Lusten hallå hallå hallå?

Ibland driver mina barn mig verkligen till att tappa lusten. Jag liksom vaknar med energi efter period av förkylningskoma, har visserligen sovit jättedåligt pga febrig bebis (igen) men har ändå energi. Planerar att vi idag ska ta oss ut och möta folk igen (bebis störs inte av det i sjal/sele/vagn). Och dom... Vad gör dom? Barnen alltså. Jo dom gnäller, gnetar, stretar, bankar, skriker och vägrar. Jävla rövhattar.
 
Så jag tappar lusten totalt. Dom vill gå ut men vägrar kläder - dead end. Deras far som fyllde år för snart en månad sedan har fortfarande inte fått en present pga sjukdomarna. Vi skulle åka och handla men storebror skriker och ställer sig upp och stampar i golvet när jag ber honom ta på sig kläder = far åt helvete då (känslan alltså). Har precis sjukanmält dom hela veckan på förskolan pga äter antibiotika tre gånger om dagen men tror fan jag gör om allt och så får dom gå imorgon, jag vill inte ens umgås med dom mer. (Nej dom smittar inte sedan flera dagar tillbaka pga antibiotikakuren.) Jag går hellre till och från förskolan extra för att ge dom medicin istället för att ha dom hemma. DEN känslan har jag absolut haft förr men nu är den verkligen på riktigt. Jag har ett alternativ. Storebror vill inte till förskolan = större känsla av tillfredsställelse hos mig, att liksom slänga in honom där som ett straff för att han är en rövhatt. Nej, såklart ska dom vara hemma hela veckan ändå (dom är fortfarande trötta) men helvete vad jag inte vill.
 
Alltså mina barn vägrar kläder varje dag och varje moment med storebror är att behöva lyssna på hans skitskrikande och "JAG VILL ÄNTE!!!" (han uttalar det faktiskt så) så det är ju inget nytt. Jag antar att det blir så "stort" just nu för att jag själv inte är 100% pigg. Egentligen kanske jag bara ska göra det dom vill, alltså ligga naken och stirra på Paw Patrol hela dagen. Bli helt lobotomerad av musiken i den fruktansvärt hjärndöda serien. Kanske alternera med Labyrint och Mästerflygarna. Men jag vägrar.
 
Nej jag ska vara förbannad hela dagen, för det förtjänar dom, och sedan ska jag fantisera om hur jag kastar in dom på förskolan imorgon med orden "Här kan ni vara för jag är så jävla trött på ert skitbeteende!" (har redan kastat upp dom på deras rum med orden "Jag vill inte se er mer idag!") och sedan åker jag och handlar i lugn och ro själv, utan skitgrisarna. Sen ska jag, i fantasin, ta bort storebrors körtid. Han behöver inte alls vara med i kören med tanke på att han varje gång han ska dit gnäller och skriker och tjafsar. Mitt förslag om att åka till Spårvägsmuseumet imorgon har jag redan meddelat den unge Herr Rövhatt att det kan han tokglömma, kan man inte ta på sig kläder utan att tjafsa kan man inte planera att åka på Spårvägsmuseum) och planen om lekland på torsdag är också inställt, men det har jag inte meddelat honom än. Vet inte om jag ska göra allvar av den saken eller helt enkelt bara fantisera om det.
 
Ibland undrar jag ens varför jag försöker hitta på saker med dom när dom alltid, varje gång, ska tjafsa om nåt innan vi tar oss dit vi ska. Otacksamma små Smurfar. Idag är jag i alla fall klar med dom. Nu ska jag fantisera om ondheter innan jag med ett fejkat leende glider upp på deras rum och förklarar varför och vad som hände... För det är ju så hemskt illa att vara arg på sina otacksamma barn, SÅ får man ju inte göra!
#1 - - Anneli:

Asså Gud vad jag känner igen det beteendet! Man ger ett litet finger men faan ska dom ha hela handen. Men försöker göra trevliga saker men får bara en massa gnäll/grin tillbaka. Jag kontrar ofta; lyssnar du inte på mig, lyssnar jag inte på dig till 6årigen. Funkar det? Nej men ja säger så iaf. Tur att det går i perioder det här otacksamma beteendet iaf 🙏🏼

Svar: Ibland måste man bara få säga saker för sin egen skull också! Enorm tur. Vi badade igår. Var jätteroligt och behövligt för denna ilskna familj ❤
Ilskna Mamman