"Men jag vill ju amma"

MOBILINLÄGG:

Några lösa ändar har börjat knytas ihop. Ska idag hämta ut en ny telefon och jag är numer anställd, bland annat. Känslan? Sådär...

Åtta dagar har jag skickat in för att jobba i sommar. Jag har pliktkänsla gentemot arbetsplatsen i och med att jag sa att jag skulle återkomma redan när lillasyster var runt fyra månader, lite anade ju jag att hon skulle skrika hos sin pappa. Nu blir hon åtta månader precis innan jag i sådana fall (om jag schemaläggs) gör mitt första pass den 30/6. Känslan? Sorg. Panik. Oro. Mest sorg. Massa sorg.

"Jaha du tror inte jag klarar det?" säger min sambo. Så har han sagt varje gång jag varit ledsen över att inte längre bara spendera dagarna med mina barn. När jag började jobba sommaren 2015, tror lillebror var 16 månader, kände jag exakt samma sorg som nu... När jag började studera och skulle vara på campus över dagen kände jag också samma sorg. Det har inget med min sambos kompetens som förälder att göra, det har enbart med mig att göra. Min känsla. Kanske instinkt? Ren biologi som hos mig är stark? Kanske svårt att "klippa navelsträngen" som en del hånfullt säger? Vad vet jag annat än att det inte alls har med min sambo att göra. Hade knappast skaffat tre barn med någon som varken vill eller kan ta hand om dom, jag är inte dum. Skulle önska att människor slutade dumförklara mig bara för att jag trivs med mina barn.

Well i alla fall. Det handlar om en dag i veckan inte ens varje vecka, förutom vecka 32 där jag anmälde mig för fyra dagar. Det är i augusti och lillasyster blir 10 månader den månaden. Jag ska jobba till klockan 15:00 som längst och hoppas på att lillasyster får i sig näring via mat till dess, idag helammar hon nämligen. Väldigt intresserad av vad vi äter men äter inte, smakar bara. I och med att jag arbetar 500 meter hemifrån kommer la sambo med barn för amningsstund om nöden kräver, och i och med att jag tidigare ammat barn i 14 månader vet jag att vi kan nattamma och kvällsamma och morgonamma istället för att helamma då! Om lillasyster vill.

Jag önskar att jag kunde vara sådär som bra feminister och kvinnor är. Såndär som ba vid halvåret är helt klar med hemmalivet och bebis och läääääääängtar efter jobb och att "få utvecklas" som det kallas. Såndär som inte gråter flera månader innan jag ska "lämna" min bebis i några timmar för att "utvecklas" på en arbetsplats. Men jag är inte sån. Jag vill spendera varje dag med lillasyster till hon är nog gammal att börja förskola. Hur fel det än sägs vara. Jag älskar tiden hemma. Jag vill äga min tid istället för att lägga den i händerna på en arbetsgivare.