Inskolningsstaus

Jag vet att ni alla undrar (läs: detta är det största som pågår i våra liv just nu) så jag måste ju uppdatera er!!


De första tre dagarna var pappan med barnen hela dagarna, 9-14. Storebror mjuknade mycket tidigare än lillebror, tacksam för allt jobb pedagogen lagt, och lägger, på honom. Dag fyra, så som önskat av pedagogerna, lämnades dom mitt i en lek med tågbanan efter en timme tillsammans... Pedagogen ringde vid barnens vila och berättade hur det gått och läget. Båda barnen hade vinkat glatt åt sin far när han gick (han hade inte gått annars). På vägen hem igår, dag fyra, tyckte storebror att vi imorgon (alltså idag) ju kunde gå direkt pga "det var ju inte farlig att vara på förskolan ensam".

Idag, dag fem, har kommit och gått. Vid lämning imorse skulle barnen direkt ut för lek och storebror hade så bråttom att han inte ens hann säga hejdå till oss. Lillebror däremot såsade lite moloken iväg. Såg ledsen ut men uttryckte ingen sorg och började prata med en pedagog som mötte upp honom. Vi vinkade och sa att vi kommer sen, och så gick vi. Jag ledsen pga att lillebror eventuellt är ledsen... Varit min oro hela dagen. Vid hämtning pratade vi lite lillebror och jag och han tycker "det är roligt när ni går" och "är inte ledsen en enda gång på dagen". Så... Dåså. Inskolningen går, so far, bra. Helt enkelt. Antar jag.

Det finns ju dock det där med smekmånad och människor som vittnar om bakslag och senare sorg, när inskolningen känns klar... Så ännu känns det inte som att jag helt kan slappna av. Inte för att avslappnad är min grej ändå...