Vänskap och ventilation

MOBILINLÄGG:

Jag har alltid haft ett behov av att diskutera, stöta blöta och öppet samt högt fundera över saker innan jag tar beslut. Jag har dock, av någon orsak, enormt svårt att idag avgöra vem jag kan prata med och om vad.

Det kan vara den långa tiden hemma med barnen, det kan också vara depressionerna... Nåt har i alla fall skett, tror jag, sedan barnen. Jag har inget minne av att jag förr, efter sociala sammanhang, la så mycket energi och tid på att ha ångest (alltså på riktigt) och oro över vad jag sagt och hur det uppfattats av mottagaren. Jag kan älta i dagar och veckor, ibland månader, efter ett samtal med en annan människa. "Tyckte hen att jag lät dum?", "Förstod hen att jag inte menade...?", "Tänk om hen nu tror att..." osv osv. Extremt energikrävande. Fullkomligt idiotiskt.

Det är dock så att mottagare av information sällan tar eget ansvar över den tolkning av information hen gör... Det om nåt har bloggandet lärt mig. En del läser verkligen in budskap som på inget sätt existerar, ofta pga egna känslor. Vrider och vänder ord i en text vilt, kanske för att må bättre själv? Få bli arg. Jag gör det själv också. Hur jag än vrider och vänder på ord kan dom alltid missuppfattas och trots att jag inget behov av att bli omtyckt av alla har så hatar jag verkligen intensivt att bli feltolkad.

Idag har jag träffat två människor. En där jag diskuterat dilemmat med jobbsituationen med. Vi samtalet om min arbetsplats, kollegor, tankar och framtid. Min enda "hållhake" på denna är att även hen sa saker som kan räknas som "känsliga" för hens person. Typ som att jag behöver nåt att kunna använda emot den jag samtalat med för att ha lägre ångestnivå, må mindre dåligt över att ha behövt tänka högt om saker och ting för att förstå mig själv bättre. Den andra personen har jag ingen "hållhake" på. Det ger mig kallsvettning och hjärtklappning just nu. Vill gråta över att hen kanske missförstod nåt jag sa, att hen kanske tycker att jag är helt dum i huvudet eller nåt annat negativt. Hen kanske sprider vad jag pratat om trots missuppfattat allt? Gud vet vad... Min hjärna går på högvarv.

Jag kan också få för mig att vänner inte tycker om mig pga inte hör av sig. Eller den där jag gång på gång vill ses men det aldrig blir av... Jag funderar ofta på vad jag gjort fel och hur jag ska ställa det till rätta. Eller när jag pratade allmänt om skollagen och förskolan och på så sätt förstörde en väns inlägg på sociala medier... Ibland blir det så fel, och det gör så ont i mig att hålla på såhär. Önskar jag kunde stänga av min hjärna... Liksom ärligt, hur stor är sannolikheten att de två människor jag mött och pratat med idag inte gör annat än tänker på vad jag sagt just nu? Dom lär ha annat att göra, men mitt hjärta hamrar ändå och jag skulle vilja genomföra någon sorts damage control. Typ SMS:a och fråga om jag sa nåt som var oklart, eller mer djupgående i text förklara nåt av det jag själv upplever kan ha uppfattats fel...

De här känslorna efter varje gång jag råkat befinna mig i sociala sammanhang gör ju att jag hellre håller mig hemma, ensam. Och det är inte heller alltid sammankopplat med vänner. Exempelvis upplever jag några av mina närmsta grannar som ett stort hot pga dom kanske hör/ser mig med barnen och tycker att jag är en hemsk mamma pga valfritt scenario där jag inte är frickin' amazing och så sprider dom det runt grannskapet - "jo hon den där är hemsk med sina barn för att..." Försöker trösta mig med att dom inte har någon aning alls om hur det är att ha tre barn, hemma oftare än borta.

Energi tar det. Tid. Kommer ligga sömnlös stora delar av natten och drömma oroliga drömmar pga träffat två personer idag... Vad är det för nåt? Nåt fel är det ju i alla fall.

#1 - - Ebba H:

Det kallas social fobi och går att jobba bort i KBT. Bra att ta tag i innan det helt tar över livet. Been there, done that.🙂

Svar: Så märkligt! Kan det ba utveckla sig out of the blue eller är det ett resultat av förlossningsdepressionen!? Jättemärkligt. Och irriterande!! Vad i helvete kan jag inte bara få vara "normal" nu! 🙈
Ilskna Mamman

#2 - - Linn:

Vill mest bara säga att jag är i princip likadan 🙈 så du är i gott sällskap. Om nu det är någon tröst 😝 kram!

Svar: Det är tröst ☺️ Kramen
Ilskna Mamman

#3 - - Astrid:

Minns det där också från föräldraledigheten. Det var så märkligt! Så kanske lite av en depressionsgrej?

Idag har jag det inte lika mycket, troligen för att jag har en massa arbetsrelationer och de sköter man ju på ett annat sätt. Så då blir procenten av privata samtal färre och får inte lika stort utrymme i ens dömande av sig själv..? Typ så?

Och sen blir man ju dum i huvudet av småbarnsåren. Så nåt puckat har du säkert sagt och en massa lösa trådar har du säkert lämnat hängandes och troligen svarade du på något annat än det som frågades men liksom... ja, så är det ju just nu i livet. Det blir bättre - jag börjar märka det själv nu! Så "hang in there!"

Svar: Ja kanske. Det försvann dock inte under tiden jag jobbade, var snarare än värre då pga träffade fler människor. Han ju iofs bara jobba november till september så kanske var för kort tid för att bryta mönstret? Haha! Helt sant! Säger puckade saker varenda dag, och gör än mer puckade saker (eh plånbok på taket på bilen osv). Jag kan verkligen inte lita på mig själv numer, det är ett som är säkert!
Ilskna Mamman