Cool morsa

MOBILINLÄGG:

Jag har idag gjort nåt som jag aldrig trodde mig kunna göra med en bebis, och det tog emot någonstans där inne. Men jag gjorde det ändå. Jag gick ut med henne, EFTER läggdags!

Jag var långt ifrån cool när storebror föddes. Allt var oroligt, stressande. Allt kändes hotfullt och mörkt och svårt. Att frångå rutiner var omöjligt, det kändes livsfarligt. Och han skrek jämt och jag var alltid alltid alltid stressad. Jämt. Hela kroppen var spänd och hjärtat slog i 110. VARJE moment med det barnet var jobbigt i alla fall de första 10-11 månaderna. De få saker han gjorde "på samma sätt", sov vid samma tidpunkt som exempel, höll jag fast vid likt en livboj. Att lämna huset efter läggdags med honom skedde helt enkelt inte och det där hängde med när lillebror var liten också.

Lillasyster däremot. Hon är det lite mer synd om. Hon får inte alltid sova hemma i sängen vid 19 som önskat. Ibland är vi borta helt enkelt och som idag hade vi besök över middagen och sen skulle vi ut och se majbrasan vid 20:30. Jag försöker såklart göra det bästa av saken, så likt hennes rutin som möjligt, men hon får "haka med" på ett annat sätt. Jag är lugnare idag med att inte vara en nitisk idiot för att fungera.

Alltså jag tror ju på rutiner. Det bästa för henne är att få somna på samma sätt vid ungefär samma tid varje kväll. Det tror ju jag är det absolut bästa för henne, liksom för storebror och lillebror. Skillnaden på idag och då är att jag tror på detta för HENNES skull på ett annat sätt nu. Då har det extremt viktigt för mig... Och avvek rutinen på något sätt och storebror eller lillebror inte somnade eller gjorde som dom brukade så ja, då var mitt liv slut (känslan). Mycket stressande. Extremt jobbigt. Många tårar och stor ilska. Jag vet att jag skällde på min sambo pga övertalat mig att följa med på en middag varav storebror sen inte längre somnade 18:30 mer... Jag visste minsann att det var middagens fel, för vi frångick rutiner! Att bebisar ändrar rutin lite hipp som happ det hade jag tydligen förträngt mitt i allt kaos i min hjärna.

Smidigt går det inte. Jag har en överlevnadsplan redo. Jag klädde på henne, kopplade på liggdelen på vagnen och ammade henne till sömns hela tiden med mantrat "det är inte långt hem" i huvudet för om det inte skulle gå, om hon skulle vägra sova eller bara skrika i vagnen. Alla skrikande människor, alla snorungar som sprang rakt in i vagnen... Stressande. Oroande. Tänk om hon vaknar! Men hon sov. Strax innan 22:00 vaknade hon, som hon brukar. Jag oroad över att hon inte skulle somna om i sängen sen, men det gjorde hon (trots mycket störd av hosta och snor). Och jag. Jag fick en kväll med vuxna utan bebis, tid med mina söner... Fick en boost i att inte vara så låst i huvudet bara pga bebis. Var det nåt mitt tillstånd efter storebrors förlossning gjorde mig så var det låst i huvudet. Men det var "bra", missförstå mig rätt. Jag var inte i skick att ränna runt med honom. Jag borde bara ha lyssnat på min instinkt och hållt mig hemma. Idag säger min instinkt att jag fixar det här trots rutinavbrott, och så får jag slåss mot hjärnspöken. Stor skillnad.

Jag är cool idag.

Sjukdomsbloggen

Vintern 2016/2017 kommer inte att minnas pga vackra vinterdagar och fantastiska händelser. Nej. Den kommer att minnas som året där inte en enda månad mellan september och maj passerade utan sjukdomar.
 
Det har ju varit otaliga magsjukor, RS, hosta, värk, snuva, sömnlösa nätter, bihåleinflammation, antibiotikakurer, halsböld, stora bölder på tungor, sväljsvårigheter, krupp, astma, inhalationer, feber, snor, tårar, alvedonmissbruk och så vidare. För alltid. Det har känts som ett jävla skämt det här livet, och gör än.
 
Läget nu är fortsatt sjuka. Eller kanske värre sjuka till och med. Lillasyster hostar som en 90-årig rökare med KOL. Storebror krupphostar all night long. Lillebror, som är minst sjuk, vaknar med igenmurade ögon... Igen. Fick bort det under antibiotikakuren men det är alltså tillbaka. Lillasyster fortsätter vara gul i ögonen, as always. Jag har så ont i halsen att jag gråter av att svälja, och det gör man ofta under en dag. Alvedon i brustabletter fulldos gör att jag i alla fall orkar. Har ätit smärtlindrande i olika former i över en månad nu, vårdcentralen kan inget göra. "Det är så". Jag har inte streptokocker i alla fall.
 
Så... Det är livet. Helt enkelt.
 
 
Vi sittsover igen.

Kärlekskänslorna

MOBILINLÄGG:

De är märkliga de där känslorna en kan ha. Svåra att kontrollera, och jag undrar ibland om det egentligen är meningen att man ska kontrollera dom. Det känns mer som att det där med att kontrollera sina känslor handlar om att inte visa när man är arg eller ledsen... Trycka undan känslor mer än att kontrollera.

Jag kliver upp mitt i natten, efter att återigen ha behövt läsa kommentarsfält om hur mitt sätt att leva på (inte jobba som ett as) inte har nåt värde, för att gå på toa. Min hals värker, jag kan inte sova pga den... Mitt hjärta värker pga allt kvinnohat som flödar. Jag är lite ledsen. Har mycket att tänka på. Känner inte att mina barn alltid är så högprioriterade av folk runt oss, känner att framtiden är oviss. Klurar. Har redan legat vaken nästan två timmar. Glider in i badrummet efter att ha snubblat över LEGO. Dricker vatten, eller det mesta rinner ut igen pga kan inte svälja men försökte i alla fall. Lufsar tillbaka till sovrummet och ser min familj, i alla fall alltid högprioriterad av mig.

I vår 180cm breda säng ligger min sambo på bredden i fotändan med armarna runt lillebror som vaknade ledsen tidigare under natten. Dom skedar. Min sambo har sin skäggiga haka på lillebrors ljusblonda kalufs och sin högra arm lindad runt hans mage. Lillebror hopkurad. Ser så trygg ut. Dom är så lika varandra med de där jätteläpparna dom har. Uppe i vänster hörn ligger storebror med huvudet mot fotändan och fötterna på huvudkudden, som Pippi Långstrump. Han sover på mage men ändå i fosterställning, fötterna i kors. De där fötterna i kors är nåt jag bara sett tre personer göra, deras farfar och mina söner. Ser sjukt obekvämt ut, men tydligen inte. Storebror har ansiktet vänt mot mig. Han är så perfekt med de där långa vackra ögonfransarna. I mitten ligger lillasyster på rygg med armarna utfällda och benen i kors. Hon har ammat en gång inatt, när hennes far väckte henne när han la sig. Jag väljer att inte tänka på hur mycket sömn jag förlorar just nu när jag är vaken och hon sover bättre än aldrig förr. Om en timme vaknar hon för dagen, börjar i alla fall snurra runt runt... Hon blir sex månader klockan 08:21 idag. Otroligt. Så stor men rymdes nyss i min mage. Hon är så lycklig jämt. Jag undrar när hon ska växa i sina kinder. Undrar vem hon är och vem hon ska bli. Till mig finns en liten plats i högra hörnet och trots min överviktiga kroppshydda på 168cm så ryms jag där. Jag hade kunnat både få ligga samt sova bättre såklart. Men jag ryms.

Min familj. Jag sover hellre i det där hörnet resten av mitt liv än förlorar det här. Mina barn har alla tre likadana fötter. Dom har ärvt sin fars fötter, mina ser på inget sätt ut som deras. Alla mina barn har också en grop i hakan, den syns mest på storebror men alla tre har den... Storebror har runda stora ögon, lillebrors mandelformade liksom lillasysters. Storebror och lillasyster har likadana näsor och mun, min mun. Lillebror har min jättenäsa och pappas mun. Han har också sin fars tandrad, och humor. Herregud så dålig humor!

I en perfekt värld hade jag aldrig blivit arg på dom. Nu är det svårt att se hur jag någonsin kan motivera att höja min röst, skrämma, mina barn. But I do. Och dom höjer rösten mot mig. Det är okej. Vi älskar varandra, vi gör fel ibland. Det sista som hände igår var att storebror sulade en boll rakt i ansiktet på lillasyster, efter att ha blivit tillsagd att inte göra så på sin bror. Skrik och ilska. Synd.

Tur att dom är så fina när dom sover.

Visa fler inlägg