Ännu mer förskolefasoner

"Titta där är en pojke mamma!" ropar han. Jag undrar vart och han pekar. Framför mig ser jag ett barn i blått färgade kläder. Jag frågar honom hur han vet att det är en pojke men det vet han inte.

Kvällen innan detta berättar han för mig att jag inte är en man. Jag undrade varför och fick svaret för att jag har en snippa. Jag frågade honom vad en man har då, men det visste han inte. Har fler liknande händelser som alla handlar om att han dels lärt sig uttryck för flicka/pojke och man, men inte kvinna för han hade ingen aning om vad jag var om jag inte var en man, samt hur dessa olika ting kodas av att bara titta. Men han förstår inte egentligen vad han säger.
 
Egentligen blir jag inte förvånad men det gör mig ändå ledsen. I fyra år slapp han koda blått för pojke och rosa för flicka. Fyra hela år. Det är längre än många andra men ändå för kort för att jag ska vara nöjd. Jag fortsätter benämna andra som "barn" eller "vuxna" eller "personen/personerna". Jag vägrar använda andra ord pga dels vet jag inte, och dels är det ju helt irrelevant. "Men om du inte kan se om någon har snopp eller snippa, hur vet du då?" och nej, det har han ju ingen aning om. Såklart. Han är bara fyra år. Att man kan ha snopp men ändå vara kvinna och vice versa och hit och dit kommer vi med säkerhet till en dag. Han är bara fyra år, och har varken funderat eller pratat om det själv.
 
Det bästa med hela samtalet var ändå att han inte hade någon aning om vad han själv är... Han är fortfarande bara sitt namn. Jag hoppas att det får vara så i alla fall en månad till, men jag tvivlar. Någon lär honom väldigt mycket just nu, och vi får sandpappra av kanterna. Jag visste ju såklart att det skulle komma i samband med förskolestart men det gör ändå lite ont någonstans där inne...