Den här jävla tiden

Jag som fullkomligt älskar (läs: hatar) den här tiden med bebis har delat upp den, för att hålla mig själv frisk, i perioder en bara måste ta sig igenom innan en finner guld. Guld är = ett minst 18 månader gammalt barn som sover på natten och säger vad i hela Guds moders halsbandstrassel som är fel istället för gnäller.

Vi har just, om dagar, passerat månad 0-4. Även av mig kallat Degmånaderna, detta för att barnet mer beter sig som en deg än nåt annat. 0-4 månader är såklart också uppdelat i små etapper. Först är barnet sovande = en bra bebis, en mycket mycket bra bebis. Sen är barnet mer vaket men bidrar inte till nåt, alls = mycket mycket dåligt barn. Sen är barnet än mer vaket men börjar i alla fall fatta lite dygnsrytm och liksom ler åt en, tyvärr pga mer vaken är det ändå inte = ett bra barn. Lite roligare men inte MVG. Och nu då börjar den här tiden jag fasar för sedan jag insåg att den fanns då mitt första barn passerade den - 4-7 månader även, av mig, kallat Ostkroksperioden. Barnet som varken kan sitta eller hålla i saker ordentligt ska inget annat göra än sitta och försöka hålla i saker...................... Mina armar GÅR AV!
 
Det är alltså vad vi gör intensivt just nu. Försöker hålla ostkroken upprätt pga höga skrik om ligger ner. Vi försöker också roa henne med diverse leksaker som hon helt glömmer existerar när dom försvinner ur hennes synfält fastän hon håller i dom. Oh lord. Hon ser ut som en strokedrabbad gammal gybbe; alltid lite förvånad, väldigt tunnt hår och kan inte alls kontrollera varken armar, ben eller händer... Det här är en av de absolut värsta perioderna. Klängmånaderna (också en uppdelning) från 6/7 månader fram till året är PIECE OF CAKE jämfört med Ostkroksperioden. PIECE OF CAKE! Då behöver jag i alla fall inte sitta framåtlutad som en hösäck med ena armen statiskt krampande för att hålla en slapp arg liten kropp från att stupa framlänges och kvävas av sina egna tår, eller sina egna spyor. Den perioden, Klängmånaderna, överlever jag genom sele och/eller sjal, långa promenader och golvliggande ihop. Samt en hel del andas i fyrkant, svordomar och några ilskna "nu drar jag fan härifrån för alltid" medan jag stampar ut ur huset för en 20 minuter innan jag återvänder. Coolers period. Framför allt nu när jag kommer ha, enligt plan, enbart ett barn hemma. Det var lite tufft faktiskt när storebror var 18 månader och lillebror 6 månader (en 18-månaders har också Klängperiod)... Fan vad jag ska ha armarna rakt ner bara slappt hängande när denne Ostkroksperioden är över!
 
Damen väger 6500gram och går alltså upp bra i vikt trots att vi befarade att hon var hungrig här ett tag, mycket kvällsskrikande och fler nattliga uppvak. Storebror gjorde så när han svälte i samma ålder som lillasyster är i nu. 400gram viktuppgång på tre veckor indikerar dock på noll svält, snarare tvärtom. Hon är 60cm lång nu, vår lilleboll. Just nu hade jag dock trivts med hälften av hennes vikt lutad mot min värkande och ömma vänsterarm... Jag försöker mantra för mig själv att det bara handlar om veckor, sen sitter hon. Sen. Sitter. Hon.