Cool morsa

MOBILINLÄGG:

Jag har idag gjort nåt som jag aldrig trodde mig kunna göra med en bebis, och det tog emot någonstans där inne. Men jag gjorde det ändå. Jag gick ut med henne, EFTER läggdags!

Jag var långt ifrån cool när storebror föddes. Allt var oroligt, stressande. Allt kändes hotfullt och mörkt och svårt. Att frångå rutiner var omöjligt, det kändes livsfarligt. Och han skrek jämt och jag var alltid alltid alltid stressad. Jämt. Hela kroppen var spänd och hjärtat slog i 110. VARJE moment med det barnet var jobbigt i alla fall de första 10-11 månaderna. De få saker han gjorde "på samma sätt", sov vid samma tidpunkt som exempel, höll jag fast vid likt en livboj. Att lämna huset efter läggdags med honom skedde helt enkelt inte och det där hängde med när lillebror var liten också.

Lillasyster däremot. Hon är det lite mer synd om. Hon får inte alltid sova hemma i sängen vid 19 som önskat. Ibland är vi borta helt enkelt och som idag hade vi besök över middagen och sen skulle vi ut och se majbrasan vid 20:30. Jag försöker såklart göra det bästa av saken, så likt hennes rutin som möjligt, men hon får "haka med" på ett annat sätt. Jag är lugnare idag med att inte vara en nitisk idiot för att fungera.

Alltså jag tror ju på rutiner. Det bästa för henne är att få somna på samma sätt vid ungefär samma tid varje kväll. Det tror ju jag är det absolut bästa för henne, liksom för storebror och lillebror. Skillnaden på idag och då är att jag tror på detta för HENNES skull på ett annat sätt nu. Då har det extremt viktigt för mig... Och avvek rutinen på något sätt och storebror eller lillebror inte somnade eller gjorde som dom brukade så ja, då var mitt liv slut (känslan). Mycket stressande. Extremt jobbigt. Många tårar och stor ilska. Jag vet att jag skällde på min sambo pga övertalat mig att följa med på en middag varav storebror sen inte längre somnade 18:30 mer... Jag visste minsann att det var middagens fel, för vi frångick rutiner! Att bebisar ändrar rutin lite hipp som happ det hade jag tydligen förträngt mitt i allt kaos i min hjärna.

Smidigt går det inte. Jag har en överlevnadsplan redo. Jag klädde på henne, kopplade på liggdelen på vagnen och ammade henne till sömns hela tiden med mantrat "det är inte långt hem" i huvudet för om det inte skulle gå, om hon skulle vägra sova eller bara skrika i vagnen. Alla skrikande människor, alla snorungar som sprang rakt in i vagnen... Stressande. Oroande. Tänk om hon vaknar! Men hon sov. Strax innan 22:00 vaknade hon, som hon brukar. Jag oroad över att hon inte skulle somna om i sängen sen, men det gjorde hon (trots mycket störd av hosta och snor). Och jag. Jag fick en kväll med vuxna utan bebis, tid med mina söner... Fick en boost i att inte vara så låst i huvudet bara pga bebis. Var det nåt mitt tillstånd efter storebrors förlossning gjorde mig så var det låst i huvudet. Men det var "bra", missförstå mig rätt. Jag var inte i skick att ränna runt med honom. Jag borde bara ha lyssnat på min instinkt och hållt mig hemma. Idag säger min instinkt att jag fixar det här trots rutinavbrott, och så får jag slåss mot hjärnspöken. Stor skillnad.

Jag är cool idag.