Korskrypande

MOBILINLÄGG:

Ja vad ska jag säga? Jag har ju en del oro kring den här inskolningen. Allt från att dom ska bli retade, att dom inte ska trivas osv osv till hur många timmar som är lagom till hur dom kommer att må. Tankarna är många. Men häromdagen slog andra känslor ner som en bomb och jag måste nu krypa till korset och erkänna att alla tankar absolut inte har med barnen att göra utan några faktiskt enbart med mig.

Jag har ju tidigare tänkt, med lite skämtsamt allvar, kring vad i hela jag ska syssla med på dagarna nu framöver. Jag inser dock nu att jag menar mer allvar med den frågan än det hittills låtit. Alltså... I 3,5 års tid har jag varje dag (med några undantag) befunnit mig i sällskap med mina barn. Vi har besökt museum, varit på öppna förskolan (vi har ju levt med ett visst schema), lekt i lekparker, utforskar skogen, lekt med vänner med mera med mera. Nu ändras det. JAG blir ensam. Med en bebis. Och vi blir låsta. Ack så låsta.

Jag längtar visserligen också efter denna ensamhet. Annars hade dom inte skolats in nu. Eller, det kanske dom visst det gjort pga på den förskola vi valt finns en ren 5-års grupp. Storebror flyttas ju till den ett år innan lillebror och jag vill att dom skolas in tillsammans innan separation OCH dom behöver gå i förskolan för att senare få plats i den skolan. Så... Men ändå. Trots en längtan efter barnvagnspromenader och ligga i sängen och slappa med lillasyster så känns det skrämmande på något sätt. Här har saker varit på ett visst sätt i 4 års tid, nu ska det ändras. Och... Jag gillar verkligen inte bebisar. Jag älskar lillasyster och så, men att gå så långt till att det är mysigt att kånka runt på henne tänker jag inte göra. Det jag och barnen sysslat med på dagarna har också varit min sociala stimulans, min tid med andra vuxna. Nu försvinner även det. Barnen kommer att schemaläggas så att delar av vårt tidigare liv ändå hinns med... Men ändå. Klart mindre socialiserande för mig.

Det jag sörjer mest är inte deras förskolestart á la så synd om barnen. Jag har aldrig ogillat förskolan, jag har bara starkt ifrågasatt vart idén om att ettåringar och tvååringar skulle behöva så mycket stimulans på dagarna att en förskolegrupp är bättre än mamma och pappa, eller annan nära person, kommer från. För den är bananas. Det är helt absurt att folk på riktigt rådde oss att skola in storebror 14 månader gammal istället för att få vara hemma med oss, pga "behöver förskolan för att utvecklas". Så snett. Miljön på förskolan är också under all kritik, även den mina barn ska befinna sig i. 18 barn. Alltså ARTON 3- och 4-åringar på en ganska liten yta och tre pedagoger, endast tre vuxna (även med andra uppgifter). Det är inte sunt. Därför vill jag ha så kort jävla tid som möjligt, och ska så ha också. Barn behöver inte förskolan. Vi föräldrar behöver den. Det jag sörjer mest är alltså helt enkelt att en era (dramatikus) är slut och att jag ger mig in på okänd mark. Nåt jag nog hela mitt liv tyckt varit enormt jobbigt men utvecklat än mer jobbiga känslor inför sedan förlossningsdepressionen. Avsaknade av kontroll liksom. När storebror var bebis slogs jag stenhårt för att ha kontroll (klockade sömn och skulle ha schema och rutiner på allt) så till den grad att jag höll på att gå under. Och, jag känner inte pedagogerna. Jag litar inte på dom en sekund. Tillit behöver i alla fall jag lite mer tid än "hej" vid två möten för att bygga och jag kommer för alltid ha svårt för pedagoger som propsar på mer tid på förskolan än hemma... Alltid. Nu tycks ju dessa pedagoger enbart tala om inskolningsperioden, så hoppas vi är mer överens om vart barnen ska vara mest senare när barnen är varma i kläderna och hemma i barngrupp samt med de vuxna där.

Nåväl. Vännerna vars hemmabarn är inskolade sedan hösten säger alla att jag kommer att finna tid att fylla timmarna med så småningom men håller med om semesterkänslan av att "bara" ha ett eller två barn (en även tre) hemma numer. Jag funderar lite sött på att träna, men allt beror på huruvida lillasyster tänker ha någon sorts vettig och mer kontinuerlig sovperiod just när brorsorna befinner sig på förskolan eller ej. Att vi ska gå en timme med vagn är redan klart. Kanske vi kan sova en sväng ihop också. Oh jag saknar dagsömnen med barnen! Inte för att jag just nu är så sliten och trött utan för att det var/är så mysigt!! Älskar att dagsova. Det ska vi definitivt göra! Jag vet inte... Svårt är det i alla fall när saker förändras och när alla känslor är dubbla. Pepp och glatt inför möjligheten att få den där tiden själv och för att barnen får nåt som bara är deras, och fler kompisar. Sorgset och skrämmande inför ensamhet och att på nåt sätt tappa "meningen" med dagarna... Annars när man skolar in är väl det inför jobb liksom, inför att fylla dagar med annat. Nu skolas det in för att... Ja. Fortsätta med det jag gjort men utan dom, utan meningen med hemmatiden. Tokigt värre.

Time will tell. Grundkänslan är ändå mest pepp, har hela tiden varit. Det är förmodligen sunt att också känna att en inte har nåt att göra lite då och då, och jag är ju vuxen någonstans så nåt lär jag komma på att ros mig med medan barnen roar sig med sitt.


#1 - - Anonym:

Om du känner att korta dagar men längre inskolningstid så tycker jag du ska försöka få dem att tänka om. Om jag tolkat dig rätt. Korta dagar gör inskolningen mer lustfylld för att barnen orkar mer och det blir på så vis mer positivt.

Svar: Dom tillämpar den populäre 3-dagarsinskolningen där barnen går med sin förälder 9-14 tre dagar och lämnas den fjärde. Det ska tydligen vara fantastiskt bra och sällan problematiskt. Vi har två veckor, plus mer, till förfogande vid en inskolning så vi får se hur det går. Jag är inget fan av 3-dagars och har hittills hittat noll forskning som säger varför det är fantastiskt bra. Pedagogerna är förberedda på att vi inte kommer att lämna så länge barnen säger nej. Barnen är förberedda på att pappa, som ska skola in, kommer att lämna dom en dag. Att det är själva poängen med förskolan - man är där och leker utan mamma och pappa. Vi tänker ge förskolan sin grej vecka ett, men inte lämna dag 4 om barnen visar oro. Veckan efter vill vi köra vår grej och då tänker vi oss kortare dagar och låta inskolningen ta den tid det tar helt enkelt. Vi har så mkt föräldradagar så tid finns ☺ Tack för tips!
Ilskna Mamman

#2 - - Klara:

Vi bor i en kommun där 15-timmars regeln gäller, alltså storasyskon går 9-14 tis-tors om föräldrarna är hemma med syskon. så bra om du frågar mig! Vi skolade in när storasyster var 21 månader, vi fick skola in i 3 veckor!! Hon är otroligt stark i sin personlighet och har väldigt stor integritet.. Lycka till med inskolningen kommer nog gå kanon, dels är killarna lite äldre och sen verkar dom trygga och stabil, plus att dom har varandra! Kram

Svar: Vi har rättt till 25 timmar, men har absolut inte det behovet så kommer stanna på 15. Tänker att barnen kommer hinna vara på "jobbet" (i skolmiljö) nog mycket i sina liv senare ändå, kan spara dom det nu. Nästa år kanske vi måste jobba heltid båda två osv osv. Vår tanke är mån-ons, resterande dagar är vi hemma båda två (föräldrar alltså) så det känns bara tokigt att lämna bort dom. Förskolan rekommenderar dock även torsdag i början så två timmar får dom då, max. Efter 11:00 har vi annat planerat då och varje fredag simmar dom med sin pappa ☺ Vi kommer skola in så länge det behövs! Jag vet inte vart 3-dagarsidén kommer från men den är långt ifrån förankrad i vetenskap och i princip enbart poppis här i Sthlm. Jag förespråkar individanpassad inskolning, så som jag förespråkar allt individanpassat! Tack för peppen och input!! Försöker tänka att SÅ många barn är inskolade, mina lär överleva det också 🙈 Ska bli oerhört spännande att höra vad dom säger imorrn efter första dagen! Kramen ❤
Ilskna Mamman