Bikinikroppen

När jag ändå håller på med ämnet förändrad kropp och klädstil så kan jag fortsätta med bikinikroppen också. När vi 2015 skulle åka till Thailand provade jag ut lite olika bikinis och fick helt enkelt acceptera att det där med trekantsbikini inte längre var för mig; "Du behöver mer stöd än så. Den tiden är nog förbi" sa butiksbiträdet (eller vad dom nu heter?) då. Och det var nog sant. Jag har en tung byst idag, lång om inte annnat, och även om den kanske skulle kunna vara i en trekantsbikini rent storleksmässigt så får jag ont i nacken av det numer (och den skulle lätt rymma pga ganska lös). Jag behöver helt enkelt mer stöd än så.
 
Jag kan inte minnas min egen mor i baddräkt eller bikini alls. Jag vet att vi var och badade men jag vet inte om hon badade. Det jag minns är i alla fall att hon inte ville ha baddräkt/bikini, att hon inte trivdes på stranden, och att uttalad tjockhet (men också värmen - vilket jag förstår om man inte vill ta av sig kläderna) var problemet. Jag minns min far i badkläder/shorts med bar buk och bröst trots inte speciellt smal och vältränad. Men det är ju som vanligt, män kan i princip se ut hur som haver. De är inte lärda att skyla sig. Det är kvinnor däremot. Det jag vet är att jag inte vill överföra till varken söner eller döttrar att deras mamma (kvinnor) inte får ha/kan ha vilka kläder hon vill pga fel, på något sätt. Jag har shorts trots orakade ben, jag har bikini trots den relativa övervikten och "fel" kropp. Men det tar emot. Ack vad det tar emot. När storebror idag skulle smörja in mig med solkräm och han ville smörja min mage ville jag skrika "NEJ!" (trots att jag egentligen aldrig förr haft problem med att han tar på min mage). Men han smörjde. Och inte ett ord sa han om min mage som faktiskt på riktigt känns som, och ser ut som, en jäst bulldeg. Tänka sig att det inte är medfött att förakta icke smala människor. Mina barn har faktiskt hittills ALDRIG pratat om andra människors yttre. Någonsin. Jag är glad för det, och stolt. Vi jobbar hårt med att inte prata om andra så i vår familj.
 
2013. Jag badade inte pga skämdes för min kropp. Never again vill jag missa den tiden med mina barn!

Den kroppspositiva rörelsen som vuxit fram hjälper dock. Att se Lady Dahmer, Stina Wollter och Somliga Förbannade Kvinnor (tidigare Somliga Feta Kvinnor) med mera med mera (det finns SÅ många fantastiska kvinnor online) på Instagram, som motpol till allt annat vi matas med, är som en fröjd för själen. Bomull runt hjärtat. Jag tänker ofta att kan dom så kan ta mig fan jag också. Och nej - det går inte att vara för tjock för badstranden, eller gymmet, eller nåt annat offenltligt utrymme alls för den delen. Däremot passar jag inte längre mellan kedjorna i gungorna i lekparker. Jag hatar att det är vad jag matats och matas med - alltså att en inte skulle få vara på vissa platser pga tjockhet/fetma. Jag vill inte begränsa mig, jag vill inte begränsas. Trots tankar om att jag minsann också kan så noterade jag idag att en av kvinnorna i grannskapet (som lägger åtskillig mängd tid på träning, som gånger flera sagt till mig att jag ju "kan ta kilona sen" utan att jag ens pratat om mina kilon och som också ursäktade sin "fetma" med sin graviditet) gick runt i shorts och bikini. Ja, hon ser ut så som människor som tillåts gå runt i shorts och bikini. Nåt jag inte "kan" göra idag, pga min kropp. Jag är inte stark nog att göra så på min egen gata, runt människor jag kommer att träffa varje dag. Men jag är stark nog att ALDRIG uttala att jag inte kan/får inför mina barn, och jag är stark nog att bära min bikini på stranden "trots" min kropp. Jag är också stark nog att på inget sätt skyla mig inför min sambo, eller ursäkta mig. Jag tänker att det i alla fall alltid är nåt, och jag har tagit mig långt. Innan graviditeterna hade jag aldrig bikini på stranden....... Innan graviditeterna vågade jag inte vara så naken och fri framför min sambo. Och i min tidigare relation ursäktade jag min normala kropp för att magen vek sig en gång (alltså ett veck) när jag satt.
 
Jag är skyldig mina barn, och andra, att bära min bikini. Jag vill vara del av att normalisera att andra sorters kroppar än de vackraste får synas. Jag tänker att jag en dag kanske visst tar en sväng runt kvarteret i bikini och shorts med huvudet högt och inte en enda tanke på att jag inte skulle få det, eller att det inte passar sig (för det är ju det som är det sjuka i allt detta egentligen). En dag kanske jag också lägger upp fler osmickrande bilder (har några) på mig själv. Men inte idag. Inte än. Men jag jobbar på den styrkan, för den behövs. Jag ser hur mycket skit ovan nämnda får pga bara existerar... Det krävs mod, enormt mod, att bara existera på samma villkor som alla andra om en inte är perfekt enligt normen.