Och ändå väntar vi en tredje

Budskapet om att vi, just vi, väntade vårt tredje barn togs lite blandat. En del blev jätteglada för vår skull medan andra suckade, ifrågasatte oss och/eller undrade hur vi skulle orka. När jag var mycket tidigt gravid fick jag också icke frågan "Men du tänker väl vara glad denna graviditet i alla fall?"

Våra två första barn är födda med 12 månaders mellanrum. Min första mycket planerade graviditet tog mig från aktiv, vältränad och levnadsglad till halt, smärtpåverkad och deprimerad på ganska få månader. I vecka 10 skrevs jag in hos barnmorskan och denne beskrev de symtom jag hade som foglossningssmärtor. Jag haltade redan då och kunde inte längre springa den där halvmilen jag annars gjorde varannan dag. Barnmorskan peppade mig med att sånt där kan komma i början av graviditeten pga hormonerna och sedan gå över. Det var i juni. I september sjukskrevs jag. Barnet, storebror, föddes i januari. De sista månaderna var ett levande helvete och jag har varit mer eller mindre smärtpåverkad sedan dess.

Efter förlossningen med storebror upptäcktes också ganska snabbt att depressionen jag väl dolt för mödravården under graviditeten (att vara sjukskriven och gå från att klara sig själv till att behöva hjälp med allt samt hela tiden ha ont tär på en mer än ord kan beskriva) förvandlades till en förlossningsdepression, med hjälp av det trauma förlossningen var för mig, och tre månader in i den blev jag oplanerat gravid med lillebror. Min andra graviditet kantades alltså också den av depression och smärta men också dåligt samvete pga att jag inte kunde ta hand om det barn jag redan hade men ändå här skulle skaffa en till. Det jag hittills beskrivit är något människor som aldrig upplevt depression och smärta haft och har väldigt svårt att förstå och visa mig respekt för, med tanke på icke frågan om min glädje... Det där att jag inte var lycklig var nåt jag pikades för även under graviditeten med lillebror. Min andra graviditet gick jag också igenom nästan enbart pga min sambos önskan om ett barn till. Jag var klar efter storebror. Jag ville aldrig mer gå igenom det jag gått igenom för att få honom. Jag ville inte ens ta hand om honom när han väl kommit ut. Så sjuk blev jag. Jag sa direkt att jag skulle göra en abort när lillebror upptäcktes.

Men nu väntar vi alltså nummer tre, som enligt ultraljud ska bli en lillasyster. Inte heller lillasyster är planerad men någonstans på vägen hade vi ändå tänkt oss ett tredje barn lagom till våra nuvarande började skola (jag hade glömt det där med graviditetens plågor och förlossningens skräck), så efter veckor av ångest och vånda från min sida valde vi att behålla henne. Mina "stora" barn är inte speciellt stora men trots det blir lillasyster vår sladdis. Likt mina tidigare graviditeter har även denna nött ner mig psykiskt och fysiskt. Det jag lyckats jobba tillbaka av mig, den jag var innan depressioner och smärta, är åter bortsopad. Mina första graviditetstecken även denna gång var foglossningssmärtor och i vecka sju glappade mitt bäcken ganska kraftigt. I juni var mina järndepåer slut och mitt Hb (blodvärde) har sjunkit stadigt sedan dess, jag blir idag blå om läpparna vid ansträngning och med ansträgning menar jag en lugn promenad på några 100 meter. Nu är jag i vecka 34 och har på foglossningssmärtorna lyckats ramla i en trappa - min kropp och mitt psyke är slut. Mitt arsle är svart (blåmärket), min svanskota värker och varje rörelse jag gör skulle kunna få mig att gråta om det inte vore för att mina barn är hemma heltid och inte förtjänar en mor som bara gråter. Jag gråter varje kväll istället, när barnen sover i famnen på min sambo för att jag inte orkar med livet riktigt. Det är för dom jag biter ihop, inte för omgivningen som förväntar sig en lyckligt strålande gravid kvinna.

Likt mina tidigare förlossningar kommer även lillasyster att komma ut via igångsättning med, mest troligt, Cytotek. Detta provocerar. Varför kan inte jag bara föda barn som alla andra? Varför kan inte jag bara bita ihop och lida? Jo. En förlossning för mig, trots att den med lillebror lämnades med en bra känsla, är dödsångest och skräck, och då ligger ju också 9-10 månader av smärta bakom mig när det väl är dags. Jag har sedan lillasyster visade sig som ett plus på stickan planerat min begravning, sörjt att aldrig få se mina barn växa upp och vaknat kallsvettig pga mardrömmar. Jag har ingen reell risk vid förlossningar alls. Jag har hittills okomplicerat, storebrors förlossning räknas som okomplicerad, fött stora, friska och välmående barn vaginalt utan vidare skador än de "normala" slitagen. Lite slappt här och lite hängigt där. En oprioriterad kvinnofråga. Det finns ingen riktig orsak för mig att vara så rädd. Trots det grät jag mig nyligen igenom 45 minuter i aurorasamtal med en barnmorska pga dödsångest. Till storebror skrev jag ett avskedsbrev inför förlossningen med lillebror, jag kommer att skriva ett till båda mina barn även denna gång. Igångsättningen baseras primärt på att mina barns sista minne av sin mamma när hon åker iväg till sjukhus inte ska vara en hysteriskt rädd, ledsen, panikslagen och skrikande mamma. För det är vad första värken gör med mig. Får jag den hemma kommer jag att lämna två rädda barn efter mig, och tänk om jag på det också aldrig kommer hem igen...

Vidare får jag ju såklart ytterligare en planerad förlossning just pga foglossningsproblematiken och smärtlindringsbiten. Jag behöver epidural satt INNAN förlossningsstart, dels också för att få en chans till en känsla av kontroll. Istället för att då vänta på narkosläkare under tiden värkarna tagit över min kropp och mitt psyke så sitter den redan där och barnmorskan kan administrera läkemedel direkt jag säger till = jag bestämmer, jag har kontroll. Jag får en chans att få den förlossning jag nu försöker visualisera före att visualisera min död. Till den som provoceras vill jag bara hälsa att det inte är mitt beslut. Det är min önskan och vårdpersonal med kunskaper beslutar. Det är beslutat att jag bestämmer. Ringer jag imorgon och säger till bokas ett snitt. Det är för min trygghet. Jag har aldrig fött barn på annat sätt än via induktion och erfarenheten från första sitter tydligen djupt, så djupt att jag inte sover på nätterna.

Denna graviditet har inte andras åsikter om min frånvarande lycka och mitt gnäll över smärtorna påverkat mig lika mycket som under min första graviditet. Det har att göra med att jag denna gång är luttrad. Självklart är jag ledsen och besviken över att återigen behöva ha ont. Men... Jag är van. Självklart sårar det mig när människor runt oss är hånfulla och tycker en massa utan att någonsin ha provat leva som jag gör gravid. Men... De människorna är korkade. De vet inte helt enkelt och inte heller finns ett intresse att veta. Under första graviditeten var allt så nytt också. Inför denna hade jag redan bristningar, jag orkade ändå inte springa en halvmil och jag hade redan ont i mitt bäcken. Det blev inte en lika stor omställning som då. Jag är också äldre, har mer erfarenhet av att vara den jag är och människors åsikter rör mig mindre i ryggen också även därför. Det är bara synd att så många har så svårt för empati.

 

Vi är väl förberedda inför kommande bebis. BUP kopplas in redan nu, har man en gång drabbats av förlossningsdepression ökar riskerna för att den återvänder. Skulle jag om tre år föda mitt fjärde barn skulle BUP kopplas in även då om graviditeten fortskred så som mina tidigare graviditeter och denna. Riskerna ökar än mer om graviditeten orsakar nedstämdhet, och det gör min. Det har alla gjort. BVC förbereds, de gör hembesök hos oss trots andra och tredje barnet. MVC följer oss även efter förlossningen, jag får tidigare återbesökstid samt fler. Förlossningsplanering pågår med psykologer inkopplade via gynekologiska mottagningen på det sjukhus vi ska föda på. Vi har, i vår familj, full koll på mig, mina känslor och mina barn har helt fantastiska och närvarande farföräldrar som ställer upp för oss på alla di vis. Den här bebisen kan inte hamna hos en mer välplanerad och förberedd familj och till skillnad från oron innan lillebrors födelse för att klara vardagen med två barn existerar nu ingen oro alls över just den saken. Barnet är välkommet och väntat på trots att jag inte skrattar mig igenom en enda graviditet, och trots att det här med bebisar inte är min grej - kanske skriver mer om varför senare.

Visa fler inlägg