Tvåtusensexton

Ptja vad ska man säga? Det har faktiskt varit ett riktigt skitår på många sätt, men också året vi fick vår dotter.

 
Året började ju på nåt sätt med att jag blev gravid... Före det hade jag ju precis hittat jobb (började november 2015) och trivdes väldigt bra. Jag fick enormt bra lön, hade bra arbetskamrater och gick från att vara timmis lite här och där till att få en egen avdelning att ansvara för, och erbjöds tillsvidare men tackade nej pga vill vara fri. Vi tyckte livet var rätt najs nu med "stora barn" och började äntligen se lite av ljuset i tunneln = sova hela nätter, kunna ha barnvakt osv osv. Komma ut. Han och jag. Dom där två första hundåren vi kommit överens om att bara kämpa oss igenom hade precis passerat. På det började vi väl åter finna varandra också, kärleken spirade, och se där - lillasyster var ett faktum. Jag har ju turen i vissas ögon att lätt bli gravid, ibland trots p-piller.
 
Den snoriga lilla varelsen upptäcktes i slutet på februari/början på mars (mitt bäcken började göra ont). Det tog oss några veckor att besluta oss för vad vi ville göra (vad vi orkade göra) och det var få runt oss som vi berättade för som blev glada, dom flesta lät rätt negativa. Vi hade svårt att se oss abortera ett barn som eventuellt skulle kunna tänkas bli den där dottern vi ändå önskat och vi både ryms i hus och bil så vi valde ändå, efter många tårar och djupa samtal, att köra. Och tur hade vi. Det blev den där dottern vi på nåt sätt saknat. Såklart började mina foglossningssmärtor göra sig påminda tidigt, as usual, och förutom dom förlorade jag också förmågan att tänka. Jag har ALDRIG varit med om dess like. Jag glömde min ålder, mitt personnummer. Det ringde i min telefon och jag förstod inte hur man svarade, på riktigt alltså. Jag gick ut från huset och började gå och på vägen glömde jag vart jag skulle... Så som dementa beskriver begynnelsen av sin sjukdom, innan den tar över. Då man vet att man håller på att tappa bort sig själv men ännu inte riktigt har gått över till att inte förstå nåt alls. Jag gav fel läkemedel till en av mina boende och efter det kände jag att jag fan inte kan jobba mer, hur mycket jag än läste ordinationen så förstod jag den tydligen inte. Som tur är hade jag (har kanske) fantastiska chefer som hjälpte mig istället. Trots min dödsångest inför att föda barn beställde jag i maj min drömvagn (Britax Go Big) som skulle finansieras av pengar jag gått plus på från tidigare vagnaffärer, men pga krock med rådjur och halvförsäkring blev det inte så. Vagnen kostade istället skjortan för oss, eller bilen beroende på hur man ser det.
 
Sommaren kom och vi hade beslutat oss för att renovera fasaden på huset. Brunt blev grått och mitt järnvärde rasade. Barnen hade en av sina mostrar här några veckor och det är ju guld värt, både för dom och för oss. Tyvärr är man ju ingen rolig människa med smärtor och järndepåer med ett blodvärde under accepterat samt ett helt hus vars fasad skulle bli klar men sånt är ju livet. Alla pengar jag lyckats arbeta ihop gick åt till renoveringen, skönt att slippa låna om än vi knappt har ett lån på huset i jämförelse med husets värde... Jag krockade också med bilen igen, alltså efter rådjursincidenten. Helt nylackerade front och jag kör rakt in i en annan bil på en parkering. Var en fantastisk dag. Jag hävdar fortfarande att jag som gravid inte borde framföra fordon.
 
Garaget visar den vackra bajsbruna färgen huset hade innan vi satte igång. Man blev typ deprimerad bara av att se huset.
 
 
Det var ett ganska massivt jobb som tog oss hela sommaren, och vi har ännu kupan på taket kvar. Notera den fantastiska utebelysningen från 1970-talet, den ska ner. Så småningom.
 
Hösten kom och allt började handla om den kommande förlossningen. Jag skrek åt barnen, grät på natten, drömde mardrömmar och haltade. Jag tvättade bebiskläder och försökte övertala mig själv att det skulle bo en levande bebis hos oss. Blodvärdet fortsatte sjunka. Jag hade intensiv halsbränna och fruktansvärda smärtor. Fy fan... Efrer förlossningsplanering med barnmorska och läkare blev datum för igångsättning satt, oktober skulle bli hennes månad. Jag arbetade min sista arbetsdag sista september, mina fantastiska chefer hade gett mig administrativa uppgifter att sköta om så att jag kunde få komma hemifrån, få tjäna lite pengar och få känna att jag gjorde någon sorts nytta och inte bara fokuserade på hur ont min kropp gjorde.
 
Ja. Sedan föddes hon och vi har i princip kämpat mot sjukdomar sedan dess. December månad år 2016 kommer att gå till världshistorien som den absolut sämsta månaden. HUR kan det bli såhär? Jag börjar helt ärligt känna mig jävligt förbannad på allt samtidigt som lillasyster kämpar för luft...
 
År 2017 kommer att bjuda på lite annat. Jag har studier jag vill göra klart och förhoppningsvis en arbetsplats att gå tillbaka till. Sambons arbetsplats kommer eventuellt att förändras en del, får se vad som sker där. Storebror och lillebror har förskoleplats och ska skolas in (mitt i toppen av RS-säsongen, yippie!). Sambon kommer att vara ledig varenda, VARENDA, torsdag och fredag med oss hela året (vi har jättemycket föräldradagar som vi måste ta ut på lillebror nu pga får bara spara 96 stycken efter hans fyraårsdag år 2018), barnen ska vara på förskola måndag-onsdag är tanken, 15 timmar/vecka. Om dom vill. Jag hoppas att dom vill så att jag får gå långa promenader och vara ensam med bebis, kanske till och med kan klippa mig! Så ja, livet går förhoppningsvis framåt. Om nu bara lillasyster kan bli frisk!
 
Gott Nytt År!
 
Och tack för alla kommentarer, orkar inte svara på dom just nu...

Små hemmatips till dig med liten RS-bebis

Måste göra nåt av all min kvällsliga och nattliga tid.
 
Steg 1: Är du orolig lyssna på den känslan. Alltid. Åk in, ring 112, var pissjobbig och uttryck din oro. Du har rätt att läggas in enbart pga känslan av att inte klara av situationen hemma. Du kan ALDRIG söka vård för din bebis i onödan. Aldrig. Från en timme till en annan kan situationen gå från okej till livshotande. Så farlig är RS för ett fåtal barn under sex månader (är inte jättemånga som blir så dåliga som exempelvis lillebror blev).
 
Steg 2: Be om instruktioner för slem-mobiliserande övningar. Med lillasyster kör jag lillebrors program (nåt vi fick av sjukgymnast när vi låg inlagda med honom 2014 - kan vara helt felaktiga idag men det är vad jag har). Först läggs barnet på rygg och man för armarna upp ovanför huvudet på barnet och ner mot magen 10ggr. Sedan läggs barnet på ena sidan och man gör samma övning med ena armen 10ggr, efter det tar man ett stadigt tag runt bröstkorgen på den sidan och vibrerar i 2 minuter. När det är klart gör du samma övning men med barnets andra sida. Barnet läggs efter det på mage, gärna på en kudde i ditt knä, med armarna ovanför huvudet och vibrera bröstkorgen 2 minuter från ryggen. Sist men inte minst lyfter du upp barnet och hänger det över din ena axel, ta ett stadigt tag runt barnets rumpa och vibrera dess kropp i 2 minuter. Slemmet skakas runt. Lillebror och nu lillasyster kunde/kan hosta en del efter detta, och kräkas en massa massa slem. Barnet sväljer gärna slemmet pga kan inte hosta upp det själv. Dom är för små.
 
Steg 3: Följ inhalationsschema, nässpolningsordinationer och annat till punkt och pricka om du åkt hem. Ring och ställ tusen frågor om saker är oklara. Gör alltid proceduren innan du ska ge mat = optimerar barnets möjlighet att få i sig. Fråga om spädning av Nezerils nässpray för barn över 1 år... Vi späder till lillasyster just nu. Och droppa aldrig koksalt i näsan på en förkyld bebis - SPOLA, snabbt och mycket. Att droppa är ett skämt.
 
Steg 4: Basic grejer. Ett varmt bad med ånga löser slem (eller koka vatten och håll barnet över ångan, dra igång duschen och stäng in er i badrummet). Öppna fönster/friskluft. Ha barnet upprätt så mycket som möjligt (sele/sjal/sitt upp och sov, höj ryggstöd i vagn och gå ut och gå). Och nej. Du kan inte bära dom timmar som krävs i en BabyBjörn, det är inte bra för barnets kropp - ordentlig ergonomisk sele behövs. Tänk att barnet bara ska ligga ner plant när du byter blöja, när vi ligger plant används inte alla delar av lungan (enkelt förklarat) och för att undvika lunginflammation behöver alla delar av lungan användas (plus att näsan gärna täpps till när vi ligger ner). Med lillasyster sitter vi i gungstol bredvid det öppna fönstret nattetid. Jag stänger in henne i min tröja = slipper oroa mig över att tappa henne när jag somnar (för somna gör man efter några dygn utan sömn). Gå skift om ni är två eller flera. Den som är hemma ska icke gå med på nåt argument från partnern om att hen behöver sova pga ska jobba imorgon. Då får hen vara trött på jobbet pga du ska hålla bebis vid liv ensam hela nästkommande dag. Det är MYCKET jobbigare än att ha lagstadgade raster och få bajsa ifred, eller bara ha sina armar hängandes rakt ner en stund.
 
Steg 5: Får din bebis under 3 månader feber, upplever du bebisen slö och/eller får inte bebisen i sig mat - åk in. Alla tre saker var för sig är orsak för akutbesök.
 
 
Sittdelens rygg samt fotstöd är höjd. Ryggen för att få henne i mer uppsittande position och fotstödet för att hon inte ska glida ner och försvinna i åkpåsen. Man kan palla upp bebisen under rumpan med handdukar, filtar eller vad än man har hemma. Jag råkar bara vara en vagn-nörd som har åkpåsar, fårskinn och diverse annat hemma x2.
 
Instängd i tröjan = jag kan slappna av med armarna OCH slappna av för att få sömn... Vi har somnat ifrån henne x antal gånger utan att ha henne i tröja, sele eller sjal och då vaknat av att hon nästan ramlat av oss eller haft huvudet i någon märklig ställning. Det är omänskligt att vara vakna så mycket som man är med RS-sjuk bebis, man somnar helt enkelt till slut.
 
Sådär. Godnatt då.

Förlorat förstånd

MOBILINLÄGG:

Passerade akuten igår igen efter att ha klippt tungbandet på lillasyster. Jag ville ha en saturationsmätning (hon hostar och rosslar mer nu så ville bara bekräfta att hon syresätter sig bra) samt en albatross för inhalationer igen. Väl där noterades ökade indragningar (blir när barnet använder stödmuskler för att andas) vid buken/revbenen och vi blev tillsagda att återkomma om hon får feber. Lillasyster är sk subfebril, har alltså en temp preciiiiiiiiiis under det som kliniskt är en feber (38,0 grader).

Så. Hem vi åkte. Allt frid och fröjd. Ingen har lunginflammation (var på vårdcentralen också och besiktigade dom stora barnen som hostar, har feber och vägrar äta sedan en månad nu, även dom förvärrade i sitt tillstånd just nu) och alla barns infektionsvärden är låga. Det tyder ju på att vi ska bli friska nu ändå, hoppas jag. Natten kommer. Vi sover i skift pga lillasyster kan icke läggas ner, hon täpper till direkt då. Min sambo tar skift ett = jag får sova mellan 22-01/02 och han byter av mig cirkus 03:30. Lillebror vaknar liksom han brukar och sambon går in där. Jag "ammar" lillasyster som nu inte ammat på mer än fyra timmar men hon tar knappt bröstet... Hon hostar och somnar hela tiden ifrån och mina alarmklockor ringer direkt (började så med lillebror). Jag inhalerar henne. Hon rosslar, indragningarna är mycket värre, jag lägger ner henne för blöjbyte och hon har knappt kissat, hon blir också blek när hon ligger. Jag öppnar fönster pga kan vara lättare att andas friskluft. Vi inhalerar igen. Hon kippar efter luft, gör andningsuppehåll och blir blek igen fast denna gång när hon hålls upprätt. Sänker jag ner henne i liggande ställning får hon inte luft alls. Vi ringer 112, jag i tårar men ändå sansad, och ambulans kommer. I väntan på den blir lillasyster "frisk" = kippar inte längre efter luft men kämpar. Jag tänker att vi i alla fall låter ambulansen komma (fast det känns som att den kan avbokas) pga det kan gå så fort med så små barn. Hon är ändå slö och andas mer ansträngt. Ambulansen kommer och alla värden är fantastiska. Ambulanssjuksköterskan upplever inte att lillasyster har indragningar. Vi är väldigt oense där men jag håller med om att vi inte behöver ambulans i alla fall (syrgas behövs inte och inhalationer har vi redan hemma). Det är andra gången ambulans besöker oss där orsaken till att vi ringer är som bortblåst när dom kommer fram.

Ambulansen tipsar om att vi ska ta egen bil in, dom tycker att hon behöver kollas på ändå pga att jag ändå valt att ringa och visst är hon ju ansträngd. Jag tycker dock inte längre ens det behövs. Plötsligt är ungen "bra" igen (med det menat kämpar på med luften likt tidigare på dagen). Lillasyster tokspyr slem och bröstmjölk strax efter att ambulansen åker till dom som är sjuka på riktigt så kanske magen inte alls är tom? Kanske hon ammar mer effektivt nu pga klippt tungband? Kanske hon bara hade lite slem ivägen just precis när jag ringde 112 pga hon blev så blek? Kanske jag håller på att bli galen och har förlorat allt förstånd? Kanske jag borde läggas in på psyket? Kanske det är nu jag faktiskt går sönder på insidan på riktigt? Jag vet inte. Jag vet inget längre. Min sambo får ta hela nattens skift...

/Sovit två timmar på tre dygn 

Visa fler inlägg