Åter till det blöjfria

Vi satte ju igång med nån sorts plan för blöjfrihet tidigare och den gick ju... Sådär. Alltså. För att vara ärlig var det klurigt att liksom behålla den glada andan när vi spenderar åtta timmar utanför hemmet då och då, att tvätta gör mig visserligen lite lycklig men att kånka runt på påsar med kiss- och bajskläder inte så lycklig. Så vi gav upp. Plus att ungen hellre inte gjorde nummer två alls än i potta. Inte bra. Så inte värt en förstoppning, eller vidare problem.

 
Vid mötet med förskolan frågade pedagogen mig om barnens toavanor och jag beskrev lillebrors kort och gott med ordet "blöja". Nederlag. Fan. Men så får det vara. Att syssla med att bli blöjfri samtidigt som man också skolas in kändes lite overkill så vi bara släppte den biten. Han får väl ha blöja till han själv inte vill, eller så tar vi itu med det i sommar, var planen. Två dagar senare satte jag ändå ungen på pottan en morgon med den fantastiska uppfinningen iPad och då hände det! Dagen efter ville han inte längre ha blöja, men han ville ha iPaden. Fine by me. Sedan dess har jag alltid med två-tre blöjor och ombyte även till honom men inget av det har hittills behövt användas, och jag erbjuder honom aldrig en blöja heller (om än hans far tänkte försöka sig på den när han skulle ha med barnen till stan en dag).
 
Nu har det då gått en tid och ja... Inga blöjor används. Jag har bara ett blöjbarn och henne planerar jag ska vara blöjfri vid 1,5-2 års ålder (gärna tidigare, kommer ju ha eoner av tid att potträna hemma medan de stora är på förskolan). Sen får vi la se hur det går med den saken men planer är ALLID bra att ha. Vi får ju också se huruvida lillebror klarar förskolestarten blöjfri, och jag behöver kliva upp ungefär klockan fem på morgonen (överdrift) för att ge honom tid att sitta på pottan med iPaden och göra sitt innan vi ska till förskolan men, alla gånger jag slipper torka vuxenbajs i blöja är jag lycklig och för hans skull (att bajsa i blöja är inte så nice egentligen) kliver jag absolut upp tidigare.
 
Så... Två barn blöjfria innan 3 års ålder (på håret med lillebror) helt på barnens egna initiativ! Stolt mamma. Stolt!

Småbarnslagen

MOBILINLÄGG:

Det finns vissa saker som gäller oavsett vad du gör så du kan sluta kämpa nu. Här nedan kommer några exempel från en som i åratal lagt onödig energi på dessa scenarios:

- Vid försök att gå på toa kommer dina barn, vad dom än sysslade med innan du sätter ner arslet på toastolen, att; Börja slåss (klassiker). Behöva dig för oändligt många saker precis NUUUUUUU och skrika till du kommer. Försöka ta livet av sig via diverse tillvägagångssätt. Bestämma sig för att gå ut och helt enkelt gå ut, naken i blöja. Med mera. Poängen är att bajsa is not for you...

- Vid sövning av bebis hemma kommer dina stora barn att; Skrika högan sky. Stampa i trappan. Tappa atombomb i golvet. Slåss med varandra. Försöka mörda varandra. Bajsa och skrika "FÄÄÄÄÄÄÄDIG" till du kommer dit (detsamma gäller vid amning). Med mera. Poängen är att din bebis får aldrig sova dagtid.

- Vid försök att amma bebis sker ovan steg. Poängen är att varken du eller din bebis någonsin får en lugn amnintsstund.

- Vid försök att äta mat, oavsett rätt, kommer dina barn; Be om mer innan du själv hunnit sätta dig ner. Spilla ut drickglaset tre-fyra gånger, innan du hunnit ta en tugga av din egen mat. Slåss med besticken. Skrika om att nån har muggen den vill ha och när du byter muggjäveln är det ändå fel. Behöva mer ketchup, innan du återigen satt dig ner för du har rest på dig - igen. Vara färdiga och bråka i ett annat rum innan du hunnit få i dig din andra tugga. Skitsamma. Maten är ändå kall och dränkt av mjölken ditt barn spillde ut för femte gången. Poängen är att du antingen bara ska sluta äta, för alltid, eller äta chokladbollar och bullar som tröst när barnen sover.

- Vid försök att föra en vuxen konversation kommer dina barn att... Eh. Jag ger upp pga alla ovan steg. Vi kan lägga till; Vid försök att skriva ett blogginlägg medan du försöker söva din bebis - se all of the above. Poängen är helt enkelt: Just give up. Du går ner dig totalt av att tro att annat ska funka...

/Peppig småbarnsmamma

Saknade ting

MOBILINLÄGG:

Den där gamla forskningen (om det inte är ännu en ny nu?) ang att par/människor utan barn är lyckligare än människor med barn har åter blossat upp och i en grupp jag är medlem i på Facebook dök frågan upp kring vad det är man saknar sedan barnen föddes. Det fick mig att börja tänka.

Jag saknar att tänka. Alltså verkligen tänka. Att tänka klart och att komma någon vart i processen tankeverksamhet. Idag står jag mest och stampar pga rådvill, en del beslut känns så jävla stora och inget facit finns. ÄR verkligen storebror redo för förskola? Skadar vi honom av beslut att skola in? Bör lillebror ändå vara hemma ett år till? Borde dom egentligen gå 9-12 fyra dagar per vecka istället för det vi tänkt oss? Är det gråa hårstrån jag ser? Osv osv... I mitt jobb avbryts jag också i tankarna. Det finns liksom ingen plats någon tid för mig att bara tänka längre. Jag vet att jag gillade det.

Jag saknar ensamtid, inte egentid. Jag trivdes ensam och drog mig gärna och ofta undan förr. Nu finns ingen gång jag kan vara ensam på och i efterhand har jag många gånger funderat varför jag skaffade barn alls med tanke på mitt behov av att just vara ensam. Det krockar ganska enormt med min syn på föräldraskapet. Jag tror inte alls 100% på mantrat "glad mamma = glada barn". Mina barn skulle må oerhört dåligt om mamma drog för att vara ensam all den tid jag vill vara ensam... Alla barn gynnas inte alls av att deras föräldrar fokuserar på sig själva.

Jag saknar att se på TV. Mest saknar jag dock att läsa en bok. Har läst mycket och ofta hela mitt läsande liv. Har inte läst en bok klart sedan 2012 nu. Det plågar mig.

Jag kan sakna att svara "JA!!" på den eviga frågan "Såg du [valfritt scenario från nåt skit på TV]" ställd av dom med eoner av tid att slösa på TV-tittande, eller ork att vara vakna när deras barn somnat.

Jag saknar att känna mig fin och fräsch. Jag la mycket tid på smink och hår förr. Kläder, skor och väskor. Rakade benen och höll på. Smorde in hela kroppen, luktade gott och var mjuk. Nu är jag en osminkad, fnasig och torr trasa med håret i en snodd... Jag har håret uppsatt så mycket att det gör fysiskt ont i hårbotten att släppa ut det. Nej. Smink och frisyrfixande är inte det som gör mig fin, men känslan.

Jag saknar att vara frisk. Aldrig i mitt liv har jag varit så sjuk som sen barnen kom. I alla möjliga jävla åkommor!

Såklart. Att sova ut. Att sova ifred. 

Åh jag saknar att sitta i soffan en hel dag (och när jag väl gör blir jag så jävla rastlös). Jag saknar alltså att KUNNA sitta i soffan en hel dag. Kan inte längre. Är alldeles för mycket jag kan göra av den tiden istället.

Jag saknar vänner... Massor.

Jag kan sakna krogkvällarna. Drinkarna, dansandet, sjungandet! Det hånglandes en del, det släpades hem nån då och då. Släpandet tog ju i och för sig slut när barnens far träffades där 2009, men i alla fall. Det får stå med.

Jag saknar tiden! Tiden till allt. Hur FAN kunde jag tro att jag hade det stressigt innan barnen? Vill hånskratta mig själv år 2011 rakt i ansiktet. Så lite jag visste om begreppet tid då! HAHAHA!


Finns säkert mer jag saknar. Typ att bajsa ifred, äta min mat ifred... Såna saker. Men om lycka mäts i ekonomiska och lite mer ego-grejer ja, då förstår jag verkligen hur barnfria par/individer skattar sig själva lyckligare än barnbegåvade par/individer. Verkligen. I såna fall är en rent av olycklig efter att ha skaffat barn. Ibland undrar jag just VAD med barn som lockade mig till fler än en. Det var i alla fall inte tanken på att be dom sluta slåss i badbaljan 711 gånger på en kvart...

Vad saknar du?

Visa fler inlägg