Utlämnade små

MOBILINLÄGG:

Dom satt där bredvid 17 andra barn, en del dom sett förr och en del dom aldrig träffat förr, och såg lite vilsna ut. Tre vuxna varav två dom aldrig träffat förr talade om för dom att dom skulle sitta där och dom bara satte sig ner utan att fråga varför, sen satt dom stilla till dom blev tillsagda att göra annat. Lillebror försökte berätta att han ätit alla sina majskrokar på vägen till förskolan men ingen hörde honom, eller dom hörde men ignorerade att svara. Han höjde rösten och sa det två tre gånger till med sitt bredaste leende enormt stolt över sin nya ryggsäck som han fick packa majskrokar i på morgonen, sedan tystnade han och tittade i marken istället samtidigt som hans leende dog ut.

Jag hatar det. Jag fullkomligt hatar hur utlämnade dom är. Hur totalt jävla osynliga dom blir i en grupp på 19 barn. Jag hatar att dom ser så vilsna ut, så sorgsna på nåt sätt, varje gång jag lämnar dom. Dom är inte ledsna. Ingen av dom uttrycker sorg eller besvikelse över att vara på förskolan, snarare tvärtom. Dom ser det inte som ett problem att vara en i mängden eller behöva lyda en helt främmande vuxen blint. Men det är ju just det som är så fruktansvärt problematiskt med just förskoleverksamhet. Barn måste lyssna utan att ifrågasätta och dom ska ba lita på varenda vuxen som kliver in pga "det är så det är". Förskolepedagoger blir också sjuka, vikarier, personalbyten osv osv (den inskolande pedagogen har varit borta hela mars månad och jag har mött minst fyra nya ansikten under den tiden)... Jag har alltid tyckt att det är nåt väldigt skevt med barn som ber vilken random vuxen som helst om hjälp. Barn som helt saknar integritet eller liksom, blyghet. Jag tror inte det finns ett ord för vad jag söker men som exempel bad ett barn från närliggande förskola mig, vi hade aldrig träffats förr, om hjälp med att kissa en dag i lekparken. Hon sökte en vuxen, såg mig och bad om hjälp. I hennes värld fungerar det så. Farligt. Mina barn har aldrig vänt sig till främmande vuxna och jag ser det som friskhetstecken. Random främling i vuxen förpackning ska inte vara = trygghet. Men nu plötsligt tvingar jag in mina barn i just den tron. Usch.

Jag ville skrika "Ja det gjorde du hjärtat!" som svar till min yngste son när han med sån glädje berättade om sina majskrokar. Det handlar inte om att jag anser att mina barn alltid ska synas och höras, det handlar om att ALLA barn bör få ett svar, en bekräftelse, på att den dom pratar med hört dom. Respekt. Står jag framför min sambo och berättar något för honom ska han svara mig även om hans svar är "Jag hör dig men vi får prata om dina majskrokar sen för nu är det upprop". Jag minns själv den där känslan som barn. När jag stolt ville visa eller berätta och ingen "hörde" fastän jag vet att dom fan i mig visst hörde. Det är som en blomma som söker ljus men istället för att växa krullar ihop sig och dör sakta men säkert bit för bit. Jag har knappast men av det idag, tror jag, men känslan ska ingen behöva bära. Storebror har, när detta hänt i andra situationer, ledset sagt till mig "Varför svarat hen inte mamma?" och jag har varje gång ljugit "Hen kanske inte hörde dig min skatt"...

I nästa steg ska barnen stå hand i hand i en kö. Mina söner söker varandras händer i denna barngrupp ihopmixad med barn från avdelningar dom aldrig satt sin fot på förr (och vad fan är grejen med att hålla hand!?). Pedagogen dom träffat förr ställer sig längst fram och dom två pedagoger dom aldrig förr sett ska dirigera in mina barn rätt i denna kö och kräver dels att dom ska förstå direktiven bland ljudet av 17 andra barn som skriker, pratar och yrar runt och dels tycker pedagogerna att mina barn ska lyssna på dom, visa dom den respekten... Två av de tre vuxna som nyss ignorerade mitt barns ord, inte ens tittade på honom när han pratade, tycker nu att han ska höra dom. Han hör inte. Dom tar tag i hans jacka och drar in honom i ledet, efter följer storebror som hårt håller handen på lillebror. Lillebror snubblar till och dom vuxna tar lite ursäktande ögonkontakt med mig... Jag har inget emot det, han brukar inte förstå vad jag säger heller alltid. Mina stora barn vinkar glatt hejdå när tåget av barn hand i hand börjar röra sig bortåt.

Kvar står jag och känner ånger över att ha satt dom i en så utlämnad position blott fyra och tre år gamla. Jag önskar att dom hade fått vara än äldre men bollen är i rullning, och dom trivs. Dom vill dit varje dag, dom pratar alltid positivt om förskolan (faktiskt med stolthet) och nu är nästa önskan att få äta mellis med dom andra barnen så vi ska se över tiderna efter just den önskan (hämtar precis innan mellis två dagar i veckan).

Gud vad jag önskat att dom hade kunnat slippa vara 19 barn... Nitton. Gud vad jag önskar att pedagogerna kunde ge mer tid till varje enskilt barn.

#1 - - Bea:

O du sätter så klockrent ord på känslorna igen o tårarna rinner.
Det känns så fel, o ändå lämnar man dem till fröknar man knappt känner. Det finaste man har.
Och ändå verkar de gilla det.
Tack o lov.
Fruktansvärt märklig situation det där!

Svar: Eller hur? Mycket... Onaturligt. På nåt vis. Ja. Onaturligt känns det. Men dom, dom beskriver inget negativt alls ❤
Ilskna Mamman

#2 - - Madelene:

Tänker vilken tur dina barn har som vet att det inte är ok att negligeras. De vet att hemma blir jag lyssnad på och de vuxna hinner med mig. Några timmar om dagen utan detta är säkert helt ok för dem och deras utveckling. Tänker på de barn som haft det såhär sen 1-årsdagen fem dagar i veckan mellan 6:30 till 17... Vad händer med dom och hur mår de egentligen?!
Heja dig!

Svar: Ja usch. Jag är så arg på våra politiker som tvingar in barn i detta. Inte nu menat förskolan utan menat förskolan som den ser ut idag. Den forskning jag tagit del av ang barns mående på förskolan gör inte att jag känner rungande glädje inför att eventuellt behöva skola in lillasyster redan om ett år... 🙁
Ilskna Mamman