Disträ

MOBILINLÄGG:

Det är ganska obehagligt att vara jag i vissa situationer. Det är mycket som sker som jag inte upplever är mig, på något sätt.

För det första minns jag ju inget, av nåt. För det andra förstår jag inte instruktioner. Skulle idag göra en sändning med posten efter sju punkter och förstod inte vad det stod, på vanlig svenska. Fick be min sambo om hjälp. Jag gör saker i fel ordning, lämnar grejer på biltaket som flyger av på motorvägen, missar möten, pratar om samma saker flera gånger och glömmer vänner och födelsedagar men en grej var riktigt obehaglig. Läs nedan;

På en kryssning nyligen hör jag världens porslinskrasch. Jag mumlar nåt om att folk redan pajar porslinet och börjar sen leta plats att sitta på samt barnstol till lillasyster. Jag ser lite folk plocka bland barnstolar och går dit, finns inga kvar. Folk står ivägen och jag ser en ur personalen och frågar henne om fler stolar finns. Hon svarar lite irriterar och surt att jag kanske ska kolla i ett annat rum medan hon pekar bortåt. Jadå, där fanns det stolar... Jävla beteende från personalen tycker jag irriterat.

Porslinskraschen jag hört är en man som svimmat. Folket som stod ivägen stod där för att en man svimmat. Kvinnan i personalen svarade otrevligt pga tog hand om man som svimmat. Jag klev, enligt min sambo och familj, alltså i princip över denne avsvimmade man inte en utan två gånger i min jakt på en barnstol...... Jag är vårdpersonal. Jag borde sett och hjälpt mannen. Men det gjorde jag inte. Tack gode Gud för att min sambo öppet ifrågasatte mitt beteende inför alla i vårt sällskap så att jag fick berätta att mitt idiotiska agerande inte hade att göra med att jag var (är) en idiot som skiter i andra utan för att jag helt enkelt är en idiot som på riktigt inte såg situationen. Trots att jag alltså två gånger går förbi en man i behov av hjälp noterar jag inget. Alls.

Detta är inget nytt. För en tid sedan var min sambos morfar med om en ganska allvarlig och akut insättande sjukdom. Samma dag, alltså på riktigt samma dag bara några timmar efter att min sambo med sorg berättat detta för mig, SMS:ar jag min sambos mor och frågar om vi ska sy lite kuddar/gardiner (vad fan det nu var) ihop i helgen. Hon svarade såklart att hon inte kunde pga var på sjukhuset med sin far.................... Fy fan för mig. Jag hade glömt, på riktigt glömt. Jag kopplade liksom inte ihop min sambos mor med hans morfar. HUR!? Jag bad såklart om ursäkt men skadan är ju redan skedd. SÅ egocentrisk. Så hemsk. Mina barns farmor är en fantastisk människa på alla sätt och vis och så gör jag så. Kommer aldrig att förlåta mig själv.

Jag har lämnat prover på allt på vårdcentralen nyligen och förutom ett lite högt CRP (tror jag det med stora bölder i halsen) var jag kärnfrisk. Ingen brist på nåt. Lämnat flera lite blod (känns det som) men alltså inget där som kan förklara mitt beteende. Bomullen jag liksom lever i. Det här är exakt samma typ av glömska som jag beskrev gravid med lillasyster, som gjorde att jag inte klarade mitt jobb fullt ut. Som gjorde mig farlig på mitt jobb.

Nej. Jag kan inte heller skylla på sömnbrist pga sover egentligen rätt bra. Eller egentligen sover jag ju på inget sätt som jag gjorde innan barn, men för att ha barn sover jag ju bra... Eh. Kanske bara den med barn förstår vad jag menar med det där(?)

Oavsett orsak gör det mig ledsen. Jag vill vara en bättre vän. Jag vill uppmärksamma när folk är i behov av hjälp och jag vill finnas där för min familj... Jag vet inte hur länge man kan komma undan med att be om ursäkt för att man är helt urblåst i hjärnan, typ.

#1 - - EA:

Du sover rät bra för att ha småbarn säger du och det mår ju vara så, men när fick du sist sova en hel natt utan att bli väckt? När fick du sist ligga i sängen helt för dig själv? Och när vaknade du sist och kände dig helt utsövd och kände dig laddad och pigg? Jag har bara två barn, men det räcker till för att jag inte skall kunna komma ihåg när ovannämnda saker hände sist. Jag är så himmla urblåst i hjärnan för närvarande, att jag nog faktiskt inte skulle bli förvånad om det var jag som klev över en avsvimmad människa. Trots mina 23 år inom vården, trots mina nästan 5,5 års utbilding/vidareutbildning som ssk/dsk. Så illa är det med min hjärna för närvarande. Jag hoppas innerligt, att min hjärnfunktion och min intelligens kommer att åervända så småningom!! Någon gång i framtiden när jag hinner med tillräckligt med sömn. Jag tycker det är en hemsk känsla, men försöker acceptera, att sådant är läget just nu iaf. :-/ Du är då absolut inte ensam om detta orosväckande fenomen!
Så, då ska jag försöka sova nu då, så att jag har en någonrlunda fungerande hjärna att jobba med imorgon bitti.
Tack för din underbara blogg My! 😘


Svar: ALDRIG! Jo... Typ oktober 2015 :) Haha!! Dom jag har pratat med hävdar faktiskt att hjärnan återhämtar sig, själv är jag tveksam men jag väljer att tro dom pga måste hoppas annars kan jag lika väl lägga ner allt nu. Ska bli sjukt spännande att se hur sommaren går om jag ska jobba några pass nu! :P
Tack själv!! All pepp är bra pepp!!! <3 Vi kommer att återhämta oss! It will happen!!
Ilskna Mamman