Kvalitetstid

Jag har ju mått så dåligt stor del av mina barns liv. Storebrors första år gick åt till förlossningsdepressionen och ny smärtfylld graviditet med dödsångest inför förlossningen. Sedan kom lillebror och jag fortsatte kämpa på med sorg, depression och smärtor. Tiden jag äntligen började må bättre blev kort pga ny graviditet med lillasyster.

 
Hon blir nu fem månader och tiden med henne utanför kroppen har varit enkel. Ingen depression, lagom med smärtor, ingen kolik och noll sorg (visst tog perioden med RS en del kraft av mig men inget bestående). En del av sorgen när lillebror föddes handlade om förlust av tid med storebror. Självklart har jag känt att jag förlorat tid med storebror och lillebror nu men inte alls på samma sätt. Då hade jag i princip ingen relation med storebror och lillebror kom och "störde" möjligheten till att skapa en vilket gjorde mig arg på lillebror vilket gav mig dåligt samvete... Nu hade jag, och har, en fin och stark relation till båda mina stora barn. Lillasyster stör inte, och dom har varandra mina pseudosar. Stor del av min längtan efter att hon kan sitta upp handlar om den här tiden - jag blir mer fri att vara med alla mina barn när barnet som kräver mest av mig fysiskt klarar sig bättre "själv". Kan hon sitta och vara med är mina armar fria till alla. Idag är armarna upptagna, alla moment tar lite längre tid och de stora får hela tiden vänta och vänta och vänta medan lillasyster får skrika och skrika och skrika (ogillar skarpt att ligga ner).
 
Lillasyster har de senaste dagarna börjat sova mer kontinuerligt dagtid. Dels kör hon mer samma tider (rutin) och dels längre stunder. Det ger mig mer frihet till dom stora. Plötsligt kan lillasyster på det även vara med sin pappa, vilket ger mig helt galet mycket mer frihet. Den tiden har jag hittills spenderat på mina söner. Vi har byggt tågbanor, hoppat studsmatta (aj ryggen), dansat, sjungit, knatteskuttat, kramats, läst bok, långduschat... Helt enkelt hört ihop, som innan lillasyster. Och jag trivs. Lillasyster är inget vi planerade. Vi trivdes hemskt bra med livet innan henne och det är den känslan jag söker.
 
När jag tänkte på det, att barn tre liksom skulle få livet att landa, började jag skratta högt för mig själv. Jag liksom. Den sämsta morsan på planeten skulle inte komma att bli en fantastisk mamma förrän tredje barnet klev in i mitt liv. Eller snarare gled ut ur mitt underliv efter en hel del vrålande om att dö från mig... Alltså, fantastisk i känslan fantastisk. En bra mamma har jag alltid varit, det har bara inte känts så bra som nu. Nu hoppas jag på sittande lillasyster och så hitta tiden att komma igång med träning av bukmuskulaturen. Den diastas jag har är inte nådig och det är den som idag hindrar mig från en hel del med barnen. Jag har ont helt enkelt, ont i ryggen pga svag buk. Bäckenet ställer också till det men det har jag levt med så jäkla länge (maj/juni 2012) så det hanterar jag bra. Och smärtorna i armar och rygg beror på svaghet, såklart. Kvalitetstid med barnen och så kvalitetstid till mig. Det är väl det som blir nästa steg!