Rädslan

MOBILINLÄGG:

Dödsångest. Den tar tag i mig och nyper åt så hårt att jag knappt får luft. Jag har aldrig förr varit rädd för döden, rädd för att inte finnas till, men sedan storebror föddes (och förväntades födas) är det så påtagligt att jag kan ta på det. Min dödlighet. Om 30 år till är jag över 60 år gammal... 30 år är ju ingen tid alls!

Jag har sett en mängd människor försvinna från livet. En del i lugn, en del efter många dygn, även veckor, av någon sorts tyst kamp mot döden. En del med oro i blicken. En del helt omedvetna om vad som sker. Det alla haft gemensamt är det där ljudet av sista andetaget. Precis efter det ändras känslan i rummet, det är helt sant. Döden känns. Jag brukar öppna ett fönster för att släppa ut själen. Egentligen vet jag inte vad jag tror om döden, själen och att "vandra vidare" men jag vet att döden känns. När en människas glöd slutar brinna inuti händer något med atmosfären kring den. Det kan jag inte förneka. Ibland är känslan lättnad, ibland är känslan tung. Men det är en känsla.

Jag har vårdat fler än en deras sista tid. Alltid med en känsla av osäkerhet. Jag minns inte alla men några. Jag funderar länge efteråt om jag gjort rätt. Tänk om jag inte smärtlindrat nog bra. Tänk om jag inte ångestdämpat nog bra. Eller tänk om jag ångestdämpat för bra. Tänk om hen inte ville ligga på sidan alls eller om just den liggställningen gjorde ont. Tänk om hen var ledsen. Rädd. Tänk om hen inte alls ville ha sällskap, eller hålla handen. Tänk om hen under vårdtiden verkligen inte trivdes med mig och så blev det jag som satt där... Tänk om hen var törstig. Sådär torr i munnen som det är riktigt obehagligt att vara, och så missade jag det. Tänk om hen hade massor att säga men inte kunde. Tänk om.

Eftersom jag funnits där när så många somnat in vet jag... Jag vet precis hur jag inte vill dö, och vad jag inte vill ångra. Åh så jag fått ta del av människors ånger, och den ångest detta skapat inför döden. Vi är på nåt sätt väldigt ensamma just då. Ingen vet vad den som är nära döden känner, ingen av oss har varit där. Ingen kan säga "jag förstår" och den vars existens håller på att ta slut kan inte berätta. Har i alla fall aldrig berättat.

Att föda barn har för mig inneburit en enorm dödsångest. Jag har gått igenom det tre gånger varav i alla fall två inneburit sådan dödsångest att jag många gånger tänkt att jag hellre skulle avslutat graviditeten än gått igenom den, faktiskt... Vid min andra förlossning hade jag så mycket att förlora. Hemma var min nyss fyllda ettåring. Ett barn vars leende jag ville se igen. Vars första skoldag jag vill uppleva. Kärlek. Total förälskelse i dess djupaste form och en massa skuld och tyngd över att vår första tid tillsammans inte alls varit vad jag önskat för varken honom eller mig. Min förstfödde. Han som ligger bredvid mig just nu och sover tryggt, helt ovetandes om att mamma en dag ska dö. Att han ska dö. Att döden är en del av livet. Vid min tredje förlossning hade jag än mer att förlora, såklart. Då var det två individer vars första allt jag vill och ville ta del av. Två personer i behov av mig, två personer jag behöver och behövde.

Jag överlevde. Jag skrev brev och sa farväl till storebror och lillebror inför förlossningen. Jag beskrev för dom hur mycket jag älskar dom, hur jag längtade efter att se in i deras ögon igen och jag lovade dom att jag aldrig skulle släppa dom trots att dom inte kan se mig. Hur man nu kan lova en sån sak... Jag skrev om min stolthet i att få vara deras mamma. Mina vackra, busiga, smarta, ödmjuka, intelligenta, varma, mjuka och unika söner. I texten beskrev jag hur deras hud mot min hud känns, hur deras andetag låter i tystnaden på natten. Jag bad om ursäkt för att jag inte alltid varit den bästa och för att jag lämnade dom. Jag vill att dom ska veta att jag aldrig vill lämna dom. Att mitt mål är att vara hos dom till den dag jag vet att dom klarar sig utan mig.

I princip alla mina drömmar handlar om döden periodvis. Antingen är det jag som dör och missar deras liv eller så dör dom, ofta när jag tittar på utan att kunna hjälpa dom. Som nu efter terrorattacken. Det är väldigt plågsamt faktiskt. Självklart har drömmarna om hur jag dör eskalerat ju längre mina graviditeter tagit sig... Mellan juletid och lillebror födelse (4/2) somnade jag enbart av utmattning med tårarna rinnandes, sov gjorde jag inte. Det var så overkligt. La sambo har såklart haft svårt för min dödsångest. Han som velat fira ankomsten av en ny del av oss, jag som bara varit inställd på att det där datumet kommer vara min sista stund i livet och jag kommer att vara rädd och ha ont, och jag kommer aldrig få se barnen igen. Det här är en stor orsak till att jag aldrig mer vill vara gravid och föda barn. Riskera mitt liv när jag har så mycket att leva för. Plus riskerna med min psykiska hälsa i övrigt. Jag är inte sjuk idag (förlossningsdeprimerad) men jag är trots det ingen überstabil bebismamma.

Jag vet faktiskt inte varför det griper mig så hårt det här med min dödlighet. Ibland får jag dåligt samvete över att ha satt tre barn till världen, tre som också en dag (helst gamla och gråa) ska dö. Kanske även dom med en dödsångest från cirka 30-års åldern, eller från den dag dom eventuellt blir föräldrar. Jag antar att det handlar om att mitt liv plötsligt är viktigt för andra. Mina barn skulle överleva utan mig, men dom skulle lida. Jag är deras mamma. Deras allt. Det är mig dom behöver. Jag är en viktig person i tre människors liv. Försvinner jag skulle det skapa dom oändligt stor sorg - nåt jag verkligen inte önskar mina barn.

Det här tar sig också i uttryck genom viss ångest över att utsätta mina barn för fara, och det finns ingen logik i det. Sedan terrorhoten ökade mot Europa har jag hatat, bokstavligt talat, att ta med mina barn till stan. Herregud. Passera Slussen, T-Centralen... Platser som definitivt ligger på terroristers kartor (som vi nu sett). Vi bor också precis vid inloppet i Stockholms skärgård (ser Finlandsfärjorna, bland annat, passera varje dag), sjövägen måste man åka förbi oss. Vid krig, som Trump kommer att starta, är vi utsatta. Att sätta barnen på buss, tåg, flyg och nu båt (påskresa) ger mig konstant hjärtklappning, trots att risken för en bilolycka är större. Det tär faktiskt nåt enormt. Tar energi. Hur logiskt jag än kan tänka, för jag är ju inte egentligen dum i huvudet, så är det där i bakgrunden och maler och maler och maler ändå. Döden liksom. Så skrämmande ändå.