Ett normalt liv

MOBILINLÄGG:

Egentligen har jag väl aldrig levt ett onormalt liv. Det där med förlossningsdepressioner, pseudotvillingar och strävan efter ett nära föräldraskap med längre amningsperiod och hemmahållande av små barn är liksom inget unikt i sig. Förlossningsdepressioner drabbar väl 10-15% av alla nyförlösta, strävan efter ett lyhört föräldraskap (i kontrast till det auktoritära) ökar och pseudotvillingar finns det gott om. Men inuti mig känner jag mig mer "normal" idag.

Idag avslutade vi kontakten vi haft med BUP i princip sedan storebror var några månader gammal. Då handlade ju såklart kontakten om mina anknytningsproblem till honom, saker kring vår start kan än idag få det att tåras i mina ögon. En sorg för evigt. Sedan handlade kontakten om risken för djupare/vidare depression vid lillebrors födelse och nu då handlade den såklart om risken vid lillasysters födelse. Däremellan har vi också diskuterat lillebrors fantastiska humör... Men idag avslutades det alltså. Jag ska inga fler barn ha och jag älskar lillasyster. Jag är lycklig. Inget kring henne, eller mina andra två barn, känns längre tungt. Storebrors ankomst till vår värld bröt ner mig totalt. Kampen jag fört sedan dess har gett mig styrka och en enorm, ENORM, erfarenhet och kunskap om mig själv som mamma vilket då lett till att lillebror fick en bättre start och lillasyster en start by the book. Jag är en så jävla grym bebismamma just nu! Inte bara vaggar jag och bär och sjunger och ler pga plikt (så som med storebror och lillebror pga älskade, och älskar, dom över allt annat), jag trivs med det också!! Lillasyster och jag har en massa konversationer tillsammans och vi dansar en hel del på dagarna. Saker min sambo gjorde med våra söner när dom var små. Alltså ögonkontakten jag har med lillasyster, det knastrar om oss. ALDRIG upplevt detta förr.

Eh nej. Bebistiden och bebisar är fortfarande inte roligt och tiden går så jäääääääävla långsamt. Hon har liksom kämpat med sina händer i veckor nu utan resultat (hon ser fortfarande asförvånad ut när hennes hand dyker upp framför ögonen, varje dag flera gånger om dagen) och jag fortsätter tänka att jag ska ge henne mat och sätta henne på diverse platser för att direkt komma på att hon ju fan inte kan äta nåt och suger på att sitta. Men det känns inte tungt att ta hand om henne och svara på hennes behov, vad dom nu är pga gnäller all vaken tid... Men det vet jag kommer gå över om en kanske 3-4 år. Hennes bröder är ganska trevliga just nu faktiskt. Och dom kan både gå, stå och kontrollera sina händer! It will happen! Jag tycker om att ta hand om henne. Men jag ska erkänna att jag ofta bara väntar på att hon ska bli trött igen så jag får vara ifred. Sån är jag helt enkelt. Jag är så fruktansvärt bra mamma ändå!

Så. Ingen förlossningsdepression denna gång, och kärlekskänslor tidigare än bebis ett halvår gammal. Applåder till den framgången, för Gud vet hur jag slagits för detta. Inte heller har jag längre hemmabarn. Och ärligt är det så jävla skönt att veta att kommentarerna om hur synd det är om mina barn som hindras att utvecklas, försvarstalen kring varför dom inte skolats in och irritationen från andra pga kunnat ha barnen hemma länge ska bli SÅ skönt att slippa. Jag ser fram emot sociala sammanhang där jag kan slänga med meningar som börjar med "På barnens förskola..." och ba klargöra för alla att mina barn minsann inte alls hindras att utvecklas! Jag är en god förälder som låter barnen ta del av förskolans magi!! Det gör människor mindre arga, uppenbart. Pseudotvillingarna är äldre också, kampen med att tillgodose bådas behov minskar i och med att dom idag såklart uttrycker sina behov bättre och har bättre förståelse för väntan och att mamma och pappa finns för dom alltid ändå (dom kallades trygga av pedagogen häromdagen). Det enda jag kan tänka mig upprör andra kring mitt föräldraskap idag är att jag fortsätter amma as long as lillasyster vill, alltså i åratal om hennes behov är sådant. Samsovningen, den irriterar! Alla vet ju att det är viktigt för barns självständighet att absolut inte sova med sina föräldrar (föräldrar som ofta samsover med varandra - oh ironin). Sedan förskolestarten har både storebror och lillebror flyttat in till oss igen och jag är enormt lycklig över det, jag som saknar dom varenda timme dom inte är hemma på dagarna (har bara gått lite mer än en vecka så har inte riktigt hittat njutningen än) får ta igen umgänge i sömnen i alla fall (lägger min kropp mellan dom och lillasyster). Ja just, lillasyster ska ju helst vara hemma 3-4 år också. Om ekonomin och viljan tillåter. Men just nu och i alla fall 15 månader framåt kommer ingen ifrågasätta hennes hemmavarande (men av erfarenhet kommer frågorna om inskolningen komma om sisådär 6-7 månader, men hon är köad redan så har täckt upp svar på dom redan nu). Det känns helt enkelt mindre UFO om oss och eftersom vi alla på nåt sätt vill passa in är det också lättnadskänslor som pågår. Kanske till och med tristess...

Vi har dock kämpat för vårt tråkiga Svenssonliv utan drama och djupare tankar än vart vi ska semestra och vad vi ska äta till middag. Mitt välmående smittar av sig på alla, vi har till och med haft samtalsämnen jag och min sambo dessa 14 dagar han befunnit sig hemma för inskolningen av de "stora" barnen. Det var ett tag sedan. Tänka sig. Vi fantiserar om en middag på tu man hand om en sisådär 1,5-2 år (baserat på när storebror och lillebror ville sova borta/ha barnvakt) och vi klurar på renoveringar, hur vi ska dela rummen till barnen senare, sängar, om vi ska sikta på en större familjesäng och vi har till och med börjat skämta med varandra igen. Sådär rått som bara vi kan göra med varandra! Idag la vi eoner av tid på att gå igenom alla månadsutgifter (Jesus ligger ni andra med villa, barn och bil på närmare 30.000kr/månad!?) och vi klurar på att byta försäkringsbolag helt för att spara lite pengar. Riktiga såna där familjevuxengrejer som hittills aldrig prioriterats pga varit inställda på ren och skär överlevnad. Fan jag kom på säkert 5 middagar på affären häromdagen, jag som annars inte ens orkat tänka så långt framåt! Det är så skönt. Så skönt att jag är rädd att det kanske tas ifrån oss igen. Hur lite behövs för att få mig att falla? Hur skört är allt? Jag väljer dock, i glada stunder, att fokusera på att nu, just nu, bara må bra. Och hittills har det funkat att trycka undan oro för att inte må bra igen. Hoppas på för alltid!


#1 - - Madelene:

Du är så otroligt värd detta! Så skönt att läsa detta inlägg och se hur allt är nu jämfört med den första bloggen du skrev. Heja dig! En riktig supermamma!

Svar: Tack! Livet är verkligen helt annorlunda idag, "bara" fyra år senare ❤
Ilskna Mamman

#2 - - Lisa:

Så himla härligt att läsa!
Och btw fick jag en kommentar från kollega idag när jag berättade någonting om avkomman som avslöjade att hon sover i våran säng "åh då blir det inga syskon än på ett tag?!" Ehm, va? Ska vi prata sexliv? Tror att vårt är långt mycket bättre än hennes, men jag blev så paff att någon man träffar typ flera gånger i veckan fortfarande kan förvåna en med en sån urbota dum kommentar! Tänkte på ditt inlägg om att ni har tre barn och samsovit från start och flinade lite för mig själv. Men höll käft. Why?! Men jag blir pryd när två över femtio sitter mittemot och "tycker synd om" mig för att jag "tvingas"/"har för dålig karaktär?" för att tvinga mitt barn att plågas i en egen säng. Åh vad jag ångrar mig! Och vad jag stör mig! Kärring!

Ja, summa summarum. Lång text blev det för ingenting. Men du är inte ensam om korkade kommentarer och att folk ska lägga sig i.
Kram på dig!

Svar: Man kommer alltid på vad man skulle ha svarat efteråt. Så surt. Tänk så tråkigt samliv om det bara och uteslutande kan ske i sängen exakt de tider ens barn ska sova 😬 Kramen!
Ilskna Mamman

#3 - - Kristina:

Fint inlägg, och ni är så värda att må bra !

<3

Svar: Tack ❤ Det är obeskrivligt skönt att känna igen mig själv ☺
Ilskna Mamman