Det gör ont när knoppar brister

Det är flertalet saker som skett med mig sedan jag fått barn, men en är på tapeten just nu. Den helt spikade och orubbliga uppfattningen från mig om mig angående karriärstegen och vart jag feministiskt stod innan mina barn föddes tog nog den absolut största smällen psykiskt, och idag tror jag helt ärligt att just det till stor del också orsakade den förvirring jag kände när storebror föddes (förutom att bara få ett barn jag trodde dött, typ). Haka på (ni som läst länge kommer känna igen det):
 
När vi planerade barn där 2011 sa jag rakt ut till min sambo att han minsann inte skulle förvänta sig någon jävla hemmafru som skulle ta hand om barnet och hemmet medan han jobbar och lever loppan. Jag stod framför honom i vardagsrummet i lägenheten i Nacka och predikade; Nej minsann. 50/50 ska föräldradagarna delas, amning max ett halvår, flaska ska ungen ha så han också får ta nätter (varannan natt minsann pga jämställt ska det vara) och sen ska ungen in på förskola vid 12 månader så vi får spara dagar till semestrar och jul och så. Jag var STENHÅRD med detta. Allt annat skulle vara osolidariskt med mina medsystrar och jag såg ner på hemma-mammor och kvinnor som servade barn och hem och man. Parasiter. Vidriga typer. Deras fel att min lön är så låg, osv osv. Jag har aldrig gillat att jobba, men jobba ska man och klättra i karriärstege var viktigt. Vidareutbildning och högre löner, det var mitt mål i livet. Skulle aldrig bli såndär mjukismamma som förlorar sig själv i föräldraskapet och inte kan umgås som normalt folk! Jag var ganska hård helt enkelt. Sen föddes han...
 
Plötsligt stod jag där med mitt halvårsbarn och skulle tillbaka till arbetet. Förutom att jag ju åter var gravid så kändes det bara så jävla fel allt. Lämna honom? Nu? Var arbetet ens så viktigt längre? Jag hade ju knappt hunnit förstå att han fanns och vi hade ju nyss fått kontakt. Han hade ju bara skrikit fram till nu! Jag hade ju knappt lärt känna honom. Jag hade inte ens läkt klart fysiskt, än mindre psykiskt... När han sen var 12 månader grät jag över hur jag kunde ha trott att ett så litet barn skulle vara på förskolan. Kände mig dum, och snurrig. Min bebis helt utlämnad till främlingar som inte ens älskar honom, eller skulle hinna se honom. Och han då. Han var ju en egen individ med egna tydliga behov, inget av dom behoven överensstämde med de behov jag trodde att jag skulle ha innan han föddes. Inte ens behovet av att JAG, mitt viktiga, skulle gå först överensstämde med hur jag kände efter att han kommit till oss. Amningen blev plötsligt viktig, nu sket den sig ju med honom ändå innan halvåret men flaska går ju inte att syssla med om amning är viktig! HAN blev viktig. Kroppen värkte utan honom. Jag kände mig halv, och tom, av bara tanken på att lämna honom för jobb. Jobb som jag inte ens trivdes med.
 
Det har tagit hårt på mig. Att acceptera att jag förändrades så är nåt jag än idag slåss med. Herre min jävla Gud, jag har varit hemma (förutom nästan ett års jobb på 50%) heltid i över fyra år! Jag har aldrig mått bättre egentligen, i det stora hela, men det tar än idag emot att säga det. I början ursäktade jag min icke befintliga återgång till jobb när han, storebror, var halvåret gammal med min nya graviditet... Nu var ju det en väldigt väl fungerande ursäkt pga kunde absolut inte jobba gravid, sjukskrevs ju pga graviditeten med storebror så vore korkat att återgå till jobb tre månader innan en ny förlossning men... Ändå. En skön ursäkt. Både till mig själv men även till andra. Sen ursäktar jag än idag att jag inte återgick til jobb när lillebror var ett halvår med att han ammade så jävla ofta på natten. Jag hade i och för sig aldrig pallat att jobba pga var vaken dygnet runt då (fy fan vad det var en tung period) så viss sanning finns i orden, men jag hade ju också helt kunnat köra över mitt barns behov och flyttat ut en tid och sen kunnat sova på natten när hans skrikande efter en mamma som aldrig kommer tystnat. Men... Mitt barns behov gick först. Att jag ens tillät, och tillåter, mina barns behov gå först är så svårt att acceptera. Jag som alltid sett mig själv som vikigast!! MITT välmående först! Men faktum är att mina barns välmående gör mig välmående. Trodde jag aldrig.
 
Så idag är jag den där kvinnan jag själv spottade på och såg ner på. Av ren instinkt, min instinkt, har jag förvandlats till henne. En orsak till att jag vägrar laga mat, handla, ha städat jämt, ordna med presenter, kalas och födelsedagsplanering med mera med mera är just den där hårda delen av mig. Jag har ju här sjunkigt så lågt (enligt det jag förr trodde på) att jag tar hand om barn, "offrar" mig för dom (ser det egentligen inte alls som ett offer), men jag vägrar sjunka så lågt att jag också sköter hem och hushåll samt allt känslomässigt dravel runt om!! Ser ni? Jag värderar det kvinnor generellt gör så jävla lågt att jag vägrar röra vid det. Kampen mot patriarkatet har lärt mig att jag som kvinna ska skämmas om jag utför sådana sysslor, och kvinnorna runt mig som kämpar är inte sena med att också berätta hur dålig jag är! Jag är lurad och dum i mina val, jag bara tror att det är hemma med barnen jag vill vara. Nu när barnen började förskolan skolade jag inte in dom, och jag vägrar vara den enda som tittar i Schoolsoft och packar ombyten med mera trots att jag lämnar och hämtar tre av fyra dagar. Till och med jag som är hemma och varit hemma så länge värderar alltså mitt bidrag till vår familj så lågt att jag behöver "sparka bakut" inför en del av det för att liksom känna att det är okej ändå... Det är okej att jag är hemma med barnen bara jag inte sköter hushållet och servar min "man", typ. Det är okej att jag lägger tid på barnen bara jag på inget sätt gör fler skitiga "kvinnosysslor" så lurad av patriarkatet som jag är!
 
Jag känner mig klämd. Fyra år senare är jag mer lugn med vart jag står, att det är okej att följa sitt hjärta och att kvinnor som inte stödjer kvinnor i alla sorters beslut är dumma i huvudet. Men det gör fortfarande ont i mig. Vart tog hon vägen den där kvinnosakskvinnan som slogs för kvinnors rätt? Som minsann aldrig skulle göra det hon gör idag! Vi har pratat om det min sambo och jag... Jag menar. Han var helt inställd på att han skulle vara hemma sex månader senare och blev väl rätt snopen när jag sa nej. Likaså nu med lillasyster, fyra månader skulle hon bli sen skulle jag jobba några timmar i veckan (en del av detta handlar enbart om att det är rätt sak att göra, i andras ögon. Jag skulle kunna vara hemma resten av mitt liv). Hon skriker hysteriskt i hans famn - jag kan inte gå, han vill inte ha henne då (av respekt för henne och deras relation). Vi kom helt enkelt överens om att den som är hemma faktiskt gör det viktigaste jobbet för oss. Han värderar den tid och det engagemang jag lägger på våra barn högre än hans ekonomiska bidrag till oss. De pengar han drar in pga måste för överlevnad är också mina, våra. Han har inga krav på hur hemmet ska se ut, ja förutom en önskan om att han kan få plats i köket och laga middag varje dag (med matlåda till dagen efter åt oss som är hemma). Innan han drar på matcher och träningar ordnar han så vi har mat... Att vi städar när han är ledig är han helt med på. Att han har ansvar för barnen, helt och fullt, när han är ledig från sitt jobb finns ingen tvekan om. Att han ger mig den här tiden med våra barn pga jag vill ha den, för att frånvaron från barnen verkar göra mig mer ledsen än han (eller så bara offrar han detta för att han älskar mig, vet inte), tycker jag är en fin gest. Han älskar mig. Jag har offrat mycket både fysiskt och psykiskt för att "ge" honom hans barn. Hans acceptans av att jag måste få behålla lite inbillad stolthet och därför inte är en servande hemmafru bara pga hemma är också nåt jag ser som fint av honom, respektfullt. Han vet att dessa frågor är viktiga för mig, också. Nu har ju vi turen att vara så priviligierade att mina barn får träffa båda sina föräldrar mer än många andra barn vars föräldrar heltidsarbetar i veckorna vilket säkerligen gör "givandet" av tiden till mig enklare. Jag kan inte alls svara för hur vi fördelat dagarna om vi hade en annan ekonomisk situation (eller en annan tro på vad som är bra för barn), men jag vet att jag varit ledsen... Jag är ledsen redan nu över att det lutar åt att lillasysters hemmatid blir kortare än hennes bröders.
 
En del hävdar att feminist det är inget man kan kalla sig om man inte lever jämställt. Jag vet att jag provocerar genom att kalla mig feminist samtidigt som jag tror på anknytningsteori, amning och att inte skola in små barn i onödan. Men går det ens att leva jämställt i en ojämställd värld? När han tar med barnen till BVC får han applåder. När jag lämnar barn och går till jobb applåderar ingen. Jag känner mig på inget sätt underställd honom i vår relation. Egentligen känner jag mig rätt "över" honom pga tar "bara" hand om barnen, egentligen. Och tvätten, har fortfarande issues med doften av sköljmedel. En craving sedan gravid med lillebror. Och la sambo hänger tvätten fel... Tycker jag. I övrigt gör jag egentligen "inget" här hemma. Det är snarare han som sköter hemmet OCH heltidsarbetar (i år är han ju dock föräldraledig mycket). Att jag med mina tre år universitetsstudier tjänar mindre än honom, han som avslutat gymnasiet, däremot. DET känns. Att jag i mitt jobb räddade liv med en lön ca 10.000kr/månad under hans, han som ansvarar för att chipsen beställs i rätt tid, det känns. Att jag spottas på för att jag är hemma med barnen medan han applåderas för att han tar alla lillebrors dagar i år (måste ta ut över 160 dagar innan han fyller fyra år och sambon har högre ersättning än mig så han tar dom), ja det känns... Att så hårt ha vetat EXAKT hur jag skulle bli som mamma och sköta mitt föräldraskap för att sen inte alls känna så längre... Det gör ont ända in i märgen. Men jag måste göra det som känns bäst. Jag har ett liv, ett. Det får vara problematiskt ur jämställdhetssynpunkt mitt val, det är fortfarande det som i hjärtat känns bäst. Trots att märgen skriker. Jag vet inte vad som hände men det hände och jag kan inte köra över det jag upplever att mina barn uttrycker. Det går inte. Det tar emot mer än nåt annat gjort förr och jag är uppfostrad att gå på magkänsla. Känns nåt fel är det fel. Tack för den uppfostran.
 
Nu slåss jag för att kvinnor som kovänder inte ska behöva känna som jag gjorde, och gör... I guess. Jag försvarar dom i alla fall när jag ser dom attackeras av kvinnosakskvinnorna som vill skylla på oss för alla fel kvinnor utsätts för, och jag tröstar dom som sörjer sin förvirrade tillvaro liksom jag gjort och ibland fortfarande gör.
 
Skruttan

Sjalar och odling

MOBILINLÄGG:

Så... Jag är av la sambo förbjuden att inhandla mer vagnar och trots en fin vinst genom åren så får jag nog vara beredd på att acceptera det förbudet. Lillasyster var inte ekonomiskt med i beräkningarna och att försöka ha henne hemma sina tre första år, minst, kommer att bli kämpigt. Vi får se hur länge det går. Men pga detta förbud av mitt intresse hittar jag nu på nya saker, som inte heller är gratis. Tyvärr. Jag vill odla, och bära.

Bärandet handlar i och för sig om att den trikåsjal jag fått helt enkelt inte längre riktigt håller måttet. Lillasyster väger idag 7kg och den är lite svajig trots att den inte är enormt elastisk längre. Nästa steg verkar vara en vävd sjal i bomull och av någon märklig anledning verkar dessa tygstycken kosta en smärre förmögenhet. Helt sjukt. Köper förmodligen eget tyg och syr med raksömmar... Men den dagen jag orkar/hinner/kan det får vi se när den sker. Att genomföra ting är mycket svårt för mig nuförtiden. Jag är helt handlingsörlamad pga barnen på förskola. Nedstämd och apatisk-isch.

Odlandet har liksom vuxit sig på mig en period nu. Förra året odlade vi sallader, örter, tomater, jordgubbar, smultron och potatis. I år vill jag utöka till morötter, ärtor och rödbetor också. Hallonbuskar ska upp. Jag önskar mig ett växthus, behöver mer pallkragar och jord samt vill lägga skiffer mellan pallarna som små söta gångar och puttinuttiga avdelningar i trädgården. Vi snackar ingen stor gräsmatta direkt...

Inom båda områdena, sjalar och odling, är jag HELT okunnig. Snackar vi anknytning, amning eller annat sånt där prettopryligt kring föräldraskap är jag helt med. Men så snackar vi att få en morot att växa och jag va "Eh. Va?". Det stod nåt ointressant om benmjöl till de hallonbuskar jag planerar att plantera. Vad är det? Ord som jag behöver slå upp med Nationalencyklopedin används i ALLA, alltså A L L A, texter om odling. Vad man än vill odla! Olika jordar och pH och gödsel och värme och zoner och fan och hans moster. Hittills är det enda jag "odlat" orkidéer och det går ju superb! Jag ger dom vatten och dom växer och föder barn som sen också växer upp. Men en morotsjävel behöver tydligen myyyhyyyyycket mer än så. Och så kan man så på hösten och så på våren men ingen kan säga vad som är bäst?!

Odling stressar mig. Men jag vill ändå göra det. Dels tror jag på att försöka bli mer självförsörjande... Örter är inte billigt i butik. Dels gillar jag idén att ha med barnen. Låta barnen se fröet som blir nåt ätbart, eller i alla fall bör bli nåt ätbart. Med mig bakom spakarna vet en aldrig vad det blir. Den där drömmen om ett växthus är så fin, men jag vet INGET om växthus. Alls. Överhuvudtaget. Faktiskt ville jag asfaltera hela bakgården när vi köpte huset... Tror egentligen mer på den idén än allt odlande. Men nåt lockar ändå. Kanske det är kejsarinna.se som liksom lurat in mig. Hennes bilder och hennes texter om odlandet är så fina, lite romantiska på nåt sätt. Med barnen kan jag ju egentligen göra en gräspotatis liksom... Såna där groddar på toapapper vi sysslade med i skolan när jag var liten.

Vi får se! Jag ska i alla fall sätta igång med tomater i veckan! Huruvida jag har råd eller vågar mig på hallon och två pallar till är en annan femma. Det är ju för fan svindyrt! Och så måste man mörda så många sniglar och det är verkligen inte min grej. Stackars sniglar...

Det tär det tär

MOBILINLÄGG:

Fem månader och en dag... Uppvak nattetid, bärande och ensamhet. Jag är i princip ensamstående med denna bebis.

I början sov hon ju som en fantasi. Somnade vid 20:00, ammade eventuellt en gång vid 22, inte alltid, och en gång vid 02. Sen eventuellt vid 05 för att göra morgon 07. Det ÄR fantastiskt! Nu dock, och sedan flera veckor tillbaka (minns inte ens), väcker hon mig ofta... 5-6 gånger per natt, om inte mer. Mellan det sprattlar hon och har sig. Jag har börjat vända henne på mage för hon sover bättre på den, men det är marginellt. Morgon gör hon strax före 05, vilket nu då egentligen är 04 pga hon hängde inte med i att vi flyttade klockan framåt en timme. 05 är hennes tid ändå.

Ja men sambon då tänker ni, och jag. Ja inte fan har han provat ens säga till mig att jag ska väcka honom så han kan ta henne. Nej hans klocka ringer 06:30, ofta preciiiiiis innan jag fått henne att somna om. Vaknar hon inte av den så vaknar hon definitivt när han klär på sig i vårt sovrum. Eller som häromdagen när han drog lådorna i byrån in och ut... Nu har hon ju vrålat varje vaken sekund med honom ett tag, men det verkar ha avtagit nu. Bara det där erbjudandet, att någon ser min plåga, gör ju skillnad.

Det är en jävla tur att jag är smart mor idag. Jag ställer noll krav på mig själv angående att vara en fantastiskt rolig sambo eller ha en massa egentid på kvällarna. Jag går upp med lillasyster vid 19, sväljer mitt p-piller och somnar före 20:30 med henne - varje kväll. På så sätt får jag i alla fall sova mellan 20:30 till 22-isch utan uppvak. Sen drar det igång. Det är sprallandet (simmandet) som är värst. Hon sover men hon vägrar ligga stilla. Just nu funderar jag på att flytta mig själv till gästrummet när hon somnat, problemet med det är bara att jag verkligen behöver vakna när hon efterfrågar amning... Idag sover jag ju vidare medan hon ammar.

Hursomhelst. Det börjar tära nu den här sömnbristen. Faktiskt. Idag var första dagen det knäppte för mig ordentligt. Kastade blöjor runt toaletten, grät och skällde på min sambo. Det kan han gott ta. Han som kan välja om han ska lägga sig tidigt eller vara vaken sent. Han som åkt på fest hos människor som inget annat gjort än pratat illa om oss, mig. Han som tränar och går till jobb. Han som inte väcks fyrahundraåttioelva gånger per natt. Han som surar om de stora barnen kanske eventuellt väcker honom en gång var någon natt då och då. Han som är trött av val att vara trött. Så jävla orättvist är det!

Visa fler inlägg