Att inte lita på sin kropp

Det är några tillfällen under mina tidigare förlossningar som gjort att jag idag inte litar på min kropp. Saker som spelar en väsentlig roll i min förlossningsrädsla och i det faktum att jag inte kommer att klara av att få spontana värkar i hemmet utan att panik skulle uppstå.
 
 
 
Första förlossningen:
 
- Mitt vatten går. Jag blir lite kaxigt ifrågasatt om jag är säker på att jag inte bara kissat ner mig.
- Jag har värkar men blir inte trodd pga CTG-maskin ej registrerar dom.
 
Andra förlossningen:
 
- Jag berättar att jag vill krysta men personalen svarar mig ganska nedlåtande att det är omöjligt pga är för tidigt.
 
 
 
Så. Nu inför denna förlossning, planerad imorgon. Hur ska jag våga uttrycka nåt alls kring vad jag känner eller tror pågår i min kropp? Hur ska jag kunna lita på att det jag känner stämmer? Man ska, som patient och utsatt, bli hörd av dom enda personer man ska kunna lita på i en vårdsituation. Jag har bett barnmorskan som jag gått på förlossningsplanering hos att notera i journal att personalen SKA undersöka mig först, ta reda på mer fakta, innan jag hånas för det jag tror pågår inuti mig.
 
Som vårdpersonal själv har jag också lärt mig, the hard way, att inte säga emot den jag vårdar... Det är min patient som känner sin kropp bäst.

Men bajsa då för fan!!

Alltså. Av allt jävligt man kan vara med om gravid är det här nåt av det jävligaste. Att inte få bajsa. Tortyr värre än höftkramper, foglossningssmärtor och halsbränna. Tortyr värre än när ens unge tar 1,5 timmar på sig att somna trots att han är så trött att han knappt kan koordinera kroppsdelarna (det är faktiskt fruktansvärt irriterande).

Du är bajsnödig. Du är så bajsnödig att du misstar känslan för krystvärkar - alla inbillningsförvärkar jag haft hittills har kopplats till bajsnödig i alla fall. Du kliver upp. Du går på toa. Och NADA! Du sitter där med din bajsnödighet å ba får noll respons av kroppen. Zit. Null. Nada. Nopp. Så du lägger dig igen, gärna på vänster sida, för vem tänker sitta på en toalett i timmar om kroppen ändå inte tänker samarbeta. Då kommer det igen, känslan alltså och inte bajset. Så du reser dig upp och gör om proceduren... I veckor. Varje dag.

Jag är så förbannad att hälften vore nog! Ska man behöva anställa nån jävla cheerleading-grupp för pepp på skithuset? Nån som står och sjunger hejarramsor. Jag läser bloggar, läser bipacksedlar på ALLT jag kan komma åt i medicinlådan, tittar i taket, sjunger sånger i huvudet och you name it för att liksom låtsas för mig själv att jag inte lägger fokus på huruvida jag får bajsa eller ej. Fejkar att det absolut inte är viktigt. Nej, nej... Det är bara ROLIGT att sitta på toa till benen domnar bort och röven är röd istället för att ptja, sova! Jag tänker att om jag blir för målinriktad handlar det bara om att prestera och då kanske jag försvårar för mig själv att nå mål. Att ta i, liksom trycka på, är uteslutet pga gravid och risk för grejer jag gärna slipper, om jag kan. Och jag skulle kunna ta i till kärl i huvudet spricker, resultat hade inte nåtts ändå pga det egentligen inte är nåt fysisikt fel på min kropp. Det är huvudet på det här barnet som inte på nåt sätt alls signalerar att hon tänker lämna min kropp, eller min ändtarm, ifred som stör resan fram till målsnöret.

 

Nä dra mig baklänges...

...och släpp ner mig i en brunn!! Jag är smärtfri!! Eh, okej. Jag tog kanske i lite nu, eller alldeles för mycket. Jag är inte smärtfri, inte alls. MEN den lilla lilla mängd smärta jag känner idag (som förmodligen förlamat mig om jag gått från smärfri till aktuellt tillstånd) är blaha, blaha i jämförelse med den smärta jag hade innan hinnsvepningen i torsdags. Jag tror i alla fall att det är den som är orsaken till mitt hallelujah-moment här.
 
Jag vet inte. Bebisen kanske har ramlat ner nån våning? Kanske hormonerna lugnat sig? Orsaken är okänd men jag är tacksam. Oerhört tacksam. Det är båda lederna baktill (se bild) som inte längre är lika ömma och onda, om än fortfarande ömma och onda. Symfysen framtill gör mer ont än någonsin men den smärtan märker jag mest av när jag behöver besöka toaletten och kanske ta i lite... Den känns också mer än tydligt när jag måste hosta och när jag ska vända mig i sängen, då vill jag dö. Då känns det liksom som att den ena sidan glider över den andra och det mina vänner är inte bekvämt alls. Den känslan till trots är det som att flyga fram när jag idag rör på mig, alltså går över golvet. Jag menar vaggar, likt Pingvinen i Batman. Jag har inte under någon av mina tidigare graviditeter mått såhär bra i bäckenet som jag gör idag. Det är helt fantastiskt! Fortsätter det såhär kan jag lika väl vara gravid till vecka 42 och ta igångsättningen då, när det är så illa tvunget. Känns det spontant som, but I will not.
 
http://www.1177.se/Bilder/Nationellt/Amnen/foglossning/backen_fogar_400.gif
 
Jag har försökt googla huruvida andra upplevt sig mindre påverkade av sin bäckensmärta efter en hinnsvepning men finner inget alls. Det fanns däremot lite text om nån som någon gång upplevt att bäckensmärtan (alltså foglossningen) minskat när barnet fixerat sig pga att barnets huvud då stabiliserar upp bäckenet (det gjorde storebrors huvud back then, vilket inte gjorde mig smärtfri alls men som resulterade i att när han lämnat min kropp kunde jag inte gå eller stå överhuvudtaget på tre dygn). Att jag med mitt bautabäcken samt som tredjegångsföderska skulle ha en fixerad unge i kroppen just nu är jag ytterst tveksam till men jag kan gå med på att hon sjunkit ner längre i alla fall. Onödigt att fundera på. Jag borde istället fundera på vad jag ska hitta på nu medan det känns bra i kroppen. Städa vinden? Springa en mil? Dansa sån där rysk dans där man sitter på huk och kastar benen fram och tillbaka? Ha vilt kuckelur med sambon? Dammsuga övervåningen? Ta med barnen ut och gunga? Oj vad dom velat gunga, i månader har dom velat gunga, men jag har haft för ont för att kunna hjälpa dom...
Visa fler inlägg