Sista dagen

Jahapp. Knappt ett år hann jag jobba innan det var dags att vara morsa till en bebis igen. Idag gjorde jag min sista dag på obestämd tid framöver. Jag planerar ingen föräldraledighet för sist jag gjorde det blev absolut inget som jag tänkt.

Jag var en riktig karriärkvinna. Rätt sorts feminist som prioriterade mig och min karriär först. Jag skulle aldrig vara hemma med nån unge mer än sex månader och inte fan skulle jag offra min karriär för nåt barn. Ett år skulle ungen vara hemma fördelat 50/50 på mig och ungens far, sen skulle ungen på förskola. Och ut kom en person som på inget sätt passar in på en förskola, som helt förändrade mitt liv. Jag blev hemma längre dels pga honom och den, känns klyschigt att skriva, instinkt kring att inte lämna bort honom som jag utvecklade. Dels också pga ny graviditet tätt inpå den andra med exakt samma fysiska hinder för jobb, och dels pga den sjukdom jag drabbades av såklart. Att lämna bort honom ett år gammal när vi ÄNTLIGEN började lära känna varandra föll sig helt onaturligt för mig, och för hans far. Plötsligt långtidsammade jag (fast 14 månader är egentligen ingen långtidsamning) och plötsligt blev det där med karriär och att pleasa samhället helt sekundärt till mina barns behov. Det blev ca tre år efter min första sjukskrivning gravid som jag klev tillbaka till arbetslivet, och då enbart 50%, med vetskap om att mina barn var med sin pappa i lugn och ro.

"MEN HAR INTE DINA BARN BEHOV AV SIN PAPPA OCKSÅ!?" skriker rätt sorts feminist i örat på mig. Jo, det har dom. Därför är också han hemma mycket mer än föräldrar som heltidsarbetar och har barnen på förskola efter att på 18 månader ha delat 50/50, men jag tar fortfarande mer tid hemma. Pga jag vill, idag tjänar jag mer än honom så vi hade verkligen ekonomiskt gynnats av att jag skulle jobba. "DET BEROR PÅ KÖNSROLLER!" är skriksvaret då. Och ja, kanske. Jag förnekar på inget sätt att jag är en del av min uppfostran och samhällets krav (om än jag uppfostrats av två generationer kvinnor som inte prioriterat barn före yrke). Men jag gick fortfarande från väldigt hård med hur det skulle vara till att idag vara väldigt hård med vad jag mår bäst av och det är inte längre heltidsjobb eller att träffa mina barn kvällar och helger. Instinktivt vill jag vara med dom, och har velat länge. Det där med att inte träffa barnen är inte heller deras fars syn på meningen med livet, och vi har tid, lust och framför allt råd att göra annorlunda. Och trivs med det. Idag är jag helt fel sorts feminist enligt många - fram till november 2015 var jag hemmamamma med hemmabarn. Sedan dess har jag jobbat 50%, med hemmabarn, och ville inte ha mer arbetstid. Jag prioriterar alltid barnen och tiden med dom före vilket jobb som helst = portad från vissa feministiska forum. Jag tycker, jag vet helt enkelt, att förskolan absolut inte är en bättre plats för mina barn än hemma = skuldbeläggande. Ja, det är mycket jag som kvinna gör fel som lätt skulle offra allt för tiden med barnen.

Det har varit riktigt skönt att jobba för att få aktivera huvudet lite mer än en gör hemma med barn. På slutet, innan jag började jobba, hade jag liksom tappat farten i allt det där jag och barnen annars sysslade så flitigt med. Jag fick snabbt lite mer ansvar än jag räknat med och bad själv om att få jobba september månad ut trots att jag inte kunnat arbeta med mer än administrativa uppgifter. Fantastiska kvinnliga chefer som givit mig möjlighet att omplaceras och frihet att komma och gå som jag velat och orkat. Att komma hemifrån två dagar per vecka har också gjort mig till en bättre mamma, jag har haft mer ork till de eviga konflikterna och det har varit kul att få ha varit den som kliver innanför dörren och barnen ba "Heeeeeeeeeej!!" helt överlyckliga. Ljuset i deras ögon när dom berättar om sin dag, exakt samma som när dom är borta hos farmor och farfar då och då. Jag är tacksam över vår möjlighet att kunna kombinera jobb i mängd vi önskar med att ha barnen heltid hemma. Min plan nu är att få återgå till jobb ganska snart efter förlossningen, men jag ska må bra först. Och lillasyster ska kunna ta napp och flaska, nåt mina tidigare barn nekat bestämt. Att amma är inte lika viktigt för mig idag som då. Napp och flaska kan lätt förstöra amning men det är okej denna gång. Mina barns far har MASSOR av föräldradagar att ta ut, bland annat 135 stycken på lillebror med bäst före datum 2017. Vi kommer att, liksom när lillebror föddes, vara hemma en hel del parallellt med varandra också. Han får även äran att skola in de "stora" i vår, om dom vill. Jag hoppas att dom vill. Det finns inte många fyraåringar utanför förskolan och mina barn har inte mycket utbyte av de ettåringar som finns på öppna förskolan idag, vilka alla försvinner nu i januari ändå pga inskolning. Plus att det inte vore helt fel att 15 timmar per vecka få vara med bara lillasyster.

Nåväl. Dags att ta på sig hemmakostymen igen. Det blir några veckor som ensam förälder, sedan kommer deras far också hem med oss. Att bli storebröder till en bebis kan nog vara rätt traumatiskt. Att ha en förälder runt sig som kan ge oändligt med tid är nåt vi prioriterar för våra barn då. Det är verkligen bitterljuvt att inte behöva gå de där 200 metrarna till jobbet två dagar per vecka mer, det har varit tunga metrar denna sista månad.

Psykbrytsmornar

Det är såna dagar som gör att jag verkligen funderar på hur barn är funtade egentligen. Det finns liksom noll logik i deras sätt att bete sig ibland och det kan göra mig galen, så att jag vill skrika, dra mitt hår och flytta hemifrån för alltid.
 
Vi börjar alltid alla mornar väldigt lugnt. Kramas i sängen, barnen leker i sina rum och så äter vi frukost. Mina barn, liksom många andra barn, vaknar alltid glada och peppade inför dagen. Ibland bestämmer sig dock lillebror för att nåt är fel, kan vara vad som helst och ingen vet (inte ens han) så han skriker sig igenom frukosten. Gärna med den konstanta frasen "Min mamma kom, min mamma kom, min mamma kom" gång efter gång, i timmar. När jag till slut meddelar honom att jag varken tänker komma eller svara honom mer så börjar han skrika "Aj, aj, aj. Jag har gjort illa mig" gång på gång, varvat med tidigare nämnda fras. Det har han aldrig, gjort illa sig alltså. Sedan frågar jag ofta storebror vad han vill göra idag, vara hemma eller åka och leka med barnen - öppna förskolan. Oftast vill han åka och leka med barnen och det är här den riktiga idiotin startar. Bare with me;
 
Jag: "Ja men vad roligt. Det gör vi! Spring upp och borsta tänderna då och ta fram lite kläder så plockar jag undan under tiden så vi kan åka direkt sen!"
 
Han, som själv vill åka iväg: "Baaaaaaaaaaaaaaahaaaaaaaaaaaaaaaahaaaaaaa!!! JAG VILL INTE BORSTA TÄNDERNA OCH TA PÅ KLÄDERNA!"
 
Jag: "Nej men det är helt okej för mig, men då blir vi hemma idag. Vi kan inte gå ut nakna tyvärr, det börjar bli lite för kallt." (Jag diskuterar inte sånt just nu men regeln är att ska vi ut ska tänder borstas och kläder på).
 
Han: "Bahaaaahaaaaaaaaaa!! JAG VILL GÅ UT!! JAG VILL LEKA MED BARNEN!!"
 
Jag: "Ja det vill mamma också men då behöver du borsta tänderna och ta på kläder."
 
Han: "BAAHAAAAAAAAAAAAAAAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHAAAAAHAA!!! JAG VILL INTE!!!!"
 
Jag: "Nej. Och då blir vi hemma."
 
I all oändlighet. Någon annan som förstår vad som händer? Alltså varje dag. Vissa dagar avslutar jag skiten med att bara bestämma att nu håller du igen truten och borstar dina tänder "annars åker du ut naken i garaget" (I know - supermom). Andra dagar svarar jag att han får göra som han vill men borstar han inte tänderna och tar inte på sig kläder blir vi hemma. Jag har alltid saker att göra, exempelvis just nu en hel hög med bebiskläder att tvätta som jag försöker ignorera pga tidigare nämnda orsaker. Inget av svaren är bra för båda svaren genererar en massa idiotiskt skrikande, som går i loop. Jag vill - jag vill inte. Jag vill - jag vill inte.
 
Efter en stund så återkommer han igen, men lugnare och vill återigen åka. Jag försöker då förklara att jag tappar lusten att hitta på saker med dom, för jag kan inte på något sätt dölja hur lite intresserad jag är av hans önskan efter samtal illustrerat ovan. "Men NU vill jag borsta tänderna mamma". Det är som att han då tänkt sig för och tar ett nytt beslut, men då ska en annan som egentligen bara vill försvinna från jordens yta vara "den vuxne" och liksom ba "JA MEN SÅ SKOJ DET GÖR VI!" med ett hysteriskt falskt leende. Varje dag. För resten av mitt liv? (Okej, så kommer det ju inte vara men det känns så just nu).

Barnvagnarna

Jag har ju ett intresse som jag bara måste få dela med mig av! Barnvagnar! Så himla roligt att pyssla med. 28 stycken är det som har passerar hemma hos mig men det är några som jag håller allra mest kära.

Min första barnvagn inhandlades oktober 2012 och var en Kronan Duo. Fyra fasta hjul och fantastisk liggdel. Jag är enormt glad att jag valde just den för att den vintern var det så GALET mycket snö. Jag plogade helt problemfritt vägen framför mig ledbruten och trött efter månader av foglossningssmärtor, få vagnar med svängbara framhjul körs så lätt. Nästa vagn blev mitt hatobjekt Bugaboo Donkey inköpt från Holland 2013. Syskonvagn behövdes och eftersom vi skulle vara hemma tillsammans jag och barnens far i minst ett halvårs tid behövdes en vagn som kunde göras om från dubbel till enkel, det finns ingen bättre vagn (med barnen på bredden) ur den aspekten. Vi prioriterade att ha två vagnar hemma före tre, två enkla och en dubbel. Ingen av oss ville köra dubbelavagn med ett barn i när vi skulle gå åt varsitt håll, så då passade Donkey våra behov bäst. När min Kronan inhandlades sa jag att jag absolut inte skulle bli en sån som köpte vagnar hejvilt och byta som nån annan byter trosor... Well. Jag har inte riktigt bytt vagnar hejvilt så eftersom jag alltid haft min bas av vagnar, men... Jag har köpt fynd, rustat upp (det jag tycker är roligast) och sålt en hel del.

Alla Kronans modeller utom syskonvagnen har passerat mitt hem: Sulky, Sulky/S, Duo, Duo/S och City. Ett gäng Babyjoggers: City Elite, City Mini GT (tre stycken faktiskt varav en blivit kvar, den är svår att göra sig av med pga så jäkla bra), City Versa GT, är nåt jag verkligen gillar men också ogillar med den vagnen, och City Double Elite (den finns kvar som nödfalls-dubbelvagn). Jag vill gärna prova City Premier och City Mini Double GT också. Får se vad tiden utvisar. Vidare har några Urban Jungle från Mountain Buggy passerat, allt från årsmodell 2011 till 2015. Bland annat en Urban Jungle Duo vi hade ett bra tag efter vår Donkey, barnen valde den före Donkey när den inhandlades så jag sålde min Donkey (för samma pris jag köpt den för) sommaren 2015. X antal Brio Go har också åkt genom mitt hem, älskar den vagnen men hatar att hjulen äter grus. Emmaljunga Super Viking, Bugaboo Bee Classic (köpte för 200kr med massa tillbehör, sålde vagnen för 500kr och tillbehören för 500kr till) och Phil och Ted's Sport, den hängde med till Thailand 2015 och idag ångrar jag att jag sålde den. Oklart minne bland alla vagnar men det enda jag vet med säkerhet är att jag inte gått ett öre back ekonomiskt. Eventuellt tvärt om.

Till lillasyster är en Britax Go Big inhandlad. Jag som är helt frälst i Go och Go Next men hatar små framhjul pga vill kunna köra överallt blev enormt lycklig när Go Big släpptes nu i år. Sparade pengar har finansierat vagnen som tillsammans med babyskydd och mjuklift kostade runt 10.000kr. Helt vidriga pengar. Men hade det inte varit en rådjurskrock med bilen hade vi aldrig "märkt av" den summan ut... Så lyxigt lever vi (levde, att laga bilen var inte billigt). Idag känns summan övermäktig men vagnen var redan beställd, det går inte att dra tillbaka sånt då. I hemmet finns, som sagt, också en dubbelvagn (City Elite Double), en enkelvagn (City Mini GT) som jag utan problem sätter båda barnen i och en cykelvagn. En Nordic Cab från 2014. Jag har räknat med att storebror inte åker mer vagn och att lillebror står på bräda i vinter, eller går han med. Skulle storebror behöva vila eller om vi ska gå väldigt långt har jag en mjuklift i sittdelen som kan läggas i varukorgen, sätta lillasyster i sele, lillebror i vagn och storebror på bräda (eller syskonvagnen med bräda på där mjukliften också går in). Go Big tar 17kg, inget av mina barn har ännu nått den vikten. Att rulla dubbelvagn suger så jag är helt ointresserad av att köpa en sådan igen, tyvärr. Och helst ska ju mina stora barn påbörja sin förskolekarriär i februari... Då kanske jag kan få rulla min Go Big med liggdelen jag köpt till begagnad på sidan om, från Go Next, också. Den kommer att användas även de dagar vi bara rör oss korta sträckor. Storebror får cykla eller gå.


Än så länge känns Go Big som en fantastisk vagn. Den är lika lättrullad som Bugaboo Donkey (som typ vinner pris i lättkörd), suffletten på sittdelen är grym, gunget är som hos resterande vagnar ur Go-familjen fenomenalt och den är smidig att fälla samt blir liten för att vara en vändbar duovagn. Jag har idag svårt att se att någon annan vagn "klår" den. Min absoluta älskling Kronan Duo/S, vagnen jag svurit på att mitt tredje barn om jag någonsin fick ett skulle åka, fick ge vika inför Go Big. Duo/S är också en fantastisk vagn men har sämre sufflett på sittdelen, mindre sittdel, tar lägre vikt, är tyngre att rulla och svänga och definitivt inte lika lätt och smidig fälld. Är det nåt hos Go Big jag ska klaga på så är det att sittdelen är låg, men nu gillar ju jag att mina barn kan klättra i och ur själva och jag använder inte vagn så mycket så att jag får ryggproblem av att böja mig fram för att, ja vad man nu behöver göra med barn i sittdel, så det är egentligen inget problem för mig.

Så då ska bara lillasyster komma ut och vi båda ska överleva och sen kan jag få rulla Mr Big i flera år om jag vill!!

Visa fler inlägg