Hejdå sextiotvå

MOBILINLÄGG:

Inte egentligen för att hon är så jäkla stor och inte kan ha storlek 62. Nej mest för att jag tror att vi helt missar 68 om vi inte byter nu, plus känner för förändring och behöver platsen i garderoben. Vid storlek 68 räcker storleken längre = behöver bara ha en storlek framme.

Vi vet inte hur "stor" hon är förrän på torsdag, då sker femmånaderskontroll med vaccin (ja vi vaccinerar pga jävligt viktig samhällsfunktion) och såklart vägning och mätning. Det enda vi vet med säkerhet är att damen fortfarande är myyyhyyycket mindre än sina bröder i samma ålder. Dom hade verkligen inte storlek 62 många sekunder längre än fyramånadersdagen.

Jag vet inte riktigt hur jag idag ska beskriva henne. Hon är glad, jämt. Hon är också väldigt bestämd och meddelar tydligt när saker är fel, vilket är mycket just nu. Ser hon inte mig skriker hon högan sky. Alltså hysteriskt, direkt. 2,5 månad gammal, eh inte så gammal, började hon ju med det beteendet och det är inte alls bättre nu. Hon ska vara hos mig. Punkt. Är hon inte det är hon ledsen. Hon är kramig. Ska alltid vara nära. Förutom mig gillar hon sina bröder, om hon sitter hos mig alltså. Annars gillar hon inget. Alls. Att återgå till jobb vilket var planen ser alltså inte ut att ske just nu i alla fall... Jag lämnar inte ett skrikande spädbarn (och så finns risk att jag behöver gå upp i heltid lagom till hennes ettårsdag så kan ta det lugnt och vara med barnen ett tag till bara därför).

Lillasyster kan inte sitta vilket oroar mig. Alltså inte för att hon vid fem månader bör kunna det utan för att båda hennes bröder sitter upp på sexmånadersfotot och hon kommer tokförstöra hela bildserien om hon inte kan det... Inte okej! Det är liksom bara fem veckor kvar (28/4) till sexmånadersdagen då fotot ska tas. Hon visar NOLL intresse. Noll. Plan B är att sätta henne och släppa snabbt så farfar kan ta kortet innan hon dimper i marken, men det berättar vi inte för nån pga kan säkert räknas som dåligt föräldraskap. Hon vänder sig inte men hon ligger inte heller helt stilla. Hon vill stå upp, alltid. Det är hennes grej. Storebror ställde sig ju i badbaljan kring fem månader så det kanske kommer! Lillebror gick ju vid 7,5-8 månader (han reste sig mot soffan vid halvåret), men satt också vid 4,5. Jag vill liksom att nåt ska hända nu... Mina armar blöder och jag är ganska trött på status nu!

Hon ammar på men smakar gärna på allt, och alla. Hon verkar vara en busig individ som gärna "leker" tittut och skriker av skratt när jag kittlar henne. Hon leker väldigt mycket med sina fötter och kör runt med tungan som en elvisp mest hela tiden, gärna utanför munnen. Hon har börjat bita mig i bröstvårtorna när jag försöker tvinga henne att amma sig till sömns fastän hon inte vill, hehe... Sen flinar hon stort när jag skriker "AAAAAAAAAOUCH!!!". Hon gör ett ljud på inandning, som absolut inte går att beskriva, varje gång hon ser sina bröder (eller andra barn) samtidigt som hon sprallar med armar och ben. Ren lycka. Genomäkta kärlek. Hon är social, väldigt social.

Den lilla damen pratar mycket, och hela tiden. Liksom storebror gjorde. Hon är helt enkelt svår att tappa bort och det kanske är bra på ett sätt men lite jobbigt på ett annat. Tyvärr sover vi inte lika bra som vi gjort men det är ganska vanligt vid separationsfasen och hon verkar ligga lite före i sin mentala utveckling så det tycks vara där vi är just nu med tanke på det där med det hysteriska skrikandet när jag, hennes mat och trygghet, inte längre syns. Sömnen återgår förhoppningsvis till det bättre om ett halvår till år, eller så.

Samvetet gnager mig varje gång jag möter hennes lyckliga och busiga blick. Detta, just detta möte med mig, fick aldrig hennes äldsta bror. Aldrig. Och hon får det. Hela tiden. Få är de gånger jag blir arg på henne, ytterst få. Honom var jag arg på jämt. Det kommer göra ont så länge jag lever. Så är det bara.

Om bara torsdag kunde komma snabbare så jag får veta vad hon väger, så att jag får bekräftat igen att amningen faktiskt håller denna gång. Hon är så galet intresserad av all mat vi stoppar i oss, liksom storebror, så jag oroar mig över amningen. Vill hon äta ska hon självklart få det, jag tänker inte tvångsamma henne (det är för övrigt omöjligt), men jag vill inte att hon ska vara hungrig. Ett hungrigt barn skriker dock, det gör inte lillasyster.