Oh lord

MOBILINLÄGG:

Idag satte vi upp studsmattan, så nu är det vår. Pojkarna hoppade och var glada och mitt i allt, alltså verkligen mitt i allt, klappar storebror med öppen hand till lillebror rakt över ansiktet. En stund blev jag helt paralyserad. Ljudet liksom "SCHMACK!". Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Min son. Min förstfödde.

Storebror har aldrig varit en fysisk individ. Han pratar när det gäller. Han har aldrig pysslat med slag eller knuffar. Alltså visst har ju han och hans bror slagits en eller två, eller en miljon, gånger men han är inte av sort som går in i en situation med mål att vara fysisk. Svårt att förklara men, en del barn slåss helt enkelt. Storebror är inte en av dom. Eller är han det nu?

Efter att jag hittat fattningen (höhö) igen blev jag så arg, riksförbannad. Jag vrålade nåt i stil med helvete, dumheter, förbannad, skitunge osv osv. Ni vet sådär pedagogiskt som det står i alla tidningar att man ska göra (ironisk). Jag släpade ner ungen från studsmattan och vrålade att jag ALDRIG mer vill se en sån idiotisk grej från honom. Om han någonsin igen slår en annan människa på det där sättet får han bo i garderoben på sitt rum! Helt rimligt hot, gör han det som vuxen kan det ju faktiskt bli så att han får bo i ett litet rum ett tag. Vi har pratat om situationen sen, alltså när jag på riktigt hittade fattningen och inte bara fick ner luft i lungorna igen... Det var ett lite mer sansat samtal, och sen kramades vi.

Vad hände liksom? Min fina lugna och kloka ungen förvandlas framför mina ögon till ett litet R-hål. Tjuvnyp. Idiotiska knuffar. Oprovocerade slag. Sen har han mage den lille lurvhatten att svara mig med att jag ska vara tyst och/eller gå. Lillebror kan komma ut ur ett rum och in i ett annat och storebror ba "försvinn härifrån"?! Vad i!??!? Jag hade förväntat mig detta beteende från lillebror som alltid varit mer fysisk i sitt uttryck, mindre verbal. Lillebror är idag, efter vårt oerhört tunga år 2016, en mycket harmonisk gnällspik. Han piper och allt är sorgligt men det är inga vidare problem så som det varit. Och då sätter den andra igång med vad det nu är... Som en liten liten tonåring. Att han ens vågar!? Jag väger minst 70kg mer och han når mig upp till knäskålarna men står och är uppkäftig!

Jag kan faktiskt gå med på uppkäftigheten. Den talar om för mig att jag har en intelligent, trygg och stark individ på odling. Men slagen, tjuvnypen och det helt oprovocerade sättet att liksom söka efter att göra illa andra har jag NOLL tolerans för. NOLL. Han kommer att få bo i garderoben om det är en sån sak som krävs för att få bort det beteendet. No way José att jag kommer att gå med på det, inte ens ett litet liiiiiiiitet tjuvnyp. Att ge sig på en annan människa fysiskt gör man inte helt enkelt. Man ba gör inte så. Någonsin.

Det här är väl charmen med att ha pseudosar. När den ene lugnar sig sätter den andra igång, eller så kör dom kriser samtidigt. Vad vet jag? Min kris, chocken av mitt älskade barns beteende, lär ta en hel del socker för att överleva... Det ska Gudarna veta.