Å ena sidan och å andra sidan

Jag har lyft ämnet flera gånger. Alltså nämnt hur allt man som kvinna och mamma gör är fel. Det syns än tydligare i sociala medier just nu. Carin da Silva har typ nyss fått barn. Jag vet inte hur gammal ungen är men det är en bebis under ett år vi pratar om i alla fall. Bara någon månad äldre än lillasyster tror jag. Hon lägger ut en ansökan om barnvakt (på Instagram) pga ska börja jobba snart. Det blir liv i luckan. Tidigare var det liv i luckan pga hon hade äldre barnet på förskolan (ett barn runt lillebrors ålder, om inte äldre) trots hemma med bebis. Som motpol är Claudia Galli Concha som lägger ner all annan verksamhet än mammaverksamheten och som har båda barnen hemma och inte väljer förskola. Också liv i luckan.

Den ena är tragisk som överger sitt barn. Den andra är tragisk som överger sin karriär. Den ena tar inte tillvara på den fantastiska tiden när barnen är små och den andra tar alldeles för mycket av tiden när barnen är små. Hur man än lägger sitt pussel passar aldrig riktigt alla bitar ihop.
 
Jag har inget gemensamt med Carin pga skulle själv inte kunna släppa lillasyster till en barnvakt just nu, släpper henne inte ens till sin pappa just nu pga alltid ledsen med pappa och så ammar vi ju (och nej vi tror inte att deras relation blir bra om han tvingar sig på henne, vi vet att deras relation blir bra om han respekterar henne och visar henne att han går att lita på = ger henne till mig när det är till mig hon vill). Men jag lägger ingen värdering i att hon kan det. Jag har inget jobb jag älskar, och inte heller utgifter som behöver pröjsas, som gör att jag önskar/tvingar mig att släppa henne. Carins orsaker är helt irrelevanta, och ointressanta, och hade jag sedan tidigare haft ett inskolat barn som fått syskon är jag inte alls helt på det klara med att jag skulle ta hem det barnet från förskolan, eller ej (jag tror ju på ankytning och trivs ett barn på förskolan och har varit där ser jag inte hur att dra loss barnet därifrån skulle vara fantastiskt). Claudia däremot känner jag så jävla hårt med. Orden om att hon förvägrar sina barn utveckling, att pappan till hennes barn hindras i sin relation till barnen pga henne (se här). Och mer. ALLT har även jag fått kastat i ansiktet, både in real life samt via den blogg jag skrev då. Mängden skit som skrevs till mig... Jag skulle kunna skriva en bok. Likt Claudia där hon och hennes Manuel, fadern till barnen, valt att hon är den som mest är hemma med barnen rent statistiskt, alltså hon tar dagarna, gör vi (läs här). Det betyder inte att han är helt frånvarande i sina barns liv (hoppas jag). Mina barn har en pappa som kommer hem varje kväll och som varit hemma en extra dag varannan vecka hela deras liv, samt ett halvår när lillebror föddes. Som nu kommer vara hemma varje torsdag och fredag utöver vanlig ledighet (varannan helg och varannan torsdag-fredag) hela år 2017 (om allt går väl). En pappa som är hemma lov och som kan ta 8 veckor semester i sommar. Jag tar flest dagar, men i slutändan är vi hemma ganska jämt men pga räknar inte barnens liv i exakt och enbart de 480 dagar som erbjuds av staten så ser det hemskt ojämt ut. Claudias barnafader trivs hemma OCH på sitt jobb skriver hon. Han har väl nåt behov av det sociala kanske? Liksom min sambo. Jag har inte det. Vi vill ha barnen hemma länge = jag blev och blir hemma mest pga bland annat detta. Och när jag inte ville vara hemma heltid längre tog jag ett jobb och han var hemma (dock utan att ta dagar så det bidrar inte till fin statistik för Sverige - däremot tar han ALL vår VAB så det är ju finemangit!)
 
Jämställdhetskortet dras konstant upp också, liksom hos Claudia. Hur kan hon bara tillåta en så ojämställd bild av hur en relation ska se ut inför sina döttrar!? Jag har till och med fått veta att kvinnor som jag, som ammar längre än ett halvår, enbart gör det pga eget behov. Pga vill hindra mannen från en relation med sitt barn och så vidare idiotiska orsaker bland annat i stil med "du måste känna dig behövd annars har du inget värde"... Jo tack, vi alla ammar ju för att känna oss behövda. Jag tänker alltid att det är människor som inte ammar/ammat som skriver så. Mina söner har en fantastisk relation med sin far idag trots ammade. Liksom lillasyster också lär ha när hon är redo, trots ammar. Pga sambo som både kan städa, tvätta, laga mat och som badar barnen, tvättar barnen, leker med barnen och lägger ALL ledig tid på barnen (faktiskt utför mer hushållssysslor än yours truly) oroar jag mig inte heller för att dom ska tro att kvinnans plats är i hemmet (jag kommer förhoppningsvis också hinna jobba under barnens livstid). Den enda gång jag känner att det är icke jämställt här hemma är när jag bitter pga ammar (vilket händer, bitterheten alltså - amningen är ju konstant) blir kvar hemma när han träffar vänner utan barn. DET är surt, men knappast livsavgörande. Det handlar om några månader av mitt liv, i slutändan.
 
Den här förskolefrågan är så jävla känslig för folk att det är som att gå på glas lagt på minor redo att sprängas när som helst. Jag har på riktigt blivit utskälld för att jag tycker andra är dåliga föräldrar ENBART, alltså på riktigt enbart, för att jag svarat "Nej dom är hemma med oss" på frågan angående vilken förskola barnen går på. Taggarna utåt DIREKT. "JAHA VARFÖR DÅ!?" "Jo för att vi vill det de första tre åren i alla fall" och sen BAM!! Knytnävsslag. Jag tycker ingenting om människors val att skola in, har aldrig gjort. Det jag tycker, vilket stämmer in med Claudias inlägg i frågan, är att det är synd att så många har tron att barn inte kan befinna sig utanför förskolan, att det är nåt BARN BEHÖVER för att utvecklas. That's it. Det sörjer jag ordentligt för jag får även det slängt på mig, att jag skadar mina barn genom att ha dom och har haft dom hemma.... I bloggen, när jag beskrev varför vi valt det vi valt, blev det ramaskri väldigt ofta! Nej det är inte okej för mig att lämna en skrikande ettåring hur normalt det än sägs vara. För det är inte normalt med små barn som skriker efter sina föräldrar. Ändå övertalas vi att det är bra att lämna. Att barn mår bra av det. Anknytning är viktigt för oss, det rimmar därför illa med att lämna bort ett barn som är mitt i anknytningsprocess och därför enormt känslig för separation. Grupperna är för stora, pedagogerna för få. Som Claudia säger: Om man vill och kan. Kör på med hemmavarandet. Barn mår inte dåligt av det trots att vi är SÅ många som idag faktiskt tror på den saken (man hittar ett gäng i hennes kommentarsfält till inlägget). För mig är förskolan idag till för mina barn. Fram till idag har dom dock på inget sätt behövt den, och det är knappt även nu. Det är synd, enormt ENORMT synd, att vi idag inte kan lita på vårt föräldraskap så pass att vi vågar ha våra barn hemma. Jag är mer än säker på att lekplatser varit fyllda med barn även måndag till torsdag (fredag är ju alla barn med syskon hemma) OM vi peppades av vårt samhälle att vi kan snarare än konstant övertalades att vi inte kan... Alla som vill har inte råd, såklart. Alla vill inte. Många tror att man inte får ha barnen hemma eller att det skulle göra barnen sämre på något sätt, att man gör dom en otjänst. Där har min sko alltid klämt. Samt att jag på inget sätt anser att barn med hemmavarande friska föräldrar ska vara på förskola, men det är en annan femma och handlar om politik... Förskolan kostar enorma summor pengar. Det är helt absurt att jag får lämna mina barn 25h/vecka i förskola (i Stockholm mer än så) trots att BÅDE jag och barnens pappa är hemma. Galet.
 
Nog om det. Jag vill inte ha en debatt eller en diskussion. Det är dock viktigt för mig att folk förstår att jag inte dömer, bryr mig eller värderar individers val. Jag bara önskar vi hade fler, och vågade mer. Jag kritiserar systemet/strukturen och inte individen. Det har inte varit lätt att ha haft barn hemma i tre och fyra år. Hela samhället är uppbyggt på att barn är "borta" på dagarna och många gånger har folks ord om hur jag skadar dom gnagt sig in. Det är faktiskt skönt idag att säga ord som "ska hämta på förskolan" pga INGEN ifrågasätter mig idag. INGEN tycker att jag skadar mina barn eller hoppar på mig för att jag berättar vart dom är på frågan kring vilken förskola dom går på nu, för att jag kan svara att dom går på en. Alla är nöjda nu. Ja, förutom hemmaföräldrarna men det är en liten klick på Internet som upplever att förskolan är hell on earth och att alla som skolar in borde bli fråntagna sina barn (har aldrig befunnit mig där). Verkligheten klappar mig på axeln idag och tycker äntligen att jag är en bra mamma som ger mina barn den fantastiska förskolan. Det kommer att dröja i alla fall 12 månader innan ifrågasättandet och ilskan återvänder... När lillasyster förväntas snart ska starta och jag kommer (förhoppningsvis) kunna svara att det kommer dröja minst till hon är tre år (hon är köad med start januari 2018). Men det återstår att se. Ekonomin, viljan och orken ska hålla.
 
Jag vet med säkerhet att oavsett val hade jag fått skit. Liksom Carin extrem åt ena hållet och Claudia åt andra matas med än den ena och än den andra åsikten, alla i skydd av den fina yttrandefriheten folk misstar för åsiktsdiarré jämt, angående sitt föräldraskap och sina val. Det är omöjligt att vinna som kvinna. Fullkomligt jävla omöjligt. Det sörjer jag nästan mer än sorgen över förskolehjärntvätten. Heja för fler kvinnor i media som tar upp ämnet, stöter och blöter och diskuterar saken. Det MÅSTE bli accepterat att som kvinna lämna sin bebis för jobb liksom det behöver bli accepterat att en kvinna inte lämnar barn för jobb. Och vart fan är diskussionerna om alla pappors val? Vart är ifrågasättandet av männen?

Allmän info

Jag vet att ni är flera som velat kontakta mig via den mail som finns i min lilla inforuta. Den mailen har jag sedan lääähäääänge tappat bort lösenordet till men nu faktiskt åter funnit så NU går det fin-fint att maila (jag passade också på att svara på de mail jag såg fanns bland all spam, kan dock ha missat nåt så den som mailat men inte får svar är inte ignorerad - bara missad. Maila igen).
 
När lillebror "Bala val lite snojig mamma" någon gång 2015.

The krock

MOBILINLÄGG:

Alltså det är så märkligt det här med känslor! Försök hänga med här:

Idag gjorde jag första lämningen på förskolan själv, också första sedan inskolningen blev klar pga en hel vecka sjuka förra veckan! Det gick bra, förutom lillebror som var liiiite svår men som trots det väl hämtad hävdar att det roligaste på dagen var när jag gick... Hursomhelst. Lillasyster och jag tog en 40min lång promenad och sen dess har jag burit henne och hållt henne uppe så till den grad att mina axlar och armar sticker av smärta, hemskt tråkig att vara ensam hemma med. Jag har sedan klockan 10:00 räknat ner timmarna till jag skulle få hämta barnen. Glad i hågen promenixar jag med stora planer för mellanmål och mys väl hemma iväg för att hämta dom. Tre minuter hann vi vara hemma innan jag ville sälja dom, eller främst lillebror... TRE!

Okej. Lillebror var blå om fingrarna pga kall. Han satt på en brunn och grät när jag kom (men såg inte det pga letade på fel plats) pga vattenläckage i vantarna som inte satt på speciellt bra. Likaså hade han en sjö i sina skor pga galonstället uppe vid knäna... Uppenbart får mina barn inte så värst mycket hjälp med sina ytterkläder, I guess. Så med det i bakgrund kan jag förstå att han bara skrek och gnällde och grät väl hemma. Sen klämde dom TRE mackor var, en frukt och ett glas varm O'boy... Väl varma och mätta blev dom trevliga igen men jag ska ärligt säga att jag funderade starkt på att dumpa dom alla 25 timmar på förskolan ändå just där och då. Fast med tanke på hur genomvåt och kall min mellersta unge var idag är jag glad att dom bara behöver vara med ute två dagar per vecka (och då bara en dryg 1,5 timmar innan jag kommer)... Vi är ute resterande dagar också men då brukar jag se till att deras täckande kläder just täcker dom. "Ja allt blir ju blött i detta väder" sa en av de anställda där (vet ej vem det var). Eh... Jo, men inte innanför. Jag vet att barnens kläder klarar måååhåååånga mer timmar, och galet mycket mer vatten, än vad dagen bjöd på. Får se. Är dom alltid blöta och konstigt klädda och pga just det blöta får jag väl fråga lite fint huruvida det är tänkt det här med utevistelsen (är lite fler grejer jag inte trivs med också).

Så å ena sidan har jag gruvligt tråkigt utan dom, och saknar dom nåt fruktansvärt, men å andra sidan vill jag bli av med dom väl hemma. Känns ju inte så värst stabilt känslomässigt alls... Visserligen har jag inatt kanske eventuellt sovit 30 minuter så att vara instabil just idag kanske faktiskt var okej. Jag behöver uppenbart mer socker om jag ska göra fler såna nätter. La sambo har börjat träna igen så nu ska jag bara ta fram allt skit jag behöver för imorgon och sen sova, sova, sova, sova. Hoppas jag. Lillchefen (alltså lillasyster) bestämmer ju över den saken!

Visa fler inlägg