Hemmafrun

I feministiska sammanhang har folk, andra kvinnor såklart, ofta föraktfullt kallat mig för Hemmafru. Alltså som ett skällsord. Detta för att jag valt att mina barn inte ska skolas in före tre års ålder (i efterhand gärna fyra år, det går sådär för lillebror och det är ålderskillnaden som gör det), för att jag inte trivs med att hänge mitt liv åt en arbetsplats och för att jag... Ja... Skaffat barn I guess? Jag har aldrig riktigt tagit åt mig. Dels anser jag att whatever makes people happy, oavsett kön, är väl det folk ska få göra (jag är trots det medveten om problematiken med kvinnor hemma vs män på jobbet) och jag ser inte ordet Hemmafru som nåt negativt, eller som ett skällsord. Men viktigast av allt - jag har aldrig känt mig som en klassisk Hemmafru trots att jag varit, och är, hemma.
 
"En hemmafru är en gift kvinna, vars huvudsakliga sysselsättning är arbete i hemmet med barnomsorg och hushållsarbete. En hemmafru är således inte förvärvsarbetande utanför hemmet och hushållets monetära inkomst kommer vanligen från maken." - Alles vår Wikipedia.
 
Jag har hela tiden stått med en utbildning och ett jobb bakom ryggen. Jag har hela tiden, fram till oktober förra året, haft en egen inkomst (som jag dessutom klarat mig på). Jag sysslar inte i huvudsak med hushållsarbete utan min huvudsakliga syssla har varit att ta hand om våra barn. Saken är väl den att vi värderar hemarbetet högre än förvärsarbetet i vår familj. Förvärsarbetet är ett nödvändigt ont för att kunna betala räkningarna, för att kunna leva. Det arbete som vi ser som det viktigaste, det med högst status, är det som sker hemma. Med barnen. Inte om disken är diskad eller tvätten tömd utan att barnen har haft en bra dag. Samhällets syn är ju då alltså tvärtom. Förvärsarbetet är det som är högt klassat och det som sker i hemmet är blaha, blaha. Ovärt och löjligt. Att arbeta utanför hemmet är viktigt och sägs ge en allt en behöver i livet. Hemma är oviktigt, det ska bara vara nåt som ska fungera så att arbetet utanför hemmet blir smidigast möjligt. Antar att min syn på livet inte riktigt stämmer överens med samhällets syn, och det har det faktiskt aldrig gjort.
 
Jag har arbetat sedan jag var 14-15 år gammal (blir 32 i år), med allt möjligt. Turistvärd på stor turistattraktion i min hemstad, lokalvårdare av olika slag, i butik, som undersköterska, på en plastindustri med mera med mera. 2010 tog jag min examen som sjuksköterska och har sedan dess, förutom ett kort inhopp i butik sommaren 2015, arbetat som det. Jag har ALDRIG trivts med att arbeta. Jag har trivits på arbetsplatser och arbetar alltid med 100% hängivenhet och vill göra bra ifrån mig men själva grejen med tider att passa och en chef som ska bestämma när jag får ha semester eller ej har aldrig varit min grej. Det kryper i kroppen av att tänka på det. Men som god feminist, innan barnen föddes, var ju nåt annat än att satsa på karriär otänkbart! Jag är alltså i grund och botten en av dom där parasiterna som vissa säger om dom där som inte ser det som sin plikt att betala massa skatt och jobba arslet av sig för att få ta del av samhället. Jag VILL vara hemma. Jag slipper gärna arbeta utanför hemmet. Jag tar mig den rätten med våra barn pga burit och fött dom, helt enkelt.
 
Men det som mest gör att jag inte är en hemamfru är att jag varken handlar, lagar mat eller servar min "make". Han får sköta sina egna grejer. Jag tar hand om barnen och det är mer än ett heltidsjobb, jag jobbar dygnet runt med den saken. När han kommer hem grejar han middag, disk OCH tar hand om barnen. Då har jag min "rast", eller halvrast kan man ju då säga eftersom jag inte direkt försvinner i tomma intet. När vi är lediga tillsammans städar vi och tvättar vi, därmellan är jag bara med barnen. Liksom han bara är på sitt jobb. För oss fungerar det utmärkt. Jag är inte någon hemmafru, men jag är hemma med barnen. Alltså i min värld, vilket är den enda som räknas för mitt välmående. I andras ögon är jag säkert en hemmafru, men en jävligt lat sådan.
 
Nu däremot, med dom stora barnen på förskola och bebisen hemma så blir jag mer hemmafru så som jag ser på det. Jag har plötslig tid att dammsuga, för även om mitt fokus och mitt jobb är lillasyster så sover ju hon 20 minuter här och där och jag har verkligen inte ro i kroppen, efter alla år av 110km/h, att bara sitta ner då. Nej men då KAN jag ju tvätta, och jag KAN ju dra dammsugaren en sväng. Oj hoppsan här KAN jag ju gå igenom garderoben och städa barnens rum... Jag har helt enkelt för få barn hemma idag för att vara hemmafrun som jobbar med barnen, nu är jag hemmafrun med bebis som jobbar med hushållet för hon är inte så himla mycket jobb med... Hur ska jag nu se på mig själv då?