Klassikern

MOBILINLÄGG:

Jag uttrycker en viss sorg över att ha satt två snoppbärare till världen pga patriarkat. Pga dom kommer att ta plats på andras (kvinnors) bekostnad, dom kommer få högre löner trots inte förtjäna det, dom kommer få mer taltid i alla sammanhang, bättre vård och även om dom så misshandlar sina barns mor så kommer dom få fortsätta träffa sina barn och därmed vara en plåga i sina barns mors liv för alltid. Det finns en del att sörja pga deras snoppar, liksom det finns en massa att sörja pga lillasysters snippa.

Det är ju strukturer. Jag kan slå mig blodig i uppfostran av dom. Dunka huvudet i väggen och pränta in i dom att dom inte är bättre än flickor, att man lyssnar på nej, att man inte pratar över huvudet på andra och att man visar R E S P E K T ! Men mina, och deras fars, timmar och år av sådan uppfostran slås ju snabbt i spillror om samhället ÖVERALLT där mina barn vistas trots det vaggar in dom i patriarkala strukturer. För mig är dessa inte alls svåra att se, vi kan ba ta upp att BVC alltid vänder sig till mig vid samtal om barnen som inte bara är mitt ansvar medan bilbesiktningen alltid vänder sig till min sambo fastän biljäveln står på mig. Enkelt exempel.

Jag sörjer absolut att jag dels satt två till av det manliga könet på jorden. Män som leder all statistik i våld och samhällskostnader. Jag sörjer absolut att lillasyster redan från födsel inte duger. Hon kommer att få slåss bara för att få existera på dräglig nivå och det kommer att börja redan på förskolan för till och med där tillåts pojkarna att ta mer plats, självklart på flickornas bekostnad. Pojkar som av naturen är busiga och skrikiga idioter medan flickor som av naturen är tysta och timida små änglar. På det sörjer jag nåt enormt att jag alls satt barn till världen. Knappast nåt vår värld behöver och knappast en vacker värld att visa dom. Stängda gränser, rasism... Trump. Osv. Jag kan inbilla mig att mina barns generation är den som kommer att förändra allt, men så retas storebror i lekparken av snorunge som lärt sig att rosa är för flickor. Det är kört för mina barns generation uppfostras av den generation jag tillhör och vi, vi lever fortfarande i ett patriarkat som inte alls anser kvinnan värdig. Vi skyller ju fortfarande på henne om en eller flera män mot hennes vilja tagit sig för av hennes kropp. Hon borde vetat bättre...

Så jag uttrycker denna sorg i en kort kort mening och en individ, en man såklart för det är ALLTID så, glider in och berättar för mig att det är synd om mina oönskade barn... Ba snark. DEN meningen har ju A L D R I G en kvinna fått höra! Kvinnor med barn blir alltid attackerade i sitt föräldraskap. Ibland är vi för mycket på Internet och borde ta hand om våra stackars barn istället. Ibland är det synd om våra snoppbarn pga lyfter problem med män. Orkar inte ens dra alla exempel. Mödraskapet är alltid det man som kvinna och mor får kastat i ansiktet trots att debatten kan handla om huruvida avokados är gott eller ej, typ. Själva hånandet av mitt föräldraskap sörjer jag inte men jag sörjer definitivt att det fortfarande är attackzon för så många enbart pga mitt kön och att jag tre gånger pressat ut små människor ur detta kön. Vet ni hur många gånger min snoppbärande sambo fått höra att det är synd om hans barn pga honom? Noll. Inte en enda gång. För mig är det vardagsmat.

Nåväl. Ska gå och ta hand om mina stackars barn denna soliga söndag. Dom är ju här och av olika förmodade kön så behöver göra det absolut bästa av situationen ändå. Hoppet är det sista som överger en och jag hoppas innerligt att vår uppfostran ändå kanske kanske kanske skyddar mina barn, av olika kön, från samhället och män likt den som idag hoppade på deras mor och hennes mödraskap.