Konsten att gräva

MOBILINLÄGG:
 

Igår blev jag slagen i ansiktet av minnen från min barndom, främst min fars sätt att behandla oss barn när vi behövde honom som mest mitt i en skilsmässa och senare separation (mina föräldrar skilde sig, tog ihop det igen och separerade senare). Min pappa har gjort en hel massa dumma saker, saker en förälder ALDRIG ska göra mot sina barn, och igår bestämde jag mig för att jag ska skrivas om. För min skull.

 
Jag var väl 17-18 år gammal när jag bestämde mig för att välja bort honom, alltså helt sluta ha kontakt. Detta efter då ca 10 år med besvikelser. Man orkar ju bara en viss mängd med besvikelse. Under ganska lång tid av mitt liv var jag väldigt arg på min pappa, arg och ledsen. Det är jag inte längre och har inte varit på många många år. Däremot försöker jag deala med att vara förälder själv och å mina egna barns vägnar blev jag igår riktigt förbannad över att en vuxen människa tog sig rätten att delvis använda sina barn mot deras ena förälder i en skilsmässa och separation men också helt andra idiotiska saker. Jag tänker att mitt mående som vuxen på många sätt med säkerhet påverkats av hans val. Han kanske inte alls är ansvarig över att jag har dåligt tålamod eller i affekt beter mig ganska illa mot mina barn men visst sjutton har ju detta format mig. Jag har höga mål med mitt föräldraskap och att skrika och tjata som jag gör idag ingår inte. Inte heller att i affekt ta i barnen hårt.
 
Jag ska fundera över en kategori och sedan försöka börja bena i alla upplevelser. Hoten om självmord, den enorma frånvaron när jag blev sjuk, rädslan när jag behövde skydda min ena bror mot min fars skitbeteende. Senare de obetalda fakturorna i mitt namn osv osv. Det känns som att allt började dagen min far valde att inför mig och en av mina bröder ringa och begära skilsmässa. Vi hade ingen aning om att mamma och pappa ville skiljas innan detta och vi blev ledsna, rädda, förvirrade och oroade där och då. Jag var väl 8-9 år gammal, kanske inte ens det, och mina bröder två samt sex år yngre. Min fars svar till våra tårar och förvirrade tillstånd var att allt var mammas fel. Samma svar vi sedan fick år efter år... Det var så min far alltså valde att berätta för sina barn att våra liv för alltid skulle förändras och på samma nivå, samt lägre, höll han sig sedan. Han har faktiskt än idag inte provat att be om ursäkt men han glider gärna in här någon gång per år (knappt) och ska kalla sig morfar.
 
På återseende i ämnet.
 
Tidigare inlägg försvann.
#1 - - Linn:


Svar: <3
Ilskna Mamman