Så det kan bli

MOBILINLÄGG:

Okej. Gårdagens skitbeteende från mina barn har hängt med även till denna dag, och lär fortgå även imorgon men då får deras far ta hand om dom. I am fed up helt enkelt. Gissar på PMS, ska ju egentligen äta antidepressiva just nu, och allmän trötthet pga sjukdom och skit... Ja, plus att barnen faktiskt är rövhattar ibland.

Hursom. Idag har vi skrattat så vi rullat på golvet allihopa. Egentligen kanske man borde varit här, eller i alla fall få saken återberättad IRL som det så fint heter (in real life) för att förstå hur sinessjukt roligt det var. Jag tänker trots det ändå försöka.

På en kryssning för inte alls längesedan valde storebror en anka, eller kyckling. Nån gul jävla fågel i alla fall, med ett batteri i röven. Denna fångel härmar allt en säger när den är påslagen, med en sjukt gnällig och irriterande röst. Så vad sker idag då? Jo... Mina barn ska klä på sig trots vilda protester. Vi hade diskussion a la evighet, såndär rundgång. Vi vill gå ut men utan kläder, vi vill inte klä på oss men vi vill gå ut osv osv i oändligheten. Till sist meddelade jag barnen att antingen tog dom på sig kläder eller så flyttar jag hemifrån, pedagogiskt nej. Effektfullt? Eh, ja. Av någon anledning vill dom ha mig hemma. Tyvärr har ju lillebror ett fokus som en daggmask, jag känner INGEN som kan ta emot en instruktion och glömma den lika fort som han kan. Vi snackar info "ta på dig skorna" och han svarar genom att leta sin mössa, trots att den sitter på hans huvud redan. Han skulle alltså klä sig... Han var så ofokuserad på det men så fokuserad på denna jävla ank-kyckling-and-gås-påfågel att jag till slut skriker, alltså skriker som en psykopat "Skit nu i den där ankfågeln och ta på dig dina jävla kläder!". Ja, vi svär här hemma. Det är okej. Inte vackert men okej. Då... Då tystnar allt i hela huset (alltså jag såg nog ut som Jokern i Batman spelad av han som tog livet av sig som jag glömt namnet på), allt förutom ank-gåsen som med sin gnälliga och gälla röst hysteriskt skriker; "Skit nu i den där ankfågeln och ta på dig dina jävla kläder!!!!!" samtidigt som den hoppar upp och ner (för det gör den när den pratar). Båda barnen fångade min blick och sedan brast det bara för oss alla. Vi skrattade så tårarna rann på oss alla, lillasyster förstod inget alls.

Så välbehövligt. Så roligt!

Exakt samma sak hände häromdagen i soffan när deras far höjde rösten och bad dom sitta still i soffan. Ank-påfågeln personifierar på något sätt maktlösheten vi ibland som föräldrar känner. Gul, tre äpplen hög, hysteriskt gäll röst och hoppar upp och ner medan den pratar medan alla bara skrattar. Omöjligt att ta den på allvar, liksom våra barn knappast tar oss på allvar jämt. Eller någonsin så som det ser ut just nu.