Vaknar aldrig ledsen

MOBILINLÄGG:

Det har slagit mig några gånger att lillasyster, so far, aldrig vaknat ledsen. Jag har aldrig behövt springa till henne pga gallskrikande när hon vaknar efter en sömnperiod. Självklart skriker hon de gånger det tagit mig för lång tid att ta mig till henne, hon är ju inte dum. Men till skillnad från framför allt storebror så är inte skrikandet det första hon gör.

Storebror somnade illvrålandes, och vaknade likaså. Idag förstår jag ju att vi förmodligen inte kunde läsa hans signaler så bra, eller att han helt enkelt inte var så tydlig. Oklart vad. Han är vårt första barn = försökskanin. Förmodligen var han ibland inte trött alls, eller övertrött. Han fick skrika sig till sömns, ej ensam,  många gånger. Lillebror minns jag inte... Vilket är så märkligt. Är det kanske för att han var så "alldaglig"? Att han varken skrek hela tiden eller var tyst hela tiden? Men lillasyster... Hon pratar jämt. Jollrar all vaken tid. Ler hela tiden och är väldigt "med". Mycket social och verkligen intresserad av sin omgivning, främst bröderna. Som nämnt tidigare gnäller/skriker hon av två orsaker: Hunger (sällan pga stoppar bröstet i munnen på henne ofta) samt trötthet. Trötthet är oftast orsaken... Jag känner i hennes kropp att det är dags att vagga/amma/vagna till sömns, och hon gäspar varje gång.

Vagnen är mitt safecard med henne. Alltid. Somnar hon inte/ökar gnällvolymen i vagnen är det inte sova hon vill. Så lätt är det att tolka henne. Förmodligen var inte storebror heller trött, eller så ville han ha sällskap, när han skrek i vagnen. Men jag bestämde ofta att han SKULLE sova och drog vagnen till han så gjorde. Lillasyster somnar också gärna jättegott liggandes på min arm medan jag vaggar henne och sjunger. Ofta har vi ögonkontakt till hon sluter sina, med ett leende. Varje kväll tittar vi på varandra till hon somnar... Jag hoppas på att få göra det många år till. 

BVC berömmer mig för den fina kontakt jag ger min dotter. Jag får också beröm för hur lyhörd och uppmärksam jag är gentemot dom stora barnen. Att jag markerar för dom att dom alltid är viktigast genom att aktivt lyssna på deras ord. Jag sörjer stundvis, om än mycket kort, att jag inte hade den kontakt jag har med lillasyster med dom som små... Med lillasyster sker allt så naturligt, så instinktivt. Jag VILL ha henne nära, jag ser det inte som ett plågsamt jobb (fast jag slipper henne gärna en stund när jag får chansen). Jag VILL ligga med henne i sängen och mysa på kvällarna. Bästa stunden är när jag lägger henne i sängen och klär av mig och säger "Ska vi sova nu?" och hela hennes knubbiga kropp sprallar av glädje. Det gjorde lillebror med. Jag känner igen mycket av honom i henne, framför allt kring amningen. Det var liksom det han och jag hade tillsammans. Storebror var jag bara arg på... På nåt sätt. Tog om hand av ren plikt. Viktig plikt, men ändå plikt. Idag gör det ont i hjärtat. Såklart.

Jag är livrädd för att glömma lillasyster också. Jag minns inte storebror. Jag minns delar av lillebror. Tänk om jag glömmer detta med lillasyster också? Jag vill etsa fast minnet av hennes leende som en tremånaders i mitt huvud för all framtid. Hon är vacker min dotter. Det har alla mina bebisar varit. Att förstå att jag inte kommer att minnas nån av dom så som jag önskar för resten av mitt liv gör mig ledsen. Jag hoppas att det är deras leenden som bebisar jag kommer att se det sista jag ser innan mitt liv är slut. Det finns inget alls i världen som gjort mig lyckligare än just dom ögonblicken. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv för den bajsiga starten jag och storebror, och delvis lillebror, hade? Jag har accepterar att det var så det var och att jag ta mig fan kämpade allt jag hade där och då för oss. Men fy vad jag sörjer, och alltid kommer att sörja. Än mer nu när jag faktiskt upplever nåt jag aldrig upplevt med en bebis förr... Det här som lillasyster får av mig, det är nåt ALLA mina barn borde ha fått. Jag önskar att jag kunde backa tiden men få ta med all den erfarenhet och kunskap jag har om mig själv som förälder. En do over.

Nej jag tror inte att lillasyster aldrig vaknar skrikandes pga jag är så fantastisk mamma denna gång. Jag tror att hennes personlighetsdrag helt enkelt är lugnare än mina två söners. Storebror är en högkänslig introvert individ, herregud pojken grät om ett barn i lekparken grät och i somras vägrade han gå till lekparken pga "för mycket folk där". Sån är han. Han vaknar fortfarande extremt ledsen ibland, och han somnar fortfarande hållandes i våra händer. Lillebror är wild and crazy som person. Utåtriktad. Pratar med främlingar på badhuset och drar med sin bror i detta (därför viktigt för oss att dom skolas in ihop). Han är också känslosam men inte lika mottaglig för andras känslor, mer egocentrisk kanske. Fast ändå inte. Är jag ledsen är han den förste att komma fram och be om ursäkt (trots inte hans fel) samt ge mig en kram men jag måste verkligen vara tokledsen för att han ska märka det. Storebror står längre bort och ser oroad ut, och kan fråga om jag är ledsen/arg spontant utan synlig (tror jag) orsak. Däremot kan jag absolut tänka mig att lillasyster är tryggare pga mitt fantastiska moderskap denna gång. Storebror hjälptes knappast i sin högkänslighet av en deprimerad mamma... Och lillebror drabbadas av henne också. Lika rädd som jag är för att inte minnas mina barn som bebisar är jag för att återfalla i depression. Om jag kan rädda ett av tre barn från den mamman får jag vara nöjd. Man är inte nödvödigtvis en dålig förälder pga deprimerad, jag har alltid varit en bra förälder. Alltid siktat på att mina barns bästa ska gå först och verkligen kämpat för att det så ska vara också, plöjt timtal med utvecklingspsykologi och anknytning. Men jag inbillar mig inte att jag dolt det så bra att dom inte färgats av det... Lillasyster vill jag helst ska slippa, liksom jag inte vill hamna där igen å mina "stora" barns vägnar.

Vi får se vem hon tänker bli min bebis. En sak är i alla fall säker. Hennes start i livet är mycket mer harmonisk än den hennes bröder fått, trots att jag denna gång stått ensam med tre hemma. Om jag kunnat göra en do over hade jag sett till att inget av mina spädbarn någonsin känt sig ensamma. För det, det vet jag att lillasyster inte gör. Därför behöver hon inte skrika.