Jagkvävskänslan

MOBILINLÄGG:

Hittills har jag börjat känna mig riktigt pruttless och totalt kvävd när mina bebisar närmar sig halvåret. Jag har tänkt att det haft att göra med att jag inte riktigt varit frisk under tiden jag haft bebisar so far men icke, den kommer nu också. Tyvärr infaller känslorna samtidigt med bebisarnas ökade behov av att klänga och hänga = dålig kombo.

Just nu, idag, kan jag fira fem månader och lite mer än en vecka av att ALDRIG ha fått vara ifred. Ni vet bajsa själv, duscha utan stressen i halsen, äta måltider med två armar eller kunna gå ut genom dörren utan att veta att den tiden är kort, mycket kort. Och det gror en irritation inom mig. En stor sådan. Likt ett becksvart kladdigt monster växer irritationen upp, den kommer att grumla över till slut. Jag älskar lillasyster men liksom varje relation där ena parten tar lite väl mycket av ens utrymme så är det inte konstigt att man behöver separeras en stund. Tyvärr svårt pga hon ammar, och tokälskar just mig.

Pauserna jag förr kunde få ibland, när hon sov kvar i sängen trots att jag gick eller i vagnen trots att jag lämnade den, är över för stunden. Sover hon i vagn får visserligen armarna vila från hennes tyngd men på nåt sätt måste jag hela tiden dra/gunga vagnen. Hon är i utvecklingsfas så vi är åter till att sova ca 20 minuter i stöten... Sjal/Sele är ju guld men jag vill vara ensam. Vara själv. Få VARA IFRED!!

Nåväl. Antingen agerar jag på känslan och hittar den tiden oavsett hennes behov. Eller så lider jag igenom den. Den kommer att gå över, jag har ju gjort detta förr, och hon kommer en dag skita i att jag går ut genom dörren och försvinner i flera timmar, senare även över natten och efter det även över helgen. Det är inget nytt, varken hennes behov eller min känsla av att sakta kvävas till döds.

Andra halvåret av första pissåret ska strax börja. This is part of it, helt enkelt.