Provocerande

Flertalet saker har provocerat andra sedan jag började skriva blogg där år 2013. Ska stolpa upp det:

- Att vi inte använder barnvakt innan barnen själva vill.
 
- Att vi vägrar sömnmetoder.
 
- Amningen som överskrider sex månader, och att jag anser amningen vara viktig.
 
- Att vi inte skolar in ettåringar eller tvååringar.
 
- Att min sambo tar ansvar och inte spelar innebandy/fotboll sex kvällar i veckan längre.
 
- Att vi bor i villa trots en inkomst.
 
- Att JAG som kvinna är hemma.
 
- Att jag som kvinna är hemma men inte sköter hushållet.
 
- Att vi åkte utomlands 2015 trots en inkomst.
 
- Att jag köpt och sålt vagnar med vinst.
 
- Att vi samsover.
 
- Att jag bär mina barn när dom vill, alltså att jag inte bara låter barnen skrika.
 
- Att jag reflekterar och tänker över mitt föräldraskap.
 
- Att lillebror och lillasyster kallas olyckor.
 
- Att jag inte trivs varken gravid eller med bebisar.
 
- Att jag kallar mig feminist trots är hemma.
 
Och nu då (med mera); Att jag funderar över huruvida en 100%-ig tillsvidareanställning är nåt för mig. Så fult av mig! 
 
 
Tidigare la jag ut en bild på Instagram angående att jag blivit erbjuden en fast anställning på 100% (trots föräldraledig när denna startar) men inte vet om jag ska ta den. För fem år sedan hade jag aldrig tvekat, idag finns en stor faktor som gör att det för oss inte är det lättaste beslutet att ta. Detta ifrågasattes, inte öppet såklart utan via andra kanaler. Via skvaller fick jag reda på det.
 
Såhär är det. Lillasyster ska helst vara hemma i tre år (provocerande jag vet). OM jag tar en anställning av grad 100% blir jag enligt lag skyldig att, efter hennes 18-månadersdag, täcka upp föräldraledigheten med de procent som saknas upp till heltidsanställningen, om inte arbetsgivaren erbjuder förmåner så som min tidigare arbetsivare där jag fick vara föräldraledig i tre år. Är jag föräldraledig 50% behöver jag alltså ta dagar från föräldradagarna upp till 100% = 50% dagar, osv. Enkel matematik. Jobbar jag timmar har ingen att göra med hur jag är ledig och tar eller inte tar dagar alls. Det är så jag gillar det bäst. Jättejobbigt såklart för den utan jobb att jag ens kan tveka över detta men på den plats jag idag står karriärsmässigt har jag övertag i "förhandlingar". Jag kan välja att vara arbetslös pga att bristen på sjuksköterskor är så pass stor att jag snabbt får ett jobb ändå, någonstans. Just nu. Om några år vem vet (men det ser inte ljust ut)?. Jag har också studier jag kan fortsätta på.
 
Att hålla lillasyster hemma är högprioriterat (irriterande jag vet) och just det gör att det för mig inte alls är lätt att hoppa jämfota och tacka ja. Det jag däremot vet är att jag absolut önskar tryggheten i en heltidsanställning, ärenden hos banken går lättare med sådan i ryggen. Jag trivs också mycket bra på den arbetsplatsen, med de kollegorna, med lönen, med chefen, läget och uppgifterna. Det är massor som gör att ett ja verkligen är på sin plats... Men lillasysters rätt till hemmavarande är tyngre. Mycket tyngre (SÅ frustrerande va?).
 
Veckan kommer att gå åt till att räkna på föräldradagar, planera för olika scenarios och fundera över framtiden. Sen får vi se. Jag är enormt tacksam för det intresse som visas mig, men min familj går alltid först. Alltid.
 
2014 gissar jag att döma av lillebrors storlek på valkarna på armarna.