Vi

MOBILINLÄGG:

6,5 månader. Så längesedan var det jag ensam umgicks med mina söner. Något jag saknat och sörjt. Det var ju såklart samma när lillebror föddes... Då saknade jag tid med storebror. En bebis tar en del tid, såklart, och även om mina barn fått mer tid med mig än många andra efter att ha fått ett syskon (pga fått vara hemma med oss) har det ju inte varit som förr. Såklart.

Imorse beslutade jag att barnen skulle vara hemma från förskolan och följa med mig till vår familjegrupp istället, där några andra av hemmabarnen mina barn vuxit upp med också är. Vi lämnade lillasyster hemma. Jag gjorde en stor grej av att vi minsann skulle gå utan henne, bara dom och mamma! Lillebror log lite busigt och storebror tyckte det var en bra idé. La sambo tog med sig lillasyster i vagn och svängde vänster medan vi andra gick till höger. Mellan 9-12 var jag på semester med bara två barn och när känslan av att ha glömt nåt hela tiden försvann kändes det rätt bra. Så LÄTT att ha bara en fyraåring och treåring plötsligt. Hehe. Nu leker ju dom inte så mycket med just mig men... Ah. Lillebror och jag pysslade lite, storebror och jag byggde ett tåg. Ja. Lite sånt.

För la sambo och lillasyster hade det gått bra. Hon åt gröt och sov igen när vi åter sågs, så... Jag är nog inte så oumbärlig som jag tror! Sen hon vaknade har vi dock suttit ihop, ganska intensivt. Lite mer intensivt än den här hormonflippade modern oroar med men... Och ja, det får väl vara så då. Någonstans inuti har hon kanske känt sig orolig/rädd utan mig och när vi sågs igen så blev det lite för mycket. Vad vet jag? Hursom var hon inte ledsen med pappa och hon kastade sig knappast över mig direkt hon såg mig så jag ser en ljusning!

Jag har inte nattat mina stora barn på flera månader. Legat och läst och pratat sådär som vi alltid gjort förr. Det saknar jag. Men det kommer. Det kommer.