Tack sjukdom

MOBILINLÄGG:

Stockholm igår. Jag har inte gråtit men jag är ledsen. Det känns fel att gråta pga jag inte gråtit över nåt annat offer för terrorism alls... Känns skenheligt att gråta över saken bara för att den kom nära hem just denna gång. Innan jag visste att alla de mina var i säkerhet stod dock mitt hjärta stilla. Och jag sörjer ändå. Sörjer världen. Det har jag gjort länge.

Folk dör som flugor pga terrorism i Mellanöstern... Här i Sverige flödar rasismen på sociala medier och forum just nu. Muslimer hit och muslimer dit. Folk förstår inte att de som dör pga terrorism också är muslimer. Det är inte vi i väst som lider mest pga dessa människor. Men det är för långt hemifrån för att rasisterna och nazisterna ska bry sig. Vi ska skydda oss mot... Ja vadå? En fyrabarnspappa boende i landet? Breivik? Anton i Trollhättan? Den här formen av brott mot mänskligheten går inte att skydda sig mot. Lika lite som folket i Syrien kan skydda sig mot bland annat USA's bomber... Vi har tagit avstånd mot terrorism. Därmed blir vi måltavlor. Vi måste ta avstånd, vista motstånd, gör vi det inte håller vi med och det är inte ett alternativ.

Jag vill tacka min förkylning. Som nummer 474737337839383 i ordningen kan den denna gång ha räddat våra liv. Jag har i veckor tänkt att vi ska åka in till Kulturhuset för att se en utställning där med barnen. Jag hade tänkt föreslå det som aktivitet igår men kände redan tidigare i veckan att jag inte kommer att orka så lät bli. Vi var hemma och planterade istället. Vi hade befunnit oss precis där annars...

Nattens feberdrömmar har bestått av att vi ändå var där. Jag har sett mina barn bli överkörda av denna lastbil gång på gång. Min kropp har slitits itu av hjälplösheten och den fruktansvärda sorg, omänskliga känslor, som tagit över när jag inte kunnat rädda mina barn. Jag har samlat mina barns kroppsdelar i försök att få hålla om dom en sista gång... Jag är tacksam över att kunna vakna ifrån det där, äta min frukost och sen hjälpa min sambo planera för morgondagens födelsedagskalas (han har fyllt). Jag lider med dom som var där på riktigt och önskar av hela mitt hjärta att ingen människa någonsin skulle behöva dö pga någon annans övertygelse. Jag önskar av hela mitt hjärta att ingen någonsin skulle behöva se sina nära och kära dö... Idag är det många som sörjer. Som tur är förstår mina barn ingenting och morgonens samtal har handlat om bananer, päron och äpplen. Jag har smugit till mig kramar och andats in deras dofter samtidigt... Jag tänker njuta av det, och sedan tända ett ljus för alla dom vars morgon började med fortsättningen av det helvete dom utsattes för igår.