Ogynnsam

Första kontrollen inför igångsättningen är gjord och precis som jag visste redan innan var läget icke gynnsamt. Så är det ju, vi är bara i början på vecka 39 och min kropp bär ju barn läääähääääääänge av erfarenhet - av någon märklig anledning. Men jag är inne i rullarna i alla fall och har numer trots det ett definitivt slutdatum då vi kommer att köra oavsett livmodertapps medverkan eller ej (om inte jag tänker om). Helst ser jag ju dock att livmodertappen är med oss, det förenklar för både mig och bebis.
 
Om jag blev ledsen? Jätteledsen. Men jag hade blivit ledsen oavsett vad läkaren sa. Jag är rädd för förlossningen, och less på att vara gravid. Jag gråter mig igenom dagarna och nätterna men får panik av tanken på att förlösas. Jag kan liksom inte vinna i situationen hur jag än gör. Vilken väg som än kunnat väljas där och då i det där läkar-rummet hade gjort mig ledsen. Och jag är ledsen och kommer så att vara till det är över, och säkert lite efter det med. Så som jag och läget varit länge nu, mitt normalstatus gravid. Jag har hela tiden sagt och själv beslutat att jag kommer att göra det läkaren rekommenderar, och hen rekommenderade verkligen att vänta, dels pga riskerna med igångsättningen i sig och dels pga ökade risker för neuropsykiatriska diagnoser på barn födda före vecka 39+0, vilket jag inte hade en aning om pga aldrig hört annars. Före vecka 37 har jag hört, men inte före vecka 39. I sig är det väl inget problem. Jag varken räds eller oroar mig för sådana diagnoser på nåt av mina barn men att vara medveten om ökade risker gör såklart att jag önskar undvika det. Precis som jag aldrig ätit fulldos Alvedon hela graviditeten med storebror om jag vetat om de eventuella riskerna med det, men de tveksamma studieresultaten kom efter hans, och hans lillebrors, födsel; "Under 2014 har en studie på möss och två epidemiologiska studier indikerat att paracetamolanvändning under graviditet skulle kunna påverka barns neuropsykiatriska utveckling. Undersökningarna har fått stort utrymme i medier. Studierna har dock brister och den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, har bedömt att de inte har tillräckligt bevisvärde för att ändra rekommendationerna för paracetamol". - LÄNK
 
Väntan blir helt enkelt först några dagar lång inför ytterligare en kontroll i början på nästa vecka, om ej gynnsamt då är rekommendationen att vänta ytterligare några dagar - sedan kör vi oavsett status innan vecka 40. Ja, om inte jag väljer nåt annat vill säga. Jag har fortfarande möjlighet att köra när jag vill, fortfarande möjlighet till snitt och fortfarande möjlighet att vänta till det startar spontant av sig själv eller jag helt enkelt gått över fulltid (16 dagar) och behöver sättas igång pga moderkakans sämre funktion. Längre än så vill jag helt enkelt inte gå, det finns risker med även det. Jag har fått med mig starka smärtlindrande hem. Tanken var att jag skulle ta dom för att få sova och kan överleveva dagarna men jag blev oerhört opepp på dom när jag själv läste FASS, Janusinfo och andra sidor. Läkemedlet heter Temgesic och i FASS står att man inte vet effekterna på fostret. 1177 skriver att man inte ska ta läkemedlet gravid. Janusinfo informerar om att även låga doser kan ge barnet andningssvårigheter och abstinensbesvär efter förlossningen. Temgesic är ett starkt smärtlindrande läkemedel som ges till bland annat heroinister under graviditet så det är välanvänt och forskat på och den dos jag ordinerats är väldigt låg i jämförelse med den gravida missbrukande kvinnor får, men det står fortfarande att det kan ge barnet problem även vid låga doser om det tas i nära tid inför förlossning. Så jag bangade lite på dom faktiskt... Hade jag orkat eller haft en fungerande telefon hade jag ringt tillbaka till Specialistmödravården och frågat. Jag kikade inte vad det var för läkemedel innan vi väl var i bilen. Har jag haft ont såhär länge så får några dagar till helt enkelt gå då...
 
Trots att bebisen inte är fixerad och jag inte gått över tiden utförde läkaren en så kallad hinnsvepning. Det innebär att läkaren stoppade upp sina fingrar i min icke samarbetsvilliga livmodertapp (som var lite öppen, ganska mjuk men för lång) och vispade runt lite. Jag har gjort hinnsvepningar förr, då över tiden, helt utan resultat så min tro på sådana är låg. Men det skadar ju aldrig så bara köra på. Jag lär få en nästa kontroll också om inte igångsättningen kan äga rum. Den enda effekt jag haft hittills, mindre än 24 timmar efteråt, är mer ont i symfysen (bäckenleden framtill). Helt sjukt mer ont. I övrigt, inte en känsla. Hela situationen känns lite bitterljuv på något sätt. Storebror ville inte pussa mig hejdå när jag gick in på sjukhuset och det gjorde ont, han skulle dock till sitt favoritställe med en av sina favoritpersoner (farmor) så jag förstår att han inte hade tid men mina tårar trillade i väntrummet ändå. I och med att det inte blev av det här med lillasyster just nu så har jag ju nu en chans att få pussa honom hejdå igen, och faktiskt få en puss denna gång... En puss att ha i minnet när jag livrädd ska ordna honom ett syskon till att slåss med på dagarna!
 
Han som idag bara säger; "Pussa inte mig mamma!" och "Nej... Du får inte lukta på mig heller!"
Han har ingen aning om hur mycket jag pussar och luktar på honom när han sover...

Vecka 39

Jaha. Idag då, vecka 38+0. Hela vecka 38 gjord och avslutad och i och med det räknas bebisen som färdigtillverkad och med andra ord så kan den, om kroppen vill, komma ut. Både barnen och jag skriker dagligen i naveln "Kom uuuuuuut nuuuuuuuu!" men inte en enda reaktion får vi. Som vanligt.
 
Symtom? Well, den där värken i ljumskarna som jag väntat på ett tag dök upp i förra veckan redan. Framför allt på vänster sida. Att skrik-gå sig framåt är också ett sätt att ta sig framåt konstaterade vi i familjen häromdagen. Det där molandet i rygg/mage fortsätter, lite oftare nu kanske men knappast märkbart och gissar jag gör det noll skillnad för mognaden av saker som behöver vara mogna inför en igångsättning - vars kontroll och förhoppningsvis körtillstånd är snart. Jag lovade att gå hela 38 veckor i alla fall. Med lillebror lovade jag 40 hela veckor - det vägrar jag denna gång. Förutom det ständiga bäckenet som plågar mig har jag också huvudvärk (den har jag egentligen haft hela tiden men den har klart förvärrats den senaste veckan) samt små prickar i synfältet. Pyskosomatiskt är det. Jag är stressad, ångestladdad och oroad = fysiska symtom på psykiska besvär. Bara att leva med. Alla fysiska parametrar är bra. Jag har också numer smärta i alla leder pga svullnad och förmodligen min tyngd (om vi måste prata siffror har jag gått upp dryga 17kg, de flesta nu på slutet). Vänster knä, handlederna, lederna i fingrarna och tummarna värker absolut värst. Knät pga felbelastning i så många månader.
 
Väskan är numer packad (det är bara timmar kvar innan första bedömningen, faktiskt). Kamerabatteriet laddat. Jag förbereder mig för att i ett värsta fall få ett nej på igångsättningen, på att få vänta lite till. Jag försöker hålla fast (med allt jag har) i den mentala bilden av bebis på bröstet, några sköna ensamma dygn tillsammans med henne (lillasyster) på BB, första gången storebror och lillebror träffar lillasyster, att få åka hem tillsammans, första barnvagnspromenaden osv osv. Jag slår med all kraft jag har bort den mentala bilden av hur hon dör, eller hur jag dör... Men det är svårt. Jättesvårt.
 
 
Och angående det där med att skriva en lista på alla julklappar så att min sambo ska slippa begrava mig, komma på julklappar OCH sälja huset samtidigt (eller inte kunna handla pga sorg över att bebisen dött) det löste sig av sig självt. Inget av det jag har tänkt handla till min barn ansåg min sambo vara nåt att ha. Thomas & Vännerna (nån skitserie om ett ånglok som storebror HELT snöat in sig på) som filmer tyckte sambon var en dålig idé pga "finns på YouTube". Ett set med bondgård till lillebror (som ÄLSKAR plastdjur och inte leker med annat på öppna förskolan, typ) var tydligen också kasst pga "leker ju med det på öppna förskolan". Så... Alla mina idéer var skit = då får han ta mig fan lösa det själv också. I sann tjurighetsanda sa jag "Du... I don't give a fuck pga du ratade alla mina idéer häromdagen" igår när han försökte engagera mig i sina planer. "Handla vad du vill. Jag bryr mig inte..." En måste ju ändå få vidhålla sin mognad i vissa dispyter.

Domedagen är daterad

 Välkommen vecka 38 och om sju dagar fullgången lillasyster.

Sista dagen för förlossningsplaneringen är passerad. Tre tillfällen á 45 minuter styck har jag suttit och gråtit över min dödsångest och mina katastroftankar, jag hinner som tur är inte gråta speciellt mycket hemma på dagarna (förutom på natten när sömnen uteblir pga smärta och ångesten tar vid - finns inte en dröm jag inte dör i heller så det tar ganska mycket energi). På dagarna biter jag ihop, ler och skrattar med samt åt mina barn. Tack gode Gud för dom.

Jag har vissa "krav" som nu är uppstaplade i min journal, en journal som vi ska be personalen läsa innan vi ens fortsätter samtala med varandra om vi behöver ringa in. Jag får inte nekas att komma in om spontana värkar i hemmet uppstår, inte heller ska jag dirigeras om till ett annat sjukhus vilket i alla fall sommartid är ett massivt problem i Stockholm (men är det fullt är det ju fullt). Jag ska inte behandlas som omföderska. Jag önskar stor personaltäthet av erfaren barnmorska (men är dom upptagna med andra födande kvinnor i mer kritiskt skede så är dom ju). Skalpelektrod på bebisen och epidural. Epiduralen kommer att sättas tidigt, redan vid inskrivning, och tas skalpelektroden bort ska det informeras tydligt. Jag ska inte bevaka monitorer, det blir min sambos jobb. Perinealskydd med varm handduk (väldigt hjälpsamt när man inte fattar åt vilket håll man ska krysta och faktiskt skönt) och barnmorska som är "hands on". Jag behöver helt enkelt ordentliga tillsägelser om jag tappar kontrollen - någon som hämtar tillbaka mig till verkligheten och man kan tänkas behöva vara ganska hård med mig. Min sambo kan inte göra det, han blir jag bara förbannad på. Min oro är samma nu som vid första förlossningen; Att bebis ska fastna, att jag ska spricka och att någon av oss dör. Mina absoluta krav är att vi ska överleva, resten är så som det är vid förlossningar egentligen önskemål. Det går inte att planera en förlossning och sedan tro att den planeringen ska hålla, det är helt orealistiskt eftersom vad som helst kan hända... Och anledningen till att min första förlossning blev ett trauma var ju för att personalen gjorde allt för att rädda livet på min bebis. Det är deras jobb, det är vad barnmorskor och läkare vid förlossningen ska göra. Vad som blev så fel var att ingen egentligen plockade upp mig efteråt. Jag bara släpptes hem med den upplevelsen i bagaget.

Så nu har jag ett datum för att i alla fall det ska kännas som att någonting händer och inte bara en enda lång oviss plåga. Då gäller det bara att överleva till detta datum, utan sömn och med fysiska och psykiska smärtor. Datumet är ju inte heller definitivt tyvärr då allt beror på min kropp den dagen. Är den helt omogen för förlossning så vet jag inte vad jag ska göra, om jag orkar vänta eller ska be om en snitt får jag ta då. Det orkar jag inte på något sätt planera för idag... Det enda jag vet är att min kropp hittills aldrig har samarbetat gällande att vara redo för eller spontant få ut barn ur min kropp. Jag har faktiskt små molande förvärkar (eller så är det bara molande smärta pga konstant smärta ändå, att kroppen är trött helt enkelt och musklerna värker) vilket jag aldrig egentligen tidigare haft under någon graviditet (därför jag inte vet vad det är). Tänk er besvikelsen när läkaren säger "Nej. Du är helt omogen och får åka hem och vänta." i och med att det ändå finns nåt därikring som värker och trycker lite nedåt, som ger mig lite hopp. Hopp är lite farligt så, det känns som att besvikelser blir större pga hopp. Min önskan är, det allra bästa vore, att jag är så pass mogen att hinnorna kan tas. Då sköter kroppen resten själv på ett helt annat sätt än när läkemedel behöver användas. Eller att vi får lugna fina värkar hemma, jag får åka in och sedan stanna.

Och nej. Jag tänker sluta skämmas över att inte orka vara gravid mer. Det är min kropp, mitt psyke och helt ärligt min första tid med lillasyster och vår familj som står på spel. Jag är en viktig del av vår familj, det ÄR viktigt att jag mår bra.

Visa fler inlägg