Gnälldagar

MOBILINLÄGG:

Jag är inne på dygn fem av att inte få behålla nåt jag stoppar i munnen. Jag har gått ner två kilo och är matt. Trött fysiskt. Orkar inte bära lillasyster och kan omöjligt vara vaken mer än någon timme åt gången, den timmen mestadels spenderad på toaletten... Alla är frustrerade.

Storebror är också dålig så han är ledsen en hel del, och gnäller än mer. Lillebror är frisk och kry så han är rastlös och en rastlös lillebror betyder trasigt hem. Fadern i huset försöker rodda bebis och bröder så gott han kan men bebis typ hatar honom. Som hon skriker så fort han tar i henne, och som hon ler åt honom sittande i mitt knä. På säkert avstånd. Hennes skrikande gör honom såklart frustrerad. Han måste ha henne. Jag orkar inte... Så han gnäller massor han också, främst på lillebror som gör sitt bästa med att må så bra men vara kedjad till att vi andra mår skit och en pappa inlåst hemma pga bebis som behöver sin mamma, en mamma som inte kan ta hand om henne. Hängde ni med? Dom har i alla fall kunnat vara ute lite i solen lillebror och la sambo, med bebis i vagn.

Det gör mig ledsen min sambos kritik av barnen. Han har malt på nu ganska länge... Först hemma 14 dagar pga inskolning. Sen hemma pga VAB. Nu hemma pga schemaledig/föräldraledig. Det finns en orsak till att han inte är den som är hemma heltid med våra barn mer än att jag inte vill jobba heltid. Han kan inte hantera det helt enkelt. Jag upplever, för han vet inte själv vid fråga, att han blir så uttråkad att han blir arg. Och så får barnen skit. Han leker mer med barnen än jag någonsin gjort, och kommer göra, men han gör inget egentligen. Jag och barnen är utomhus, målar, degar, går på öppna förskolan osv osv. Jag har en plan för varje dag och varje vecka. Han jobbar inte så. Och dagarna går. Irritationen växer och så tas det ut på ungarna som absolut är små plågor ofta men det är liksom deras grej. Jag är myyyhyyycket bättre än han på vardagen med knoddsen. Halvåret han var hemma med oss blev han också seg och irriterad på. Han är en social varelse helt enkelt, trivs med att gå utanför dörren. I am not.

Hursomhelst. Det är jobbigt att ligga i sovrummet eller annan valfri plats och höra honom skälla på allt barnen gör. Främst lillebror. Det känns ibland som att det barnet inte behöver skit i onödan pga får så fruktansvärt mycket skit av vikt ofta. Eller det är så helt enkelt. Lillebror gör en del tokiga saker just nu. Typ kastar kulor på fönstrena, doppar saker i toalettstolen osv osv. Att han då klättrar lite över soffkanten kaaaaaaaanske inte behöver kommenteras. Han gör liksom aldrig rätt det där barnet. Det tror jag är väldigt tungt att bära så jag håller käft om obetydligt skit, sambon maler på. Jag är dock mina barns försvarare så idag, i en kraftsamling, höjde jag ganska elakt rösten åt min sambo inför våra barn och meddelade vad jag tyckte om hans humör. Dom ska banne mig veta att mamma och pappa minsann inte alls alltid har rätt att vara otrevliga. Det tog skruv. Mycket mindre onödigt jävla gnäll på barnen sedan dess. Det är fasiken inte deras fel att jag är sjuk så han måste vara hemma, och själv ska jag såklart också få slappna av i min sjukdom och få vara sjuk ifred. Vilket jag inte kan när jag konstant får lyssna på gnäll. När jag av hela mitt hjärta känner att vi sjutton mobbar lillebror!

Nåväl. I helgen ska han få komma iväg på match han jag lever ihop med. Rastas lite. Jag hoppas på, vilket jag gjort varje dag sedan i måndags, att få må bättre snart så att vår vardag kan återgå. Barnen vill till förskolan på måndag (storebror blev ledsen i måndags när han inte fick gå) och jag vill kunna behålla mat och sluta bo på toaletten. Låt oss tumma för att this was it för våren och sommaren 2017. Så kan vi ta nya sjukdomar från september och framåt resten av året sen!