På min nivå

Jag är lite halvirriterad på mig själv. Sådär lagom sur och trött. Förr var jag politiskt engagerad, tog debatter och var med i diskussioner. Fackligt involverad, brann för saker och slogs för kvinnors rätt. Nu... Ja nej. Nu lutar jag mig gärna tillbaka och låter andra ta smällarna pga orkar inte. Helt enkelt. Och när Trump la sig i presidentvalet i USA gick liksom luften ur mig, jag förstod att han skulle vinna precis om jag förstod att SD skulle glida in i riksdagen. Nåt är skevt med världen och jag orkar inte. Så jag gömmer mig istället.
 
Det är samma med feminismen. Jag ser mig som feminist. Jag driver gärna med patriarkatet, skämtar om att min dotters celluliter är söta men inte mina när folk nyper henne i valkarna och kallar henne söt. Jag säger ifrån när män drar sexistiska skämt och försöker höja mina kvinnor genom att få dom att se att det dom gör, den dom är, är av betydelse. Jag uppfostrar mina söner att inte slåss, lyssna när andra säger nej och blir asförbannad när deras beteende ursäktas med att dom är pojkar. Jag kommer kämpa för att dom ska visa kvinnor respekt, se på mig som en jämlik. Men där stannar det. Jag för inte ens den kampen online/i sociala medier. Jag orkar inte. Och det. Det gör mig arg på mig själv. Men jag orkar inte vara så arg att jag tar tag i det heller. Jag är trött helt enkelt, och det känns hopplöst.
 
Folk dör i Syrien och andra delar av världen och vi, vi stänger gränserna. Jag bor i vit rik kommun i Stockholms skärgård och här har det slagits upp 2-årsboenden för människors om fått asyl i behov av boende. Det suras det om. Dessa människor ställs mot svenska ungdomar som minsann är utan boenden (som ALDRIG gått med på att bo som dessa människor) och pensionärer som behöver bo utanför sitt hem pga det renoveras, alltså det RENOVERAS. Här råder blå politik. Villorna går loss på minst 4-5 miljoner kronor (vi har ingen lyxvilla men den är värderad till minst fyra miljoner), gärna 12 miljoner och uppåt mot strandkanterna. Men ändå saknas förståndet bland dessa individer. Det är mycket som är skevt men rasism behövs verkligen inte här, vi blir för fan inte ens utsatta för andra än kritvita svenskar ju! Och själv tycker jag det är synd att mina barn i princip aldrig kommer träffa en individ som inte ser ut och pratar som dom, men inte heller tänker jag placera dom i förskola/skola i mer utsatt område... Så skenhelig. Så trött.
 
Nej hopplöshet är väl det jag egentligen känner. Vad spelar det för roll vad jag gör eller hur mycket jag skrikande säger ifrån när till och med släkt vid middagar pratar om "skäggbarn" och sprider idioti som om det vore fakta? Jag blir så extremt ledsen för hur mycket jag än vrålar så sitter ändå SD i regeringsposition trots att dom också sprider idioti som fakta, och folk går på det. För fan en man som baserar ALLT i sitt liv på vad han sett på TV är president, PRESIDENT, i ett helt jävla land för Guds skull!! HUR spelar nåt jag gör roll!?
 
Så jag orkar inte. Jag orkar varken föra kvinnokamp, facklig kamp, kamp mot rasism och förtryck eller kampen mot släkten. Jag orkar bara inte. Jag "gömmer mig" bakom tankar kring föräldraskapet, vardagen och söta bilder (tycker jag) på min dotter. Jag luktar på hennes mage och ler som svar på hennes leende varje morgon och försöker trycka undan att hon redan på förskolan kommer förstå att hon är sämre än pojkar... Jag vill liksom inte sörja det redan nu. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte förstå att mina söner om några år, kanske redan i år, kommer bli retade pga tycker om rosa och sen få lära sig att flickor det kan dom bara ta för sig av. Hur dom vill. Jag blundar så jävla hårt. Och så miljön... Ekologisk mat, plastbanta, ullkläder, odla själv, återvinning... DET ÄR SÅ MYCKET!! Hur jag än gör räcker det ju fan inte.
 
Och så har jag valt att sätta tre barn på jorden... Jag borde slåss mer, och hårdare. Och det är väl det som irriterar mig.
 
Storebror
#1 - - Therese:

Samma här...orkar inte diskutera för det är inga som förstår mig. Iaf inga män. Har insett att det är mkt som måste förändras och det är tyvärr inte i denna generation det kommer ske.

Blir bara arg så jag väljer att uppfostra barnen efter min tro.

Senast i veckan skrattade min chef åt mig när jag förklarade hur jag kommer uppfostra en son. Att jag kommer göra så att han blir mobbad. Är tyvärr där problemet ligger. Hos vuxna idiotiska män.

#2 - - Kristina:

Åh, känner samma sak till punkt och pricka!!!!!!!!!!! Vill gömma mig någon stans pga allt skevt. Tänker varje dag på mina döttrar och hur det kommer bli.... ett tag hade jag kraft och ork, nu är den på noll förutom några feministiska rants här hemma inför min man... men jag varvar att känna mig handlingsförlamad till att bli svinförbannad och driftig, så inväntar det senare..

Jag är socionom och möter många barn och kvinnor som är utsatta för våld i mitt jobb, men i min nuvarande yrkesroll känner jag inte att jag gör tillräckligt för dem. Har bestämt mig att söka mig till nytt jobb efter föräldraledighet för att jobba för kvinnor och barn utsatta för våld. DET känns i alla fall bra, att ha tagit det beslutet.

#3 - - Astrid:

Samma här!

Det är en generationsgrej. Intalar jag mig. Puckona måste bort från arbetslivet och rösträtt. Sen kommer den förändring vi driver bli verklighet. I keep telling myself.

#4 - - EA:

Här är ytterligare en som gömmer sig pga orkar inte. Blir mörkrädd när jag ser vad som pågår därute i världen. Vilken slags framtid kommer våra barn ha??
Jag har läst din blogg ända sedan B var bebis tror jag (har för närvarande noll minne, börjar undra om min hjärna har smitit iväg till en annan planet). Efter allt ditt kämpandet med anknytning och förlossningsdepression, så är det riktigt härligt att få läsa om hur du älskar Liva och njuter av henne. och ja, hon är supergullig! 😍
Jag har märkt, att du inte verkar ha samma kämparanda kvar för närvarande, men är det så konstigt? Tre småbarn, jättebrist på sömn, foglossning, ryggont, magsjuka, och allt det andra som du måste dras med. Ingen undran om du inte orkar kämpa just nu. Men gnistan finns kvar! Tankarna finns ju kvar. Jag skulle verkligen bli förvånad om inte du skulle vara fullt aktiv på dina utvalda kämparfronter igen om bara några år.
Vad gäller barnen så tror jag, att det framförallt är viktigt att förmedla till dem att de är viktiga och värdefulla som de personer de är. Att de helt oberoende av hudfärg/hårfärg/älsklingsfärg/kön kan åstadkomma vad de vill. Att ni som föräldrar kommer att stötta dem helt och hållet. Det var det bästa mina föräldrar gjorde för mig och mina syskon.
Mvh, en som vuxit upp i Schweiz där jämställdhet fortfarande år 2017 är lååångt ifrån verkligheten
Men jag skulle aldrig drömma om att låta det hindra mig. Eller mina barn Finn (5) och Matilda (18 m)
Kram på dig My, jag tycker du är grym!

#5 - - Natalia:

Jag tänker som så att ibland måste man få fokusera på sitt eget, det finns fler som tar kampen.
Jag roar mig med att ha diskussioner med antifeminister ganska ofta. Jag kan va lite arg åt dig också.

För några år sen hade jag sån världsångest för allt du räknat upp i inlägget. Det höll på att ta kål på mig. Jag blev nästan passiv för jag visste inte vart jag skulle börja. Efter ett tag fick jag göra något åt set där. Så nu har jag ett fåtal fokusområden och hoppas det finna folk till de andra områdena. Jag kan ej mer en så.