Det gör ont när knoppar brister

Det är flertalet saker som skett med mig sedan jag fått barn, men en är på tapeten just nu. Den helt spikade och orubbliga uppfattningen från mig om mig angående karriärstegen och vart jag feministiskt stod innan mina barn föddes tog nog den absolut största smällen psykiskt, och idag tror jag helt ärligt att just det till stor del också orsakade den förvirring jag kände när storebror föddes (förutom att bara få ett barn jag trodde dött, typ). Haka på (ni som läst länge kommer känna igen det):
 
När vi planerade barn där 2011 sa jag rakt ut till min sambo att han minsann inte skulle förvänta sig någon jävla hemmafru som skulle ta hand om barnet och hemmet medan han jobbar och lever loppan. Jag stod framför honom i vardagsrummet i lägenheten i Nacka och predikade; Nej minsann. 50/50 ska föräldradagarna delas, amning max ett halvår, flaska ska ungen ha så han också får ta nätter (varannan natt minsann pga jämställt ska det vara) och sen ska ungen in på förskola vid 12 månader så vi får spara dagar till semestrar och jul och så. Jag var STENHÅRD med detta. Allt annat skulle vara osolidariskt med mina medsystrar och jag såg ner på hemma-mammor och kvinnor som servade barn och hem och man. Parasiter. Vidriga typer. Deras fel att min lön är så låg, osv osv. Jag har aldrig gillat att jobba, men jobba ska man och klättra i karriärstege var viktigt. Vidareutbildning och högre löner, det var mitt mål i livet. Skulle aldrig bli såndär mjukismamma som förlorar sig själv i föräldraskapet och inte kan umgås som normalt folk! Jag var ganska hård helt enkelt. Sen föddes han...
 
Plötsligt stod jag där med mitt halvårsbarn och skulle tillbaka till arbetet. Förutom att jag ju åter var gravid så kändes det bara så jävla fel allt. Lämna honom? Nu? Var arbetet ens så viktigt längre? Jag hade ju knappt hunnit förstå att han fanns och vi hade ju nyss fått kontakt. Han hade ju bara skrikit fram till nu! Jag hade ju knappt lärt känna honom. Jag hade inte ens läkt klart fysiskt, än mindre psykiskt... När han sen var 12 månader grät jag över hur jag kunde ha trott att ett så litet barn skulle vara på förskolan. Kände mig dum, och snurrig. Min bebis helt utlämnad till främlingar som inte ens älskar honom, eller skulle hinna se honom. Och han då. Han var ju en egen individ med egna tydliga behov, inget av dom behoven överensstämde med de behov jag trodde att jag skulle ha innan han föddes. Inte ens behovet av att JAG, mitt viktiga, skulle gå först överensstämde med hur jag kände efter att han kommit till oss. Amningen blev plötsligt viktig, nu sket den sig ju med honom ändå innan halvåret men flaska går ju inte att syssla med om amning är viktig! HAN blev viktig. Kroppen värkte utan honom. Jag kände mig halv, och tom, av bara tanken på att lämna honom för jobb. Jobb som jag inte ens trivdes med.
 
Det har tagit hårt på mig. Att acceptera att jag förändrades så är nåt jag än idag slåss med. Herre min jävla Gud, jag har varit hemma (förutom nästan ett års jobb på 50%) heltid i över fyra år! Jag har aldrig mått bättre egentligen, i det stora hela, men det tar än idag emot att säga det. I början ursäktade jag min icke befintliga återgång till jobb när han, storebror, var halvåret gammal med min nya graviditet... Nu var ju det en väldigt väl fungerande ursäkt pga kunde absolut inte jobba gravid, sjukskrevs ju pga graviditeten med storebror så vore korkat att återgå till jobb tre månader innan en ny förlossning men... Ändå. En skön ursäkt. Både till mig själv men även till andra. Sen ursäktar jag än idag att jag inte återgick til jobb när lillebror var ett halvår med att han ammade så jävla ofta på natten. Jag hade i och för sig aldrig pallat att jobba pga var vaken dygnet runt då (fy fan vad det var en tung period) så viss sanning finns i orden, men jag hade ju också helt kunnat köra över mitt barns behov och flyttat ut en tid och sen kunnat sova på natten när hans skrikande efter en mamma som aldrig kommer tystnat. Men... Mitt barns behov gick först. Att jag ens tillät, och tillåter, mina barns behov gå först är så svårt att acceptera. Jag som alltid sett mig själv som vikigast!! MITT välmående först! Men faktum är att mina barns välmående gör mig välmående. Trodde jag aldrig.
 
Så idag är jag den där kvinnan jag själv spottade på och såg ner på. Av ren instinkt, min instinkt, har jag förvandlats till henne. En orsak till att jag vägrar laga mat, handla, ha städat jämt, ordna med presenter, kalas och födelsedagsplanering med mera med mera är just den där hårda delen av mig. Jag har ju här sjunkigt så lågt (enligt det jag förr trodde på) att jag tar hand om barn, "offrar" mig för dom (ser det egentligen inte alls som ett offer), men jag vägrar sjunka så lågt att jag också sköter hem och hushåll samt allt känslomässigt dravel runt om!! Ser ni? Jag värderar det kvinnor generellt gör så jävla lågt att jag vägrar röra vid det. Kampen mot patriarkatet har lärt mig att jag som kvinna ska skämmas om jag utför sådana sysslor, och kvinnorna runt mig som kämpar är inte sena med att också berätta hur dålig jag är! Jag är lurad och dum i mina val, jag bara tror att det är hemma med barnen jag vill vara. Nu när barnen började förskolan skolade jag inte in dom, och jag vägrar vara den enda som tittar i Schoolsoft och packar ombyten med mera trots att jag lämnar och hämtar tre av fyra dagar. Till och med jag som är hemma och varit hemma så länge värderar alltså mitt bidrag till vår familj så lågt att jag behöver "sparka bakut" inför en del av det för att liksom känna att det är okej ändå... Det är okej att jag är hemma med barnen bara jag inte sköter hushållet och servar min "man", typ. Det är okej att jag lägger tid på barnen bara jag på inget sätt gör fler skitiga "kvinnosysslor" så lurad av patriarkatet som jag är!
 
Jag känner mig klämd. Fyra år senare är jag mer lugn med vart jag står, att det är okej att följa sitt hjärta och att kvinnor som inte stödjer kvinnor i alla sorters beslut är dumma i huvudet. Men det gör fortfarande ont i mig. Vart tog hon vägen den där kvinnosakskvinnan som slogs för kvinnors rätt? Som minsann aldrig skulle göra det hon gör idag! Vi har pratat om det min sambo och jag... Jag menar. Han var helt inställd på att han skulle vara hemma sex månader senare och blev väl rätt snopen när jag sa nej. Likaså nu med lillasyster, fyra månader skulle hon bli sen skulle jag jobba några timmar i veckan (en del av detta handlar enbart om att det är rätt sak att göra, i andras ögon. Jag skulle kunna vara hemma resten av mitt liv). Hon skriker hysteriskt i hans famn - jag kan inte gå, han vill inte ha henne då (av respekt för henne och deras relation). Vi kom helt enkelt överens om att den som är hemma faktiskt gör det viktigaste jobbet för oss. Han värderar den tid och det engagemang jag lägger på våra barn högre än hans ekonomiska bidrag till oss. De pengar han drar in pga måste för överlevnad är också mina, våra. Han har inga krav på hur hemmet ska se ut, ja förutom en önskan om att han kan få plats i köket och laga middag varje dag (med matlåda till dagen efter åt oss som är hemma). Innan han drar på matcher och träningar ordnar han så vi har mat... Att vi städar när han är ledig är han helt med på. Att han har ansvar för barnen, helt och fullt, när han är ledig från sitt jobb finns ingen tvekan om. Att han ger mig den här tiden med våra barn pga jag vill ha den, för att frånvaron från barnen verkar göra mig mer ledsen än han (eller så bara offrar han detta för att han älskar mig, vet inte), tycker jag är en fin gest. Han älskar mig. Jag har offrat mycket både fysiskt och psykiskt för att "ge" honom hans barn. Hans acceptans av att jag måste få behålla lite inbillad stolthet och därför inte är en servande hemmafru bara pga hemma är också nåt jag ser som fint av honom, respektfullt. Han vet att dessa frågor är viktiga för mig, också. Nu har ju vi turen att vara så priviligierade att mina barn får träffa båda sina föräldrar mer än många andra barn vars föräldrar heltidsarbetar i veckorna vilket säkerligen gör "givandet" av tiden till mig enklare. Jag kan inte alls svara för hur vi fördelat dagarna om vi hade en annan ekonomisk situation (eller en annan tro på vad som är bra för barn), men jag vet att jag varit ledsen... Jag är ledsen redan nu över att det lutar åt att lillasysters hemmatid blir kortare än hennes bröders.
 
En del hävdar att feminist det är inget man kan kalla sig om man inte lever jämställt. Jag vet att jag provocerar genom att kalla mig feminist samtidigt som jag tror på anknytningsteori, amning och att inte skola in små barn i onödan. Men går det ens att leva jämställt i en ojämställd värld? När han tar med barnen till BVC får han applåder. När jag lämnar barn och går till jobb applåderar ingen. Jag känner mig på inget sätt underställd honom i vår relation. Egentligen känner jag mig rätt "över" honom pga tar "bara" hand om barnen, egentligen. Och tvätten, har fortfarande issues med doften av sköljmedel. En craving sedan gravid med lillebror. Och la sambo hänger tvätten fel... Tycker jag. I övrigt gör jag egentligen "inget" här hemma. Det är snarare han som sköter hemmet OCH heltidsarbetar (i år är han ju dock föräldraledig mycket). Att jag med mina tre år universitetsstudier tjänar mindre än honom, han som avslutat gymnasiet, däremot. DET känns. Att jag i mitt jobb räddade liv med en lön ca 10.000kr/månad under hans, han som ansvarar för att chipsen beställs i rätt tid, det känns. Att jag spottas på för att jag är hemma med barnen medan han applåderas för att han tar alla lillebrors dagar i år (måste ta ut över 160 dagar innan han fyller fyra år och sambon har högre ersättning än mig så han tar dom), ja det känns... Att så hårt ha vetat EXAKT hur jag skulle bli som mamma och sköta mitt föräldraskap för att sen inte alls känna så längre... Det gör ont ända in i märgen. Men jag måste göra det som känns bäst. Jag har ett liv, ett. Det får vara problematiskt ur jämställdhetssynpunkt mitt val, det är fortfarande det som i hjärtat känns bäst. Trots att märgen skriker. Jag vet inte vad som hände men det hände och jag kan inte köra över det jag upplever att mina barn uttrycker. Det går inte. Det tar emot mer än nåt annat gjort förr och jag är uppfostrad att gå på magkänsla. Känns nåt fel är det fel. Tack för den uppfostran.
 
Nu slåss jag för att kvinnor som kovänder inte ska behöva känna som jag gjorde, och gör... I guess. Jag försvarar dom i alla fall när jag ser dom attackeras av kvinnosakskvinnorna som vill skylla på oss för alla fel kvinnor utsätts för, och jag tröstar dom som sörjer sin förvirrade tillvaro liksom jag gjort och ibland fortfarande gör.
 
Skruttan
#1 - - Madelene:

Fina du! Så insiktsfullt inlägg, var på väldigt gripande att läsa och så otroligt fint <3. Jag slås återigen av vilken otrolig tur dina barn ha som har dig som mamma. Det är inte lätt att göra den förändring i sitt tänk som du gjort och än svårare att acceptera den då den förändrat hela ens bild av vem man är i grunden. Gälllande feminismen och patrikatet tänker jag att det är varje individs rätt att ta de beslut och agera utifrån det som känns bäst, oavsett om det innebär att vara hemma många år med barnen eller börja jobba tidigt.

#2 - - Astrid:

Jag tycker ni gör ett fantastiskt jobb i ert hushåll! Heja!

Men apropå "yrkesfeminism". Jag är så trött på arbetssamhället! Jag är så trött på att 40-talisternas idéer och politik f a n i m e j går igenom så många delar av vårat samhälle och diskussioner. Yrkesfeminism funkar i ett tillväxtsamhälle där man gör rätt för sig genom att arbeta. Då ses hemmavarandet (om det är för föräldraskap eller sjukdom) som ovärdigt och parasiterande.

Är så jävla trött på det. Är jäkligt redo för nåt nytt.

Svar: Är lika trött. Jag förstår fullt ut problematiken med att en kvinna inte yrkesarbetar men samtidigt säger MIN känsla av vad som är bäst för MIG och de mina nåt helt annat just nu. Jag måste ju lyssna på det med. Och jag gör massa nytta! Jag uppfostrar nästa generation 💪🏻
Ilskna Mamman