skit jag ska tåla eller inte tåla, kallas jag att vara svart och vit. Det sägs i negativ bemärkelse så som att det skulle vara nåt dåligt med att dra gränser och vara tydliga med dessa inför andra. Jag behöver dessa gränser. Jag drar dem i min kärleksrelation, jag drar dem i relation till anhöriga och jag drar dem än hårdare i relation till människor jag inte behöver. Jag har gränser som härrör ifrån min förlossningsdepression också och jag hanterar INGENSTANS såna där subtila meddelanden människor ibland kör med på sociala medier. Ni vet "bilder" på citat och budskap som så tydligt är riktade mot en specifikt men inte uttalas rakt ut. Screw it. Jag tänker inte ens bemöda mig med att bemöta det och jag tänker inte dra orden ur människor som hintar om att dom vill prata men vägrar börja. Jag har inte tid, lust eller ork helt enkelt. Jag är dessutom värd bättre än så. Jag önskar inget annan än människor som är ärliga med mig i min omgivning, och det är inte svårt att få tag på mig direkt.
 
Minnen kan vara plågsamma men jag försöker att använda det jag minns och det jag har i bagaget som nåt positivt idag. Jag offrar gärna av mig själv för mina barn men jag lägger inte mig själv i nivå mindre värd i min relation idag. Det jag vill, det jag behöver och det jag mår bra av är minst lika viktigare än det han mår bra av. På ett sätt än viktigare pga det är jag som är mest med barnen och barnen är alltid prio ett - den av oss som spenderar mest tid med dom MÅSTE helt enkelt vara välfungerande. Innebär det att jag behöver sova mer så ska sömntimmarna tillfalla mig. Vet man inte det är det klart att jag ses på som en egoist. Men vad är egentligen negativt med det? Att vara egoistisk och svartvit är kanske en lite skadad själs sätt att överleva? So be it. Var sak har sin tid. Idag är jag här. Då, i tiden med mitt ex, var jag allt annat än egoistisk.

Konsten att gräva

MOBILINLÄGG:
 

Igår blev jag slagen i ansiktet av minnen från min barndom, främst min fars sätt att behandla oss barn när vi behövde honom som mest mitt i en skilsmässa och senare separation (mina föräldrar skilde sig, tog ihop det igen och separerade senare). Min pappa har gjort en hel massa dumma saker, saker en förälder ALDRIG ska göra mot sina barn, och igår bestämde jag mig för att jag ska skrivas om. För min skull.

 
Jag var väl 17-18 år gammal när jag bestämde mig för att välja bort honom, alltså helt sluta ha kontakt. Detta efter då ca 10 år med besvikelser. Man orkar ju bara en viss mängd med besvikelse. Under ganska lång tid av mitt liv var jag väldigt arg på min pappa, arg och ledsen. Det är jag inte längre och har inte varit på många många år. Däremot försöker jag deala med att vara förälder själv och å mina egna barns vägnar blev jag igår riktigt förbannad över att en vuxen människa tog sig rätten att delvis använda sina barn mot deras ena förälder i en skilsmässa och separation men också helt andra idiotiska saker. Jag tänker att mitt mående som vuxen på många sätt med säkerhet påverkats av hans val. Han kanske inte alls är ansvarig över att jag har dåligt tålamod eller i affekt beter mig ganska illa mot mina barn men visst sjutton har ju detta format mig. Jag har höga mål med mitt föräldraskap och att skrika och tjata som jag gör idag ingår inte. Inte heller att i affekt ta i barnen hårt.
 
Jag ska fundera över en kategori och sedan försöka börja bena i alla upplevelser. Hoten om självmord, den enorma frånvaron när jag blev sjuk, rädslan när jag behövde skydda min ena bror mot min fars skitbeteende. Senare de obetalda fakturorna i mitt namn osv osv. Det känns som att allt började dagen min far valde att inför mig och en av mina bröder ringa och begära skilsmässa. Vi hade ingen aning om att mamma och pappa ville skiljas innan detta och vi blev ledsna, rädda, förvirrade och oroade där och då. Jag var väl 8-9 år gammal, kanske inte ens det, och mina bröder två samt sex år yngre. Min fars svar till våra tårar och förvirrade tillstånd var att allt var mammas fel. Samma svar vi sedan fick år efter år... Det var så min far alltså valde att berätta för sina barn att våra liv för alltid skulle förändras och på samma nivå, samt lägre, höll han sig sedan. Han har faktiskt än idag inte provat att be om ursäkt men han glider gärna in här någon gång per år (knappt) och ska kalla sig morfar.
 
På återseende i ämnet.
 
Tidigare inlägg försvann.
Visa fler inlägg