Förlossning nummer 3 - Oktober 2016

Som vanligt vid igångsättning på det sjukhus vi valt att föda våra barn på skulle vi på förmiddagen den 27/10 ringa in till förlossningen för att få en tid. Vi ringde vid 11:00 och ombads befinna oss på plats 16:00. Jag kan ärligt erkänna att jag fortfarande, fem dagar senare, har ont i magen pga stressen jag levt med dessa 9 månader - och framför allt den dagen.

Vid tidigare igångsättningar har vi fått vänta ganska länge och till och med behövt flyttas till avdelning pga fullt på förlossningen men denna gång fick vi komma in ganska så på direkten, kanske pga att vi var sena då Stockholm består av tunnlar under staden för lättare framkomlighet - som alltid är stängda = stopp i trafiken. Tyvärr var min livmodertapp inte så pass mogen att jag slapp börja med Cytotek, vilket jag hela tiden hoppats på att få slippa. Första dosen gavs klockan 17:17. Jag fick värkar i form av ökade (har ju haft såna i veckor) menssmärtor i ryggen direkt och efter fyra doser tas äntligen de fosterhinnor jag velat ta från första början. Klockan är då runt 02:30 på natten, jag är öppen 3cm och har 1cm kvar på livmodertappen. Både bebis och jag har tagit alla värkar hittills med bravur, hon reagerar inte alls på sammandragningarna som kommit regelbundet sedan dos nummer två.

Jag hade, trots tidigare tankar kring epiduralen, återigen bestämt mig för att prova utan (gjorde vid lillebrors förlossning också) trots vetskap om att man lätt kan få vänta länge innan en narkosläkare finns tillgänglig när man väl vill ha den. Att stickas i ryggen i onödan är dock nåt jag vill slippa, jag har haft en del smärtor vid insticksställena sedan tidigare epiduraler och har just nu (ja, det blev epidural ändå) ganska jobbigt med ryggen på samma ställe. Tror inte på att det är så bra att få en stor nål i ryggen på samma ställe flera gånger under några få års tid... Jag tog värkarna som nu såklart ökade i takt och frekvens efter amniotomin väldigt bra genom att bara andas och hela tiden fanns personal på rummet precis som jag önskat. Jag kunde slappna av helt mellan varje värk och berömdes för att jag övat avslappning så bra innan(?). Tyvärr var inte alla värkar jag hade speciellt effektiva, såklart (det är ju min kropp det handlar om), och strax innan 04:00 hängs ett värkförstärkande dropp. Nåt jag skyr än mer än Cytotek pga riskerna...

Epiduralen läggs strax efter 05:00 den 28/10. Den mest otrevliga narkosläkare jag mött men ack så effektiv, och hen var snabbt på plats när jag väl önskade. Jag klarade helt enkelt inte mer men jag klarade att inte drabbas av panik pga värkarna, nåt som var viktigt för mig. Det var dock nära, mycket nära. Efter att epiduralen är lagd undersöks jag och är besviket nog enbart öppen 4cm, såklart... Allt det jobbet med värkarna för så lite på nåt sätt. Jag har dock inte en enda gång varit uppe ur sängen och låtit gravitationen hjälpa till och på slutet, innan epiduralen, kunde jag inte längre slappna av i värkarna utan motarbetade dom istället så jag försöker tänka positivt. Så fort jag kommer upp ur sängen kommer det dra igång! Jag beslutar att prioritera att sova till 07:00 då skiftbyte sker (vi klev upp 07:30 morgonen innan och hade nu då nästan varit vakna ett dygn), sedan äta frukost och sen gå upp och gå. Personalen lämnar oss och vi somnar. Min enormt trötte sambo i en liten fotölj och jag på rygg med en saccosäck under knäna i sängen. Helt smärtfri. Typ som i himlen.

Runt 06:30 "vaknar" (det är ju inte som att man sover speciellt djupt) jag av att jag börjar få ont av värkarna igen och varje värk känns i mellangården, i underlivet samt som ett ytterst obehagligt drag på vänster sida mage (det absolut värsta med alla värkar). Jag tänker att värkarna äntligen är effektiva i och med trycket nedåt och blir glad! Epiduraler är fantastiska. Jag väljer att vänta till skiftbytet 07:00 med att säga till om påfyllnad av epiduralen (jag vet att dom ändå sitter i rapport), vilket behövs när en åter känner värkar. Jag får den strax efter 07:00. Likaså får jag frukost och hinner ta en tugga av den innan jag inser att jag fan har krystvärkar då hela bebisen plötsligt skjuts nedåt i mitt bäcken vid en värk, och inte fan hjälpte ju påfyllningen av epiduralen nåt! Ingen av de epiduraler jag haft hittills har tagit bort krystvärkarna. Nåt som många som aldrig tagit epidural tror, att man skulle föda helt smärtfritt och ha noll koll/känsla pga den. I wish!

Paniken kommer. Härifrån är allt kaos och dödsångest. Jag har återigen, läs om förlossning 2, öppnat mig extremt snabbt på kort tid, från 4cm till 10cm på 1,5 timmar (om än barnmorskan tar sista kanten med fingrarna under en värk - hade kunnat mörda henne pga smärtan), och runt 08:00 andas jag lustgas, skriker om att gå sönder, om att bebisen kommer att dö, om att jag inte vill, om att jag ju skulle äta frukost (är sjukt hungrig), om att jag är rädd osv osv osv. Jag vet inte när eller hur jag ska krysta trots tydliga värkar där kroppen faktiskt arbetar helt själv - hade jag bara kunnat "slappna av", alltså inte haft panik och istället lyssnat på kroppen, hade jag löst det där tillsammans med kroppen. Jag är dock livrädd att göra fel så att jag går sönder. Personalen använder varma handdukar som skydd och smärtlindring så som jag önskat och det gör mig tydligen förbannad - det gör ont som satan. Jag frågar om bebisen rör sig nedåt när jag krystar (eller i alla fall tror att jag krystar) och blir arg när dom ska kolla pga gör ont vid undersökning, inget rationellt alls sker från min sida. Jag mår illa och hulkar samtidigt som jag ofrivilligt krystar och skriker - en stor parodi. Lillasyster står till slut med huvudet precis vid utgången och spänner ut mig i vad som känns en evighet medan jag tror att hon fastnat, det grejas sedan en hel del med hennes axlar (aldrig varit med om förr) och jag blir än mer säker på att vi ska dö nu. Om hon inte sitter fast är det ju helt onödigt att slita och dra i hennes axlar? (Inget av det står med i journalen). Min sambo försöker lugna mig medan jag känner för att mörda honom. Han ser ju att barnmorskorna (hade två) håller emot lillasyster och hjälper henne att göra sista vändningen så att hon inte ska komma ut för fort, med axlarna i bredd, och spräcka hela mig. Men jag är förbannad ändå, vadå snacka med mig om att ta det lugnt när jag håller på att spricka mitt itu! Samtidigt som hennes huvud äntligen då kommit ut avtar värkarna, vilket är naturligt men det fattar ju inte jag där och då. Just det läget i förlossningen är det värsta för mig pga just helt säker på att nåt är fel - ungen är kvar i mig men jag har inga värkar och dom "sliter och drar" = någon av oss dör... 08:21 föds, trots mitt inre kaos och mitt skrikande om döden, lillasyster utan mer komplikationer än ytliga bristningar, kallas grad 1. Jag sprack faktiskt mer under denna förlossning än någon annan konstigt nog, men just nu lider jag inga men av det förutom en lite stram känsla i en av suturerna. Att både kissa och bajsa fungerat felfritt och jag har funnit knipmusklerna (det första jag testade efter att hon var ute). Vi får se framöver. Jag vill gärna kunna njuta vid samlag, hålla tätt och senare träna också. Helt rimliga krav.


Lillasyster är vårt minsta barn på 3620gram och 52cm. Likaså är hennes huvudomfång en hel cm mindre än brödernas 37cm. Hon ammar direkt på förlossningsbordet efter att tydligt ha visat behov av att suga (och har typ inte slutat amma än). Jag är piggare än efter någon tidigare förlossning och hade, om det inte vore för riskerna med förlossningsdepressionens återkomst, lätt kunnat åka hem samma dag. Vilket jag idag är glad över att inte ha gjort trots en helt sjukt obehaglig pappa boendes på BB-avdelningen (kanske mer om det senare). 13:12 den 28/10 befinner vi oss på BB och påbörjar livet som trebarnsföräldrar. Förlossningen är, trots slutet med min panik, ett positivt minne. Jag kommer dock aldrig mer att föda barn.

Förlossning nummer 2 - Februari 2014

Efter månader av förlossningsplanering och trots min dödsångest, min helt kroppsförlamande rädsla, mina tårar, mina mardrömmar, mina tankar och de förberedelser inför döden som jag gjort så fanns ändå målet att jag vid denna förlossning skulle få möjlighet att ta revansch på min förra förlossning.

Vi blev inlagda för induktion (igångsättning igen pga jag deprimerad och smärtpåverkad) en måndag klockan 17:00, för att jag bestämt att det skulle ske den dagen. Jag var ca en centimeter öppen, hade bakåtpekande livmodertapp som var två centimeter lång och mjuk. Med andra ord var kroppen inte helt omogen för igångsättning men alldeles omogen för förlossningsstart. Bebisen var inte heller fixerad. En timme senare påbörjades igångsättningen med Cytotek som jag, liksom vid förlossningen nummer ett, fick oralt. Jag förberedde mig så gott det gick mentalt och trodde att saken var biff - med storebror gick det så snabbt för att vara en igångsättning så detta skulle ju gå än snabbare och vi skulle ha bebis på morgonen efter! Allt går bra och andra dosen ges likt planerat.

När klockan närmar sig 22:00 och det är dags för dos tre har jag täta men icke smärtsamma sammandragningar. Jag kände ingenting men tyvärr var bebisens puls alldeles för hög så det beslutas att vi skule avvakta med medicinerna och klockan hann därför bli 00:00 innan dos tre ges. Jag uppmanas att sova men kan inte slappna av. Sömn har liksom inte varit någon lyxvara sedan jul så varför skulle jag klara av att sova på förlossningen med dödsångest hamrandes i hela kroppen och folk springandes utanför? Nästa kontroll sker strax innan 02:00 och även nu har jag täta men helt smärtfria sammandragningar och återigen beslutas om att avvakta. Anledningen? Min förlossningsrädsla och riskerna för värkstormar som absolut inte hjälper en förlossningsrädd kvinna. Jag börjar bli ganska irriterad redan nu och känner väl att vi kan skita i min rädsla och bara köra på istället! Tiden går och jag vill hem till storebror! Storebror behöver mig! Han är bara 12 månader gammal och utan sin mamma och pappa för första gången i sitt liv. Jag förväntar mig att värkarna ska dra igång mellan dos tre och fyra, som med storebror, men det händer inte... Och inte heller sker det mellan dos fyra och sju.

Klockan har nu blivit två på eftermiddagen tisdagen efter, mitt hopp börjar att dö ut och min oro för storebror är enorm. Vi har nu varit hemifrån vår 12-månaders i 24 timmar och jag vill bara hem. Vaginal undersökning görs av allt och alla (alla skift jag gick igenom hade studenter med sig), jag har ännu "bara" fått sju doser Cytotek av åtta möjliga. På 24 timmar har jag öppnat mig två centimeter... Personalen försöker att peppa mig! Jag tänker att en tre centimeter stor öppning ger möjlighet att ta fosterhinnorna MEN, såklart, finns där livmodertapp kvar och bebisen har fortfarande inte fixerat sig. Även denna gång ska det avvaktas en timme innan jag ska få min sista dos Cytotek. Min sambo och jag tar en promenad och jag gråter i trapphuset, ringer till min mor som är med storebror och snyftar i telefonen. Väljer att inte prata med min bebis hemma för att jag inte vill att han ska komma på att vi är borta men jag hör honom i bakgrunden och gråter lite extra, i min dödsångest vet jag ju att jag aldrig kommer att få se honom igen. 15:15 får jag min sista dos Cytotek.

Inget händer och inget sker. Klockan närmar sig kväll och jag gråter, är arg och vill ge upp på samma gång. Det är en sån mix av känslor att jag knappt förstår den själv, än mindre kan förklara den. Barnmorskan kommer in och vi pratar. Hen ber sedan en läkare ta beslut om vidare plan och 18:30 tar man trots att jag fortfarande bara är öppen tre centimeter och har livmodertapp kvar fosterhinnorna. Jag råds nu att förbereda mig för smärtsamma värkar. Att ta fosterhinnor med livmodertapp kvar gjorde fruktansvärt ont och jag vet att jag fäster blicken i min sambos för att be honom ta hem mig istället och han tar min hand... Jag är livrädd, i total panik och jag ångrar att jag velat sätta igång förlossningen. Jag ångrar att jag är så egoistisk och hemsk. Varför kan jag inte bara vänta på en spontan förlossning som en normal människa? Skalpelektrod sätts på bebisen som har fått hållas fast under söndertagandet av hinnorna (så att navelsträngen ej skulle klämmas när vattnet forsar ut) och jag går på toaletten innan CTG-registreringarna påbörjas. Påväg till toaletten och tillbaka igen har jag fyra starka värkar och vid 19:00 börjar jag att andas lustgas. Personalen är nu upptagna med en annan födande kvinna och jag stressas av att inte ha någon närvarande samtidigt som jag är så rädd - det går lite för snabbt känns det som. Ett av mina "krav" för en bra förlossning var ju personaltäthet, att inte lämnas ensam och ändå står jag där ensam... Värkarna är snabba, starka och intensiva så lustgasen måste andas in under värkpaus för att ha effekt under värk. Jag inser snabbt att det här inte kommer att fungera utan epidural och redan 19:30 ber jag om den av en annan barnmorska som kommer på vår signal. Då finns inga värkpauser mer och även min sambo ser att sammandragningarna aldrig släpper.

Det dröjer tydligen en hel timme innan narkosen är där, jag är nu öppen fem centimeter men helt verklighetsfrånkopplad. Hör att folk pratar med mig men förstår varken vad som sägs eller hittar ord att svara, jag har ingen tid att svara pga värkar som sliter i mig. Narkosläkaren är för övrigt en gammal "bekant" från studietiden, en kille jag festat ihop med en gång eller fler i det kollektiv jag bodde i en period. Jag suger vid det här laget lustgas hela tiden. Jag har inga pauser i värkarna och bebisen gör inte saken bättre genom att konstant snurra runt och sparka. Narkosläkaren börjar prata om att kalla dit någon annan eftersom vi "känner" varandra och jag vrålar att jag skiter i det och jag behöver hjälp, jag måste få en paus att andas på och behöver den nu. Någonstans blir jag ihoptryckt till en boll av min sambo och undersköterskan närvarande och plötsligt sitter epiduralen. Jag tror att min sambo svarar på frågor å mina vägnar och ärligt skiter jag i vilket, jag höll på att slitas sönder av att under tre timmars tid inte ha fått en enda värkpaus. Vid 21:00 då epiduralen börjat verka kan jag äntligen få slappna av men jag känner fortfarande alla sammandragningar, dock nu hanterbara med lustgas. Hoppet om att fortfarande kunna göra denna förlossningen till något bra återkommer. Min sambo hjälper mig på toaletten runt 22:00 men jag kan inte kissa och både på väg till toaletten och tillbaka från toaletten har jag åter så kraftiga sammandragningar att jag tillkallar barnmorskan, det trycker också nedåt och jag tänker att bebisen äntligen börjar att röra sig nedåt i mitt bäcken - som vid storebrors förlossning. Epiduralen behöver helt enkelt fyllas på.

Barnmorskan går för att göra iordning den dos hen ska fylla epiduralen med och plötsligt skriker jag att jag måste krysta. Undersköterskan som är kvar i rummet säger något i stil med, ganska nedlåtande också, att det är för tidig att känna krystvärkar. Hela kroppen vill krysta. Jag vet att jag bara är öppen fem centimeter och att det är för tidigt att krysta. Min panik stiger för att jag inte önkskar ha krystvärkar i flera timmar innan jag får krysta, och jag har bara fått vila en timme med epiduralen. Det finns liksom ingen kraft att göra resten av förlossningen med och alla som haft krystvärkar för tidigt vet hur mycket energi det går åt att motarbeta sådana. Jag är påväg att ge upp där och då. Hur ska jag orka? Barnmorskan som återvänt med läkemedel håller med mig om att det är för tidigt och hen uppmanar mig att försöka slappna av och göra det kroppen vill ändå men inte aktivt ta i utan bara andas genom det värsta. Hen tror att det bara kommer att vara några värkar då och då som kommer att kännas som krystvärkar. Mitt i allt börjar kroppen att rycka, den vill verkligen krysta och jag försöker förklara min känsla. Kroppen krystar utan mig och barnmorskan är förvånad över att jag så tidigt har så oerhört kraftiga krystvärkar att kroppen krystar själv. Jag börjar att stöna på det mest underliga sätt, vråla som en grottmänniska, och jag hör barnmorskan fråga min sambo om jag lät likadant då jag skulle krysta förra förlossningen. Jag tänker att epiduralen kan dra åt helvete och försvinner in i mig själv igen, övertygad om att det är nu jag ska dö.

"Du har rätt och jag har fel. Du ska ha din bebis nu" hör jag barnmorskan säga från mitt underliv någonstans. Klockan är 22:15... På 15 minuter har jag alltså öppnat mig fem centimeter och bebisens huvud står precis vid öppningen. Hen ser hans hår (vi vet att det är en pojke). Jag får panik och börjar gråta. Jag är rädd och förstår ingenting. Jag vill inte, inte nu. Jag skulle ju vila nu och få "börja om" att profylaxandas och få kontroll, få samla krafter. Få förstå vad som händer. Få hitta nåt lugn i allt som sker. Barnmorskan lyckas få mig att slappna av efter att ha sagt att enda alternativet nu är ett snitt och det vet hen att jag inte vill ha. Jag skärper mig och tänker att det då max är en timme kvar nu, max. Sambon sitter framför mig och jag får ligga på sidan och hålla hans hand - vi har ögonkontak och han gör mig lugn. Min fantastiske sambo! Tillsammans med han som hela tiden berättar att bebisens puls slår fint och barnmorskan som guidar mig genom krystvärkarna så krystar jag under 10 hela minuter helt själv och helt avslappnat (så gott det går under krystvärkar) ut lillebror... Han skriker på en gång och jag är så lycklig över att ha fixat det. JAG fick må bra under förlossningen, i alla fall dessa sista 10 kontrollerade och lugna minuter. Dessa gjorde allt för mig. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att en förlossning kan vara så fantastisk.

 

 

Allt som allt tog alltså förlossningen 4,5 timmar med över ett dygn inlagd och trots att det var värkstormar och ensamhetskänslor blandade med min panik så fick jag en riktigt bra förlossning. Att 10 fantastiska minuter av kontrollkänsla kan göra så mycket för ens välmående. Ingen slet i mig, ingen drog i mig, ingen skrek på mig och JAG kände hela tiden vad som hände. Jag är nöjd och glad.

Lillebror började att amma direkt. Jag grät när han kom ut och vi hade ett lugnt och fint möte med vår andra son, ett möte jag önskar att jag hade kunnat få ha med mitt första barn. Ett möte där man som födande kvinna förstår att man blivit mamma till ett levande barn, inte ett barn som man trott dött och sedan inte förstår lever på många många månader. Det är inte djupa kärlekskänslor jag har sådär direkt för lillebror som väger 4200g och är minst 52cm lång (han ville inte riktigt medverka till längdmätningen) men jag hyser definitivt någon form av fluff-känsla... Förlossningen i sig är inte en av de jag önskar någon annan MEN jag önskar alla de sista 10 minuterna jag fick. Ren och skär magi.

Förlossning nummer 1 - Januari 2013

Två veckor över tiden av en mycket plågsam och sorglig graviditet (kanske skriver mer om den en annan gång) planerades det för en igångsättning av min första förlossning. Egentligen ville ingen av oss (pappan och jag) att förlossningen skulle starta på ett artificiellt sätt så vi fortsatte hoppas på att barnet skulle ta sitt förnuft till fånga och starta sin färd ut ur min kropp på egen hand. Men så skedde alltså icke.

Några dagar innan det planerade datumet för igångsättning gjorde en läkare en så kallad hinnsvepning i hopp om att förlossningen skulle starta av sig själv med lite stimuli, en 41+3-kontroll som det också kan kallas. Efter hinnsvepningen började delar av slemproppen att gå men det var det enda tecknet på att någonting höll på att hända. Morgonen dagen för igångsättning lossnade en relativt stor bit och jag hoppades fortsatt på att kroppen själv skulle få igång förlossningen. Efter en mycket nervös morgon tillsammans ringde vi till vår förlossningsmottagning för att få veta vilken tid vi skulle befinna oss där. Vi fick tid klockan 16:00 vilket gav oss än fler timmar att vara nervösa på - vi åt, städade, promenerade, kollade igenom BB-väskan och väntade och väntade och väntade.

"Just nu är det fullt. Får jag be er gå och äta middag under tiden? Ni kanske kan vara tillbaka till 18:00? Eller helst lite senare..." Lite som ett slag i magen då en promenerat runt en halv vecka nervös. Vi promenerade upp till min arbetsplats (jag är Sjuksköterska och jobbade då på samma sjukhus vi valt att föda barn på) och drack lite kaffe samt pratade lite skit. Strax efter 18:00 stod vi åter i receptionen på förlossningen och blev hänvisade till ett TV-rum för att vänta. Väntan blev lång, strax efter 20:30 fick vi veta att vi istället för att läggas in på förlossningen som planerat skulle upp till en avdelning för att bli igångsatta där. Väl uppe fick vi vänta ytterligare, vi fikade lite kvällsfika och till slut kom en barnmorskan och visade oss in i ett rum. En CTG-kurva togs och en gynundersökning gjordes, jag var bara öppen ca 1,5cm och barnet var lite slött just för tillfället så därför ville dom inte påbörja igångsättningen ännu - fostret/bebisen ska visa tecken på aktivitet (pulshöjning) innan en induktion kan påbörjas. Jag fick berätta om min oro över att det var sagt att bebisen skulle vara stor och att vi nu gått över två hela veckor. Jag fick också berätta om min enorma oro över att någonting skulle hända bebisen under förlossningen då igångsättning ökar risken för komplikationer. Barnmorskan på det skiftet tog min oro på allvar och vi pratade en stund om det. Klockan var närmare 21:30 då deras skift slutar så hen sa hejdå, lämnade över till nästa skift och gick hem.

Nästa barnmorska kom in och presenterade sig. Hen kopplade upp mig på ännu ett CTG och barnet var nu piggare så behandlingen startade. Jag fick första dosen Cytotec 23:10 och efter det fortsatte behandlingen som bestod av CTG-övervakning 20 min innan varje dos Cytotec som skulle ges ca varannan timme - inte speciellt mycket sömn med andra ord. Fadern till mitt blivande barn och jag försökte dock sova, vi pratade lite mer om min oro och vi tittade på några avsnitt Lost. Andra dosen Cytotec fick jag vid 01:15 och då hade jag även börjat få lite sammandragningar. Dos tre gavs 03:40 och innan dess hade jag med smärtor tagit mig till toaletten, väl där rann det vatten ur mig. Jag tog av mig byxor och trosor som blivit helt genomvåta och stal en av deras nättrosor samt tog på mig en binda då jag visste att dom brukar vilja titta på vätskan som jag uppfattade var fostervatten. Jag promenerade runt lite ute i korridoren men hade så ont att jag knappt kunde gå, sammandragningarna kom till och från med få pauser. Jag hängde över min sambo varje sammandragning och började bli lite rädd för smärtan då jag förstod att det knappast var det värsta jag skulle vara med om under förlossningen.

05:20 hade jag så ont att jag knappt kunde andas. Jag hade sammandragningar mest hela tiden utan pauser mellan, förutom en fem minuter lång paus var 30:e minut. Barnmorskan kunde ej se mina sammandragningar på CTG-mätningarna och stod en stund vid min säng under tiden jag hade en efterlängtad paus. "Jag måste ha en kurva för att kunna sända ner dig till förlossningen" fick jag veta medan jag hade så ont att armarna och benen skakade. Jag sa att jag inte ville ha mer läkemedel men 06:00 får jag dos nummer fyra. Nästa gång jag gick på toaletten fanns där vätska på bindan som jag gav till barnmorskan som var "lite osäker på vad det kan vara". Hen har dokumenterat att det var "sparsamt med blodig flytning" på bindan.

Runt 07:00, när nästa skift påbörjade sitt jobb, hade jag så ont att tårarna sprutade och jag inte kunde andas. Jag höll min sambo i handen medan jag grät och under de korta, korta pauser jag hade var jag helt okontaktbar men CTG-mätningarna visade fortfarande inga sammandragningar så som under hela natten. Jag hackade fram att jag inte orkar mer varav personalen då bytte till en annan CTG-maskin. Märkligt nog syntes det då tydligt (förutom på mitt enormt tydliga kroppsspråk) att jag hade täta sammandragningar utan pauser. Dom ger mig två Alvedon och ett gåbord för att gå till förlossningen. När jag reser på mig rinner det vätska ur mig och personalen bekräftar att det är fostervatten. Alltså exakt samma känsla som den jag hade under natten men då trodde man inte riktigt på mig. Jag försöker gå genom korridoren men hamnar slutligen i en rullstol. Väl på förlossningen 07:20 undersöks jag och det är definitivt vattenavgång och jag är öppen 4cm. Någonstans mellan förflyttningen till förlossningen och alla sammandragningar på avdelningen hade jag sagt till min sambo att även om jag var okontaktbar ville jag ha en epidural - jag behövde helt enkelt en paus efter flera timmars missförstånd gällande mina ickebefintliga men väl kända sammandragningar på en värdelös CTG-maskin med personal som helt saknade förmågan att SE sin patient.

Jag får lustgas att andas i väntan på epiduralen och det sätts en skalpelektrod på bebisen. 08:01 får jag min epidural under en enorm värk och 40 minuter senare mår jag så bra att jag kan äta frukost samt sova en stund. Även sambon somnar i en stol.  Runt 10-tiden görs ytterligare en gynekologisk undersökning och jag är då öppen 6cm. Jag känner inte längre smärta men kan se värkarna på CTG-registreringen, dom kommer regelbundet och är starka. Jag väljer att gå upp och promenera för att få igång allting lättare, sambon kör min epidural (nåt kan han allt ställa upp på) och jag har ett gåbord då vänster ben är aningen bortdomnat vilket gör mig ostadig. Vid den här tiden börjar jag känna ett tryck nedåt och vet att jag säger till sambon att det precis känns som att jag måste bajsa. Bajsnödighetskänslan kommer och går i samma takt som jag ser värkarna öka och sjunka på CTG-registreringen. Jag sätter mig på en pilatesboll och studsar upp och ner under varje tryckande känsla. Vi börjar titta på ännu ett avsnitt Lost och sambon sitter bakom mig och masserar mitt ryggslut. Strax innan avsnittet är klart reser jag mig upp och säger till honom att han måste ringa på klockan, någonting händer! Det trycker nedåt mycket mer än förut. 12:00 är jag öppen 10cm men bebisens huvud är fortfarande lite högt upp.

Vi sätter oss på en förlossningspall och jag får åter lustgasen att andas. Det trycker på riktigt hårt och ibland känns det som att jag ska gå mitt itu. Börjar bli rädd och säger att jag inte vill ha någon bebis och att vi ska åka hem. Min sambo sitter bakom mig och håller om mig medan han berättar när värkarna når sin topp så jag kan sluta suga lustgas. Jag väser någonting vackert i stil med att han inte ens ska prova ta min lustgas ifrån mig! Barnmorskan tar på sig ett förkläde, tar fram sina "verktyg" och sätter sig på en stol och väntar. Vid 12:50 börjar det kännas som att jag måste krysta och vi provar, tyvärr har värkarna nu glesats av vilket jag inte förstår utan får läsa och veta efteråt när jag traumatiserad (ni förstår snart varför) går igenom journalen. Dock rör sig bebisens huvudet nedåt under varje krystning. Vid 13:00 hängs värkstimulerande dropp viket jag absolut inte ville ha då jag vet att det kan göra så att förloppet går alldeles för fort! Vid 13:30 tar kroppen över krystvärkarna helt själv, jag spyr och kroppen krystar på samma gång. Jag har totalt tappat kontakten med omvärlden, jag är livrädd och förstår ingenting av vad som händer men känner hur bebisen rör sig nedåt för varje gång en värk kommer och kroppen arbetar. Jag trivs inte alls med att inte ha kontroll. Barnmorskorna, nu är dom två, sliter och drar i mina ben - jag får ligga på sidan, får ligga på rygg, får ligga på sidan igen och får till slut gynställning. Bebisen återhämtar sig tydligen för långsamt mellan varje krystvärk...

13:40 hänger sig en tredje mycket otrevlig (säkert inte men min upplevelse blev sådan) barnmorska på min mage med orden "nu ska bebisen ut" och en läkare kallas in - det kryllar av folk i salen. I och med att jag kan det jag kan och vet det jag vet förstår jag att det finns en fara för bebisens liv när nu läkare kallas in och personalstyrkan som är inne i mitt rum minst dubblats. Sugklocka sätts och jag stänger av, helt. Jag känner hur det spänner och gör ont men ingenting händer. Jag försöker krysta när dom säger till men ingenting händer. Under den här tiden, berättar min sambo, har dom avnavlat bebisen under tiden den ännu är inuti mig. Bebisen hade navelsträngen runt halsen och huvudet är halvvägs ute men det är ingenting jag förstår där och då, navelsträngen gjorde det omöjligt för bebisen att ta sig ut. Men det visste inte jag,  jag tittar på CTG-registreringen och frågar om bebisen mår bra men ser inga hjärtljud... Jag tror att bebisen har dött eller håller på att dö. Min sambo berättar sen att dom tagit bort skalpelektroden och att det var därför jag inga hjärtljud kunde se, jag kan inte minnas om man berättat detta för mig eller inte men där och då hade jag ingen aning. Jag skriker i panik, i total dödsångest, att jag visste att den var för stor och att ingen lyssnat. Jag skriker att dom ska ta ut den och ta bort den - jag skriker gång på gång att jag vill att bebisen ska "tas bort". Dom försöker lugna mig men min panik är för stor, jag har redan mentalt stängt av. Min sambo försöker säga att jag ska andas lugnare men jag bara vrålar åt honom att vara tyst - min bebis har ju dött. 13:46 sätts sugklocka och 13:51 är barnet ute, med ett drag. Allt tryck försvinner och det kändes som att jag sprack överallt. Jag frågar min sambo om bebisen mår bra, själv vill jag inte ens titta. Han svarar inte utan ser aningen osäker ut och jag vet där och då att min bebis har dött, det finns på riktigt ingen bebis... All denna tid gravid, alla plågor jag stått ut med, alla saker vi köpt. Allt i onödan.

Plötsligt läggs en blågrå varelse på mitt bröst och jag frågar gång på gång om den mår bra. "Det är en kille!" säger min sambo och ser lycklig ut och jag fortsätter fråga om den mår bra. Till slut kommer skriket och jag får som svar att han mår alldeles utmärkt men är påverkad och trött eftersom han suttit fast en stund. Han är alldeles skrynklig om händer och fötter men har inte alls några valkar på armarna så som jag inbillat mig att en jättebebis ska ha. Barnmorskan lyfter upp honom och säger "Han väger nog runt 3700g" - jag förstår ingenting. Jag skulle ju få en jättebebis! Det har ju alla sagt till mig hela tiden! Och han är ju egentligen död.

 

 

3740g väger han exakt och han är 53cm lång. Det första han gör är att bajsa på mig. Han kikar runt lite, mest på sin pappa och sen sneglar han lite på bröstvårtan men är inte alls intresserad av att suga. Jag blir tillsagd att duscha och alla slangar och sladdar kopplas bort. Barnet är hos sin pappa som ser ut som att han fått världens bästa julklapp. Jag sys med några stygn, svimmar nästan i duschen och vi körs upp till BB där vi fått ett familjerum. In kommer en ganska ung men lite barsk barnmorska som tycker att vi ska klä av oss och vara hud mot hud för att amma - absolut tänker jag men jag är inte alls intresserad av att hålla på nu, jag vill vila och det där barnet mår toppen hos sin pappa. Vid 20:30 har jag fortfarande inte kunnat kissa och tappas på nästan en liter. Enligt barnmorskorna på BB ska man slita och dra i brösten för att amma och vi får hjälp med detta och barnet suger tag i mig för första gången - det, förutom förlossningen, mest obehagliga jag varit med om.

Visa fler inlägg