Spillror av mitt forna jag

MOBILINLÄGG:


Det är ju inte bara mitt psyke som är en aning skakigt såhär efter tre barn på 3,9 år. Kroppen har ju tagit brutalt mycket stryk och då har jag inga större problem med bristningarna eller övervikten utan snarare smärtorna...

I några dagar nu har jag knappt kunnat gå när kvällen kommer. Har känt av ischias och haft svårt att flytta benen framåt. Har inte riktigt förstått vad som pågår pga inte direkt gjort nåt tungt men så slog det mig. Mensen. Jag har ju lagt av med de där mördarpillerna och ska väl återgå min mens för första gången sedan början på 2016. Det är ju bäckensmärtor jag har, alltså foglossningssmärtorna. Att det ska ta en sån tid att känna igen känslor.

Det är inget nytt. Jag hade bäckensmärtor inför varje menstruation även innan graviditeten med lillasyster. Jag borde ha fattat tidigare men gjorde det verkligen inte. Förmodligen kommer jag för alltid ha såhär, eventuellt att det just nu är förstört även pga amningen men egentligen är det ju inte alls samma hormoner så vet inte ens om mensen kan vara orsaken. Jag vet bara att jag innan mens inte enbart vill döda allt och alla som kommer i min väg utan också har ont precis som när jag är gravid, minus bölden på magen.

Ja. Det gör mig ledsen. För mig har graviditeterna inte bara inneburit en fysisk förändring i mitt utseende. Det kan ju, i det samhälle vi lever i, vara förödande i sig för en kvinna. Jag tackar vem det nu än är jag ska tacka över att jag inte behöver må dåligt över just den saken också. Det som är förödande för mig är inskränkningen i min förmåga att röra på mig. Kanske jag varit mer upprörd över den utseendemässiga förändringen om jag inte haft denna smärtproblematik? Vem vet? Hursom. Jag sörjer på riktigt i djupet av mitt hjärta att jag mest troligt för alltid kommer att ha ont i min kropp pga att jag varit gravid. Min önskan om en familj har gett mig ett straff. Det är orättvist helt enkelt. Och så stöter jag då och då på obildade människor med kommentarer om att bara en tränar under graviditeten så har man inte ont sen. Snälla. Ena dagen sprang jag en halvmil, nästa dag kunde jag inte på egen hand ta mig upp ur sängen. Vad skulle jag gjort annorlunda menar dom?

En del av de smärtor jag har är såklart smärtor pga svag. Att bli rörelseförhindrad väldigt snabbt i en graviditet och sedan vara det i nio månader + en tid efter förlossningen är såklart väldigt nedbrytande för kroppen. En del av smärtorna, främst mina ryggproblem, kan med säkerhet motverkas genom träning, men för att träna ska jag någonstans ta mig igenom smärtan (plus att jag har begåvats med ett hål avgrundsdjupt mellan magmusklerna). Efter år av smärta är det svårt. Det är inte så att jag lägger mig platt och inget gör. Det går ju inte. Jag har tre barn. Men pga att jag hela tiden kör på, går dom där stegen trots att det gör så ont att jag vill gråta, bär dom där barnen, böjer mig, vrider mig, sover knöligt osv osv är tröskeln för att OCKSÅ utsätta kroppen för smärta vid träning svår att kliva över. Allt jag gör på dagarna är "ofrivilligt", ett tvång. Ett måste. Att utöver det fortsätta utsätta mig för smärta har hittills inte gått. När min sambo kommer hem väljer jag att spara kroppen de där stegen. Liksom gravid är den värsta smärtan att ta mig upp från sittande. För att försöka beskriva smärtan kan du tänka dig att någon kör in en stor kniv i dina höfter och vrider om denna, drar den genom din kropp, för varje steg du tar. Dessa smärtor är konstanta, de förvärras bara inför mens. Jag är aldrig smärtfri. Det är svårt att erkänna men jag är aldrig A L D R I G smärtfri.

Det där är nåt människor har svårt att förstå. Alltså att jag trots att jag springer runt med barnen har ont, så ont att jag gråter på kvällarna ibland. Inte varje kväll. Det orkar jag inte. Men ibland när jag bara måste få ur mig. Ladda ur och börja om. Folk förväntar sig att jag ska orka göra saker jag inte kan, och vissa dagar reser jag inte ens på mig fastän mina barn gör nåt jag borde lägga mig i. För att det gör för ont. Jag orkar inte, det går inte. Det syns ju inte på mig såklart. Jag är en småtjock (eller jättetjock beroende på ens preferenser) småbarnsmamma i 30-årsåldern. Jag har inga sneda kroppsdelar, inga defekter liksom. Inget som syns. Jag har bara konstant osynliga knivar inkörda lite varstans. Jag har levt med smärtan sedan maj/juni 2012. Den är klart hanterbar men den begränsar mig. Saker jag vill göra kan jag inte och saker jag vill orka orkar jag inte. Vet ni vad man får för hjälpa av vården? Ingen. Det är ju relaterat till kvinnlighet, alltså graviditet och förlossning. Därför helt oviktigt.

Det jag tänker mest på är att det just nu är hanterbart. Men hur mår min kropp när jag är 40, 50, 70? 80? Blir jag ens 80? VILL jag bli 80 med den här kroppen!? Just nu är det ett nej på den frågan. Aldrig. Är det rullstol som väntar mig sen? Starka smärtlindrande läkemedel för att kunna förflyttas mellan säng och rullstol? Är det min framtid. Skrik och tårar varje rörelse? Grejen är den att smärtan inte försvann mellan lillebror och lillasyster. På två år efter min förlossning hade smärtan inte ännu försvunnit. Jag fortsätter dock hoppas att den plötsligt en dag bara är borta! Och sjävklart kommer jag att träna för att kroppen ska hålla bättre, jag kan bara inte prioritera det just nu för jag kan inte vara helt orörlig imorgon - jag har tre små barn. Jag måste prioritera att "spara" rörelserna till dom just nu. Min tid kommer och vem vet? Plötsligt en dag vaknar jag kanske helt smärtfri och slutar behöva gråta på kvällarna ibland! Den sjukgymnast och den läkare jag pratat med om saken är dock inte lika hoppfulla som jag är på en smärtfri framtid.